Idag har jag hjälpt mamma att rensa i källaren. Plus försökt förstå hur andra människor lever och beräkna hur stor andel av befolkningen som är lika katastrofalt stökiga som vi är i min familj. Min mamma samlar på allt, allt, allt allt och allt. Min pappa samlar minst lika mycket, den enda skillnaden mellan dem är att mamma samlar på allt som är lite tjusigt; femtiotalsmöbler, litteratur, fina tyger, Stig Lindberg-serviser, med mera (som hon absolut inte behöver), medan min pappa samlar mera urskillningslöst; allt som är billigt eller gratis.

Jag förklarade för min mor något som jag själv insåg för ett tag sedan, nämligen att man inte måste äga allt man tycker är fint. Bara för att man ser en trevlig lampa på en marknad MÅSTE man inte nödvändigt köpa den, bära hem den och sedan förvara den i källaren i flera år. Men det är är ju svårt förstås... Mamma tror lätt att hon behöver allt hon ser, allt kan komma till användning (när då?). I och med att hon fått en liten stuga att rå om har hon fått nya krafter att hamstra på sig ännu mer porslin, söta pallar och bord, roliga tyger som kan bli draperier, gardiner, dukar, byxor, kjolar med mera. Hon är helt förblindad, och hon är shopaholic, dock med en viss sjukdomsinsikt. Jag fruktar bara för hur jag själv kommer att vara. Kanske kan mina föräldrar föregå med dåligt exempel så att jag själv tar mitt förnuft tillfånga och klarar av att gå emot strömmen. 

Men jag vet inte. Det har ju inte verkat så hittills. Säkert en fjärdedel av källarinnehållet var mina gamla ägodelar, och jag hade ganska svårt att slänga allt gammalt jox. Minnen... 

Dagar som den här kan man glömma bort och förneka. Inte suttit i en timme och övervägt att gå och köpa chips. Inte bitit alla naglar. Inte svettig och ful och självupptagen och besutten och lat. Inte gnällig över detta och inget att snacka om, måndagar är måndagar och de suger alltid lika mycket och inte panik.

Ju mer tiden går, desto mindre kan jag börja med något. Jag svettas i pannan. Jag vill fortfarande ha chips. Kan vi starta om den här dagen? Den är fruktansvärd. Jag svettas.

Jag ägnar min tid åt att hitta in. Vi människor måste tillhöra. Man kan få en stämpel på sig, och skatta sig lycklig för det; man har en plats i tillvaron. Vissa säger att det är sjukt. Vissa verkar inte tänka så. Om man omger sig med människor är man väl inne. Inne i lådan. Det finns flera lådor. I de missanpassades låda vill man bryta sig in, för det är den enda plats där de inte kräver något. Ingen anpassning, ingen efterapning, inga krav alls. men det finns krav för att ta sig in. Jag står utanför och inbillar mig otäcka saker om andra ställen där man kan höra hemma - jag vill inte bli, jag vill vara. Vi hatar varandra och skjuter mot varandra. Någon blind idiot säger att man skall älska, men det finns inget sådant i den mäsnkliga naturen. Kärleken till det som är nära, men bara hat mot det som är främmande. Det behöver inte vara så hemskt; det finns ju kärlek iallafall. Men den räcker inte till alla från alla, den måste delas upp, och hatet måste också få plats.

Jag hittar inte in utan sitter envist kvar och dividerar med mig själv. Dit jag längtar kan jag inte komma. Dessutom vet jag inte om jag kan stänga och låsa om mig nu när jag sett hur det går för dem som blir kvar utanför. Så vart skall jag gå? De flesta kan låta sig ledas, why, oh why can't I? Varför stannade jag till för att se? Min blick är för alltid dömd att se klart, och jag vill inte se mer, jag har fått nog, jag skulle aldrig ha ätit av kunskapens träd, det var dumt av mig och nu är jag vilsen. Jag tror fortfarande att jag kan hitta en ledtråd i mitt Matrix, att det skall finnas spår av vatten på Mars. Jag vet inte vad jag söker, det bär emot att gå men det låser sig i mina tankar, jag kan inte glömma och strunta i allt. Labyrinten leder ingenvart och jag valde fel. Sanningens väg leder ingenstans, bara i cirklar och cirkelargument och dumheter och trams. 

Jag har hittat ingenting här ute. 

Jag kanske har näringsbrist.

Hälsa och psyke är min religion. Guds straff för att inte få i sig tillräckligt med järn och omega 3 är trötthet och apati.

Hela dagen känns tråkig. Jag har pratat med farmor, träffat M, dammsugit alla rum. Läst lite; knappt orkat hålla boken uppe. Har inte orkat ta itu. Orka, orka, det är en definitionsfråga: jag kan såklart anstränga mig och faktiskt få det gjort, jag ligger inte på dödsbädden. Men jag känner mig något slöare än vanligt. Uttråkad också. Ingenting stimulerar mig, inte vara ute, inte läsa bok, inte umgås, inte sitta vid internet. Allt är ungefär lika tråkigt. Fast imorgon är mamma hemma, då kan jag träffa henne och det är roligt. Mamma har fungerat som hjälpreda, personlig coach, psykolog etc hela livet. Stackars människa. Men hon får skylla sig själv eftersom hon självmant tagit på sig uppgiften, och för det mesta verkar hon nöjd med det. Det är bara när jag inte anstränger mig för att svara trevligt och glatt i telefonen - som jag ju gör med andra för att jag måste för att de inte känner mig lika väl och när de frågar svarar man alltid "jag mår bra" oavsett vad - som hon säger ifrån. Och när jag är för hopplöst negativ. Och när jag var mindre och städade på världens omständigaste sätt eller tappade bort allting överallt eller alltid var färdig sist eller inte lyssnade i skolan och aldrig hade koll på läxor och lappar eller när jag inte kammade mig eller använde besticken rätt eller visade någon uppskattning för allt arbete hon lade ner.

Nu kommer hon ibland och skäms och är retroförstående för mina "svårigheter" som hon säger och ofta nämner hon sina utbrott och hur hon någon gång jämförde mig med andras barn på ett negativt sätt och det borde hon inte ha gjort men herregud. Tänker jag. Hon är väl inte mer än människa. Jag gillar ju hennes uppenbara brister. Och att hon lärt mig att alltid försöka prata om sina känslor och att tala ut och säga förlåt efter ett bråk. Jag vet inte hur mycket av det som gick in, men jag har en känsla av att jag vore usel om det inte vore för de pedagogiska lektionerna om att inte hålla allt inom sig för att det är värre än att låta det komma ut.

Jag funderar ofta på hur lik jag är min mamma. Och hur jag aldrig precis gjort något tonårsuppror, aldrig precis brutit mig ut, aldrig precis medvetet provocerat eller skapat diskussion. Och hur jag kanske borde det, nu om inte annat. Göra mig till en egen person. Och sen åka jo-jo tillbaka och upptäcka i medelåldern att jag är en kopia av min mor och gör om hennes misstag. Jag är kanske lite för smart för det förresten (jag inbillar mig gärna att jag är lite smartare än andra; och fan vet om det inte är morsan som tutat i mig det också!).

Min mamma är udda, min mamma skiljer sig från andras mammor. Hon är en ung tant med flygigt silverbrunt hår och röda kinder, och hon kisade alltid på foton när jag var liten för att hon hade solen i ögonen. Hon är pedagogisk och lite bohemisk, självständig fast svag. Jag tycker att hon har känslorna utanpå huden, men det är nog bara inför mig. Hon är kulturtant i yllekläder, hon bryr sig om vad andra tycker men har ändå en förmåga att se igenom det ibland. Hon har alltid ett överfyllt kylskåp, överfyllt köksskåp, överfyllt källarutrymme, hundra exemplar av allting, och hon lever ensam. Hon är min vän som är min mamma och min följeslagare i livet, i mitt förflutna.

Jag vänder mig emot hennes önskan att passa in, oron att inte göra det. Jag vänder mig emot hennes ytliga bedömningar av vissa sorters människor. Jag förstår så väl med hennes bakgrund varför hon gör det, varför hon inte blir fri från det. Jag vill bli fri från det. Kanske är jag redan fri. Jag måste bara hitta styrkan också, att vara både stark och fri. Att kunna kritisera utan att döma, att våga säga sin mening efter att ha tänkt färdigt, och tro på att man ur sitt eget perspektiv kan ha rätt, och framförallt rätt att tycka.

Jag är inte mer skadad av min uppväxt än andra. Jag var glad att jag hade min mamma, och inte en mamma som fick ont i huvudet och spred dåligt samvete omkring sig så fort nån välte ut ett saftglas vid matbordet. Sådana mammor finns, och det är inte några onda mammor, men det känns som att det skulle vara obehagligt att vara rädd för sina föräldrars irritation hela tiden.

Jag har alltid vetat att min mamma ställer upp för mig. Eller, att hon är övertygad om min oskyldighet och begåvning. Hon har aldrig krävt, aldrig pressat eller skällt, hon har haft tiden - eftersom jag är enda barnet och hon jobbar hemma - att sitta ner med mig och försöka förstå mig.

Jaha. Jag skulle kunna skriva en bok om det här, men meningen var bara att jag skulle fördriva tiden med nåt som inte kändes helt meningslöst. Nu är tiden fördriven. Imorgon kanske jag träffar mamma och kanske får hon läsa det här och jag hoppas att hon inte blir rörd för sånt tycker jag är så jobbigt. Fast hellre det än att hon ogillar det, om hon nu skulle göra det av någon anledning. Det kanske är dumt att skriva det här på internet. Men jag har ju ingen koll på vad man får avslöja och vad man borde hålla inom sig. Jag skriver det jag vill skriva och det är väl tänkt att jag en dag skall skriva så att hela landet läser, eller iallafall de som fått för sig att köpa min bok. Någon gång i framtiden. Det är för övrigt mammas förtjänst att jag skriver - om inte genom uppväxten så genom generna.

Jag har drömt om svininfluensan IGEN. Undergångsdrömmar.

Sjukdomen hade spridit sig mer än väntat och många dog, både unga och gamla. Jag grät ut hos pappa och tyckte att det var orättvist att just jag skulle födas i en tid då alla människor runt omkring mig riskerade att insjukna och dö. Ja, man vet ju inte säkert vem som klarar sig, kanske halva mänskligheten skulle försvinna, minst. Det fanns inget botemedel. Mamma och pappa kanske skulle dö, jag och Patrik också. Jag var för ung för att dö, och för ung för att förlora min familj. Livet är orättvist.

Pappa skrattade lite och sa att ja, så är det. Bara. Nu hade det råkat bli just vi som fick leva i pestens tid. Inget att göra åt liksom, man får gilla läget.

Sen flippade drömmen förstås ut och jag gömde mig i ett växthus på tredje våningen i ett gammeldags sjukhus, där bara vissa människor fick vara; de rika som hade råd att låsa in sig och skydda sig från den smittade pöbeln. Ett växthus alltså, med tomater, som eventuellt kunde verka preventivt mot sjukdom. Jag åt tomater.

Detta drömde jag häromnatten, och sen dess går jag runt och hoppas att det där jävla vaccinerandet skall bli aktuellt nån gång innan det är för sent och mina värsta mardrömmar besannas och jorden går under. 

Handdukarna luktar alltid konstigt. De luktar fränt och tungt, och när man har torkat sig på dem luktar man likadant om händerna. Ändå kan jag inte låta bli att lukta på mina händer. Jag luktar för övrigt jämt på mina händer, det är någonting visst med sådana där lukter som man egentligen inte tycker om. De är så kompromisslöst skarpa och egentligen är det väl snarare en subjektiv åsikt än en sanning, huruvida en doft är behaglig eller motbjudande.

Ibland kan man inte bestämma sig om någonting luktar gott eller illa. Och så betingar man; doften påminner om något man varit med om, en viss situation. 

Nu skall jag tvätta. Sköljmedlet luktar "aloe vea" - jag har aldrig sniffat på en aloe vera så jag vet itne hur det luktar, men jag tvivlar på att den gröna vätskan har särskilt mycket växt i sig.

Jag slänger ner handdukarna i tvättkorgen. Försöker utrota doften som alltid kommert tillbaka ändå, efter några dagar.

Jag drömde att jag hade fått mejl om att mamma var död. Eftersom det var en dröm så reagerade jag sådär långsamt och blev inte ledsen eller nåt utan bara "öh, va? nääh... eller...?". Jag sa till Patrik att om det är sant, så dör jag. Det var säkerligen en riktig reaktion men i drömmens fördröjning konstaterade jag bara faktum utan att kunna ta in det och frambringa några känslor.

Sen vaknade jag lätt och insåg omedelbart att det var en dröm.

Jag tycker om att drömma hemska saker och sedan vakna. Det är alltid en sådan lättnad att vakna och inse att det här inte hänt, inte än iallafall. Ännu är jag trygg. Man ligger där bland de fluffiga täckena och ingen är död, alla man tycker om lever - så vitt man vet - och man själv också. Ännu en dag utan att världen har gått under. 

Det är utmärkt väder för att jogga. Jag sitter fast med bilderna, kladdar lite förstrött med penseln på gamla bilder men vet just inte vad jag skall teckna på den helt nya bilden. Jag väger i tankarna de olika synsätten mot varandra; på ena sidan det där om att man inte kan smita och skjuta upp, att man måste ha tålamod och anstränga sig tills det går. På andra sidan teorin om att jag kan bli sittande hela dagen, att det måste vara vettigare att göra något annat om det helt enkelt inte vill släppa till nu, och att det säkert går lättare en annan dag när jag inte låser mig.

Efter att ha legat tre minuter på spikmattan (och såklart inte kunnat ligga still) blir det jogging. Det är sol, vilket gör att man inte behöver frysa; vind, vilket ger svalka, och dessutom motvind vilket är en ursäkt att stanna upp och ta paus ganska ofta.

Jag kommer inte speciellt långt utan ger vika för min lust att sätta mig under ett träd och fundera över om det finns någon gräns mellan spelet och mänskligheten, eller om vi alla är cyniska spelpjäser på ett bräde som skapar vinnare och förlorare. Bestämmer mig för att man visst kan dra sig ur om man vill, att det finns kärlek och respekt bortanför de snäva reglerna. Det finns mänsklighet i världen, ganska mycket till och med. Man är bara elak mot det som är främmande och som skrämmer, slår jag fast, medveten om att det kan vara en något förhastad slutsats.

Sen är jag hemma och läser ut min recensionsbok, sittande under ett träd i parken, och jag hoppas att jag inte råkat sätta mig i hundbajs. Någon gång efter halv två värmer jag tortillas från igår; de är i en miniatyrstorlek som verkar oerhört onödigt och opraktiskt och som jag aldrig kommer att köpa igen. Jag läser Passionsspelet av Jonas Gardell.

Jag har en klädhög att ta itu med. Och en c-uppsats och en recension och en sängbäddning och så bilderna. 

Jag glömde fila fötterna efter duschen, men jag har tagit mig de minuter som krävs för att klippa naglarna.

Vad tråkigt att jag inte kom på något bra avslut, jag har ändå försökt. Äh. Jag har jobb att göra.