Satt och läste en blogg som kanske höll en något för komplicerad nivå för mig. Fick plötsligt impulsen att kopiera texten och klistra in i google translate som jag gör ibland (inte för att översättningen blir bra, tvärtom, men det går enklare för mig att ta in om det står på svenska), tills jag drog mig till minnes att det jag läste var rena rama svenskan och inget annat.

Hjälp, min hjärna är ett missfoster.

Men jag satt iallafall och spelade dataspel samtidigt som jag pratade i telefon innan, utan att tappa koncentrationen. Så? Jag kanske inte har problem med simultanförmågan. Jag är alltså en riktig kvinna. Med en värdelös hjärna.

Vad deppigt det blev nu då. Jag tror jag ska gå ut.

Bajs, bajs, bajs.

Tiden går och jag sitter. Det borde vara tvärtom, öh? Eller så.

Det är så hemskt stökigt här att det kliar i kroppen, och dammigt är det, och saker har jag att göra och jag borde röra på mig och jag borde duscha men nu har jag kläder på mig inför maskeraden i övermorgon och orkar inte byta om.

Varför bloggar jag om det här? Det är inte synd om mig. Hjälp! Hjälp mig!

Säg åt mig vad jag skall göra. Bara peka på en uppgift och förklara för mig hur den skall utföras. Please. Planera min vardag.

Åh, det är så här hela tiden! Dötid dötid dötid och saker som inte blir gjorda. Detta gör ont i min ryggrad. Fast jag får inte magsår och sånt som andra får för jag är immun mot fysiska men av psykiska problem och sånt. Det är bara kliet och svidandet i ryggraden som gör sig påmint ibland, dammiga eftermiddagar då hjärnan stannat på stand by och jag känner mig helt mållös i tillvaron.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Förlåt förlåt. Jag hoppas att ingen tog åt sig.

Mitt hat var ju bara riktat åt några få och inte till exempel dig eller dig, eller dig.

Så, ska aldrig skriva något sådant igen.

Godnatt alla kära vänner. Fred och kärlek,

Dean.

KUK.

Kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk.

Jag ska slakta er. Trycka ner tungan i halsen på er. Stycka era kroppar och mata änderna.

Kukhuvuden.

Jag har för högt bidrag. Och det känns så typiskt mig att aldrig lyckas leva det riktiga livet, som andra, det är liksom alltid någon eller något där som räddar mig, håller mig under armarna och skämmer bort mig. Från barnsben in i evigheten. Det var ju meningen att jag skulle lära mig att ta hand om mig själv. Jag antar att ett skolinternat inte heller är den största utmaningen man kan finna, men det finns väl gränser för hur mycket räkmacka man kan glida på. Det var ju menignen att jag skulle få ett kvitto ur bankomaten med besked om inga pengar kvar, det var meningen att jag skulle få erfarenhet av att leva snålt och fattigt. Det var också meningen att jag skulle få in en betala räkningar-rutin.

Det finns en sorts slarv som är det normala, enligt mig. Tex: sova för lite eller för mycket, röka, vara bakfull, någon gång glömma en räkning, ha magkatarr, sitta kvällen innan med en skoluppgift, äta skräpmat, få ångestattacker med mera med mera.

Jag sover väl förvisso inte alltid helt ultimat, men min mamma har ändå lagt grunden för nåt slags ordning inom ovan nämnda områden. Så jag blir istället en sån som inte klarar av sånt som de flesta faktiskt klarar utan problem. Hej, jag betalar inte mina egna räkningar. Hej, jag har ett jättebidrag som jag lägger på stora påsar med nötter och annan lite dyrare, finare mat. Jag borde ringa CSN, men... Hur gör man det?

Här vill jag tillägga att jag alltid tyckt fruktansvärt illa om att vara bortskämd (som förvisso både mina föräldrar och min psykolog sagt åt mig att jag inte är). Jag var inte så värst gammal när jag första gågnen använde mig av begreppet och uttryckte en aversion emot detta. Minns någon gång då jag skulle svabba mitt golv, det tog liksom emot i kroppen och då blev jag vansinnig på mig själv, dränkte mig i självförakt och kallade mig för överklassunge. Det är så mycket som borde fungera eller gå lättare men som inte gör det, tycker jag.

Och aldrig får jag någon ordentlig utmanign.

Men kanske är det så att jag kräver för mycket. Som mamma sa när jag berättade om hur jag skämdes över att mitt liv alltid varit så enkelt och allt har gått mig så väl; jag har ju också haft min beskärda del, i mitt fall rör det sig kanske mest om en oförmåga att slå sig till ro och släppa tankarna, jag tänker för mycekt alltså. Förvisso inte det värsta ödet som kan drabba en människa, men ni vet hur det är, den mänskliga hjärnan kanske inte ännu är mogen för att verkligen kunna behärska alla de tankar den utsätts för dagligen. Vad vet jag, jag tänker bara för mycket.

Det är ingen ordning i det här inlägget tror jag. Vad ville jag ha sagt? Egentligen bara att jag måste kontaka CSN om att mitt bidrag, tvärtemot vad jag uppfattar vara vanligt, är för högt.

Så, nu säger jag det:

MÅSTE FIXA BIDRAGET MED CSN. PUNKT.

Nu har jag gjort några armhävningar. Jag vet inte om det hjälpte mig att smälta alla intryck, men jag tror att jag fick en ny förståelse. Göran Hägglund menar just vad han tar upp i början av texten, folk som har uttryckt sig kontroversiellt och radikalt i olika frågor, det är lite som i Evin Rubars dokumentär om ROKS och tanten som sa att alla män är djur. Problemet Hägglund målar upp är alltså något slags vänsterspöke som media gillar att ge uppmärksamhet, och som förstås högern också gillar att ge uppmärksamhet, det är med andra ord som när SD säger att ingen vill erkänna att det är negrer som våldtar och så vidare.

Alltså; det finns ett problem, eller det finns något att bygga på, och av denna fjäder kan man måla upp en hotfull höna för att skrämma eller reta upp folk emot vad som är ens egen fiende, i det här fallet all slags vänster.

Enligt modellen "X har sagt si och så, alltså måste alla som har något med X och X's vänner eller bekanta eller släktingar att göra tycka och vilja samma sak". Det här är ju en förenklande teknik alla använder sig av.

Oj, det dök precis upp en reklam på Sptfy om vanliga människor till vanliga jobb. Jag blir lite obekväm. Måste ändå hålla med Bob Hansson om att det är lite tråkigt och fånigt att dela upp oss sådär. De flesta är väl både vanliga och ovanliga. Oavsett någon vänsterelit som jag tror inte har så värst mycket inflytande ändå, det är mest de som tjänar på att få oss att tycka det som tycker det. Tror jag.

Hela problematiken går väl ut på att det privata skall vara opolitiskt, och det håller jag ju inte med om, så case closed. Jag tror att jag förstår vad som menas, varför det sägs och hur jag själv skall ställa mig till det. Känns relativt tryggt.

Nu lämnar jag det här bakom mig ett tag. Kanske dags att sitta ansikte mot ansikte med en motståndare snart. Jag måste lära mig att inte vara så förbannat rädd att få frätande syra i ansiktet.

Jag trodde på min hjärna den här gången, men det är väldigt lätt att ge upp. Det förefaller mig som att jag har tjocka blockeringar som all slags kunskap jag läser måste pressa sig igenom, vilket kräver både fysisk och psykisk ansträngning. Jag skruvas upp i högvarv, slänger saker omkring mig för att få tomma rena ytor att röra mig på, och vrider rastlöst på kroppen samt trycker näsan så långt mot texten som det går utan att den blir suddig och oläslig. Ändå går det mig förbi, glider liksom omvägar och vägrar att fastna. Det är UPPENBART, vill jag säga, att jag har inlärningsproblem. Jag kan inte längre förneka det. Det ger mig ingen njutning att läsa, tvärtom är det en plåga och jag kommer på mig med att svettas och gnaga febrilt på naglarna. Allting annat än det som är viktigt tar min uppmärksamhet. Jag längtar efter ett stort, vitt rum med en hel vägg täckt av ett mycket litet stycke text i taget. Men tvivlar på att ens det skulle hjälpa.

Och det är så lätt att ge upp. Kunskapen känns så enorm, så omåttlig, så som att jag står i begrepp att sluka en oerhörd, gigantisk jättetårta, vars storlek skulle kväva mig om jag ens försökte närma mig den med munnen.

Så hur skall jag bära mig åt? Kommer jag någonsin att kunna lära mig någonting? Man skall pröva sig fram, säger de väl. Och jag antar att jag, i och med att jag faktiskt har papper på det, är en av de få som har möjlighet att pröva mig fram. För trots allt är samhället inte byggt sådant att man är fri att pröva och utforska saker och ting, speciellt inte när det kommer till kunskap. Helst skall alla fungera så bra som möjligt utan att ha några som helst individuella krav och behov, det vore det ultimata. Jag är lyckligt lottad som kan få hjälp.