Jag har Sims-abstinens. Jag lyssnar på melodierna från the Sims, de där som man ofta stör sig på när man spelar - men nu saknar jag dem så mycket att jag letat upp dem på youtube. Fånigt. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag måste ju framstå som skitbarnslig och oseriös nu, med de senaste två inläggen.

Jaja. Idag har jag besökt Nordhem Blå Bottenvåningen, det var så att min korridor framstod som ett lyxhotell i jämförelse. Det har varit fest där inatt. Eller, det har varit inferno där inatt. Jag sov lugnt på andra våningen, med öronproppar som nästan dövade allt väsen, men de stackarna som bodde där nere kan inte ha haft det kul. Och värre blir det; någon - eller några förstås - har cyklat i korridoren, spillt öl överallt, klottrat på väggarna och pajat brandlarmet, som numera står och piper och inte går att få tyst på. Man vill inte vara där inne. Usch.

Ryktet säger att nåt gäng med ytterst otrevliga frustrerade tonåringar kommit dit och svinat ner. Ölburkar och ciggfimpar på gräsmattan och hög musik kan alltså skolans elever vara skyldiga till, men inte att stället ser ut som skit. Det är tur att folk i korridoren skall flytta till det nyrenoverade om en vecka. Men fram tilsl dess lider jag med dem.

Jo, nu vet ni det. Och nu är det fika.

Hahaha, nu hade bloggen CUNT som inloggskod IGEN!

Den har alltså haft det en gång förut under den tid jag bloggat här. Våldsamt skoj.

Jag har dålig humor.

Varför är det så lätt att, liksom den kaxiga myran, fastna i en hiskelig, stor och grå massa, i vilken man sedan sitter fast som i en deg?

Det är inte bara kroppen som liksom hamnar i stand by-läge, även hjärnan slocknar och tror att det är natten. Man försöker få igång sig igen och lockar med något att äta kanske. Hjärnan beter sig som att den är nyvaken, minns inte vad som skulle göras och hur det skulle gå till. Sen får man kämpa emot den där gråa dimman ett bra tag, kanske går det inte över förrän nästa dag.

Och andra gånger har man en sån våldsam överskottsenergi att man inte kan låta bli att försöka sig på ett höjdhoppsrekord kombinerat med dans och löpning.

Det värsta är att den grå massan nedsätter de sociala funktionerna avsevärt. När man i vanliga fall kan sitta och prata om små saker och stora saker och allt man kommer på eller vill höra, så gör den gråa massan att ens tankar slöar ner sig och det är både tråkigt och ansträngande att försöka krysta fram nåt att säga.

Det är ett problem just för att man inbillar sig att det sociala skulle kunna bota en, dra igång en igen, och det kanske det kan, men man har ingen lust och ingen ork till det alls. Kanske får man tvinga sig.

Nog om detta.

En konstig sak från helgen, förresten. Det är ju självskrivet att mina slöa sinnen inte var de som uppfattade händelsen, för jag missar ungefär 85% av allt som händer omkring mig. Men Patrik berättade det för mig precis efteråt.

Vi var på stan. I ett hörn satt det en tiggare med en mugg i handen. En pappa kom förbi med sitt barn. Pappan ställde sig mitt framför tiggaren och sa till sitt barn: Titta, han tigger pengar. Men han är nog inte så fattig egentligen.

Jag vill förtydliga, att så säger man inte. Man förmedlar inte en sån världsbild till sitt barn, man ställer sig inte och pratar om en annan människa mitt framför honom eller henne, och man tar sig inte rätten att bestämma vem som är vad och vem som inte. Jävla mögelhuvud.

Vissa människor borde inte få skaffa barn.

Nu har jag gjort pannkakor. Jag är väldsamt stolt och nöjd. Mitt gå upp i vikt-projekt känns fett pepp, så att säga. Pannkakorna innehåller både havregryn, morötter och linfrön. Sjukt många är det också. Och man kan ha valnötter och honung på, det är mycket gott! Good bye to 46 kg. Snart.

Extrema påfrestningar angående att välja namn till min nya blogg har lett till att jag vrider mig i svettiga ångestdrömmar om bloggnamn på nätterna.

Säkerligen minst ett halvår har jag gnuggat geniknölarna för att klura ut det ultimata namnet, och igår eskalerade det då Patrik visade mig något (jag inte förstod) och förklarade saker för mig (som jag inte förstod) och de enda som återstod var att droppa ett lämpligt namn. Sedan dess har jag tänkt ännu mer. Och inte riktigt kommit på nåt.

Men inatt drömde jag alltså. Jag drömde att AnnaBäck och jag åkte tåg. Drömvärlden var liksom lite dystopisk, vi kunde inte prata fritt om vad som helst för alla i vagnen lyssnade och det stod vakter också, man fick helt enkelt inte säga vad som helst. I vilket fall så delade jag med mig av mina tankar om min nya blogg. Jag berättade för AnnaBäck att jag kommit på det ultimata namnet. Först hade jag tänkt Banankräm, men så ville jag liksom fynda till det lite, så jag bytte ut ett N till L. Banalkräm blev det då, och i och med att åäö inte funkar som adress skulle min blogg alltså gå att hitta på banalkram.se.

Jag vet inte, så här i vaket tillstånd, om jag är lika stolt över mitt fyndiga namn. Men kanske? Får tänka på det.

Följande har hänt idag:

Jag har struntat i en deadline

Jag har som vanligt missat fikan

Jag har ätit en oväntat god rätt med grötig cousocus och currykikärtor

Jag har joggat, fått ångest, och tröstat mig med att klättra i träd, varpå mina kläder blev helt barksmutsiga all over

Jag har legat på en gräsplätt och konverserat med tre småkillar som var ganska rara

Jag har pyntat en tårta med ljus och överlämnat den till en vän

Jag har ätit kakor och druckit saft tillsammans med andra människor

Jag (och Sara) har fått Linnea och Lollo att börja gilla Lars (tror jag?)

Jag har klättrar upp på hustaket och lekt titanic

Jag har sjungit schlager och fått beröm (?), samt insett att Linnea kan Magnus Carlssons live forever utantill

Jag har blivit kär i Saras säng med tyget som hänger på väggen ovanför

Jag har gått hem och tänkt att jag ska lägga mig,

vilket jag ska. Strax.

Ps. Jag har skrivit en novell.