Vakna imorse (dvs för tio minuter sen) kändes mer som att vakna från de döda än att vakna ur en natts sömn. Jag hade väntat mig något mer mörkblåa säckar under ögonen när jag såg mig i spegeln... Idag vill jag försöka satsa på att få nåt slags motion, för det skall väl hjälpa en att sova bättre har jag hört.

Vända tillbaka dygnet...Det har inte gått så bra utan mer blivit en ond cirkel.

Men jag skall dela med mig av ett toppentips. Om du brukar äta flingor och mjölk till frukost - häll i innehållet från en halv passionsfrukt i! Det blir oväntat gott och såklart nyttigt.

Jag är så pepp på att göra en ny blogg. Jag har skapat en design och potentiella namn snurrar i huvudet. Hittade ett roligt ord - ungkarlsflicka! - men det är svårt att bestämma sig.

Kan dock inte göra så mycket själv, Patrik måste hjälpa mig att skapa en sida. Det verkar som att alla andra i den här åldern kan internet och HTML utom jag. Jag skäms lite. Men det förblir liksom grekiska för mig. Och jag orkar aldrig engagera mig för att lära mig något när det känns som hela världen ligger i ett oerhört försprång. Det känns så ovärt att kämpa för att komma till den nivån som andra var på när de var typ elva år.

Nå, det är väl inte bara jag, såklart. Absolut inte.

Jag kan fundera vidare på min titel iallafall, tills Patrik kan göra jobbet åt mig.

Jag skulle vara så pinsam. Jag skulle vara helt spattig och svettig och inte kunna sitta still. "Åh, jag älskar den här låten!" skulle jag skrika så fort jag kände igen något, och om jag inte hade hört det förut skulle jag dansa ändå. Jag skulle hoppa och skutta och flaxa och snubbla utan att veta att jag ser ut som en fågelskrämma på extacy. Jag skulle vara fullkomligt med i gemenskapen, bestående av mig och min fantasi.

Jag är alldeles för empatisk!

(Tro för all del att jag inte skulle bara empatisk bara för att jag inte kan den mäsnkliga naturen utan och innan - det är tvärtom: jag gräver mig fram till den, jag ger allt för att förstå den, och tyvärr förstår jag bättre än andra, jag säger tyvärr för att) Min empati är bara en droppe i ett hav av intolerans. Det är dåraktigt att veta så mycket. Det är dumt och naivt att tro att tolerans och förståelse skulle gå att tillämpa i den här världen.

Jag ägnar för mycket tid för att förstå och älska de som får utstå mest spott och spe. Det leder ingenstans. Jag borde liksom alla andra förstå världen genom en enkel människas ögon, värdera och döma utifrån magkänsla och låta bli att gå igenom allting grundligt tills jag lärt mig att förlåta allt ur ett sanningskritiskt perspektiv.

Jag är inte Jesus. Och för övrigt vet alla hur det gick för honom. Spikar i händerna och taggar i håret. Blod och spott och piskor. Det är inget att sträva efter.

Nej!

När man får ångestont i ryggen och vill gråta för att affsichen låter så läskigt när den bit för bit lossnar från väggen och till sist ramlar ner, då måste man gå och lägga sig. Jag känner mig hemsk som inte gjort det förut. Snälla mamma och Gud, jag skall aldrig mer vända på dygnet. Lovar.

Ibland känner jag mig full av inspiration och lust, jag tänker att nu ska jag sätta mig och skriva och en massa annat ska jag göra som jag vill just nu. Men det blir ingenting. Jag plockar fram ett word och inser att jag inte har ett enda ord att sätta på pränt.

Idag har jag hängt med Mette. Hon har haft svininfluensan. Men hon lever. Det tycker jag är bra, vi har pratat om roliga saker ihop idag och igår. Igår var vi några stycken som satt och pratade om könsroller och Mette berättade om sina erfarenheter av både sexistiska Tjejmässor och att bli illa bemött för att man bär klänning.

Idag inspirerade pastagratängen oss två, som hamnat ensamma vid ett bord bredvid det överfulla där resten av klassen satt, att filosofera över vilka maträtter som representerar vilka politiska partier. Ostkaka är till exempel sååå Sverigedemokraterna. Blä. Hälleflundra med remouladsås osar Kristdemokraterna och Sossarna är en rejäl poriton pyttipanna med rödbetor.

Det finns förstås ingen anledning att ta illa vid sig; jag tycker tex väldigt mycket om potatisgratäng fast jag måste klassificera det som en Folkpartiisk rätt.

Vi gled vidare in på glass, och kunde konstatera att jag är blåbärsglass och Sara är ett klockrent fall av polkaglass. Mettes pojkvän var söt kolaglass och jag stämplade Patrik som jordgubbsglass.

När den sista lektionen äntligen var slut (jag har varit totalt off idag, men rummet blev iallafall städat inatt och det är ju inte fel. Dessutom är det nog nyttigt för mig att upptäcka att jag kan vända på dygnet utan att dö på kuppen) ville Sara sitta ute och skriva brev. Jag gick hem istället och på den vägen är det. Sjukt dåligt ju. Vad gör jag här? Ingenting. Trots att det finns massor att göra. Skriva eller läsa till exempel. Jag är ett slöo.

Nu vill jag ha en macka.

Jag är en sån som aldrig lär mig, tror jag. Jag gör samma misstag hundrafemtio gånger, övdertygad om att jag varken orkar eller kan ändra på mig. Herregud, jag tycker att det är så förbannat mycket man ska tänka på hela tiden i det här livet, inte kan jag hålla reda på allt jag borde göra och skulle kunna ändra på.

Som ett exempel så kan jag bli väldigt orolig om någon inte svarar i telefon när jag ringer. Ja, inte om jag ringer en gång, men om jag har ringt hela dagen och smsat och inte fått svar. Igår trodde jag att Patrik var död, och jag grät hysteriskt på mitt rum tills han tillslut behagade ringa upp och be om ursäkt för att han varit spårlöst oåtkomlig hela dagen, han som alltid brukar svara.

Trots detta är jag själv mästaren på att inte höra av mig. Alla jag känner har påpekat det. Folk ringer och ringer och smsar och jag tänker alltid att "oj, jag får ringa upp senare" - och så går tiden och inget senare dyker upp och gör sig påmint. Jag är inget fan av telefonkommunikation heller, även om jag kan skriva under på att det trots allt är en bra uppfinning och oumbärligt för alla som har närstående långt borta.

Fast jag måste säga att i och med att folk vet hur dryg jag är så behöver de inte oroa sig om jag aldrig svarar. Det är ju sån jag är. Medan någon som alltid brukar ha telefonen på tex kan skrämma vettet ur folk när hen plötsligt utan förklaring inte svarar.

Igår sa Lollo att om hon någon gång skulle tillverka en sprattelgubbe, så skulle den föreställa mig. Jag tog det som en komplimang. Det är fascinerande så olika vi är, för hon är både ordentlig och smart, medan jag är rastlös och förvirrad. Jag tycker att vi påminner om varandra i utseendet, lite, men inte till sättet. Och jag tänker att hon som är så begåvad och ordningssam borde tycka att jag är tröttsam och överdriven. Ändå gav hon mig en lapp där det stod "Ich mag dich" (det tog flera dagar innan jag kom ihåg att leta reda på en översättning). Flera kramar också. Jag vet aldrig hur jag skall reagera på sådant. Vänskapens premisser förblir för mig dolda. Vänskap är för mig en outforskad kontinent, trots att jag har haft vänner och aldrig varit ensam. Dock kan man väl säga att jag först i sextonårsåldern började träna på att ta egna initiativ och utgå ifrån mig själv i relationer.

Jag tänkte tidigare att jag inte alls är socialt inkompetent, men att det ändå finns mycket jag inte riktigt förstår och har koll på. Och jag antar att den okunnighet och oförståelse jag besitter kan vara charmig och tilltalande. Det gör väl sitt att jag är något försiktig och väldigt diplomatisk.

Jonna i klassen har sagt minst två gånger att jag har en sån härlig självdistans. Jag tror henne.

Jag fick mycket beröm för min scenläsning idag. Hade ingen egen text - ingen jag ville läsa upp iallafall - så jag roffade åt mig en barnbok av Barbro Lindgren från bibblan på lunchrasten. 

Faktiskt känner jag av att jag har gått teaterlinjen på gymnasiet. Jag är inte rädd för att spela apa. Varje dag tänker jag över hur rolig jag kan vara - jag har som en kvot, om man går över den, tappar man sin rolighet och blir bara oseriös. Jag tänker, för varje rolig sak jag säger, som får andra att skratta, att nu skall jag säga något seriöst så att jag inte överfyller kvoten.

Det kanske låter jobbigt, men det är det inte. Jag tycker om att vara självmedveten. Jag har alltid varit så självmedveten tror jag, många gånger när jag gråtit har jag känt mig falsk för att jag inte är fullt ut i känslan och situationen, utan även ser mig själv utifrån, lite som en regissör.

Idag sa Josef att jag drog bak foten och gjorde någon annan rörelse som jag inte alls märkt själv att jag gjorde. Att stå på scen är förstås en extrem situation där man fokuserar så på vissa delar av sitt agerande att en del bara försvinner i en dimma. Men det var ändå överaskande att höra att jag rörde mig på ett sätt som jag inte hade en aning om.

Josef kallade mig också graciös. Jag skrattade och förklarade att jag kan  göra smidiga rörelser ibland, men just när jag har balettdansörflytet som bäst, så klumpar jag mig.

Åter till att göra om sina misstag. Jag satt på toaletten innan och funderade över vem som har rätt att döma vem, när man har rätt att döma och hur man skall gå till väga för att döma på ett bra sätt. Det är ett klassiskt dilemma för mig. Jag fnös åt mig själv och tyckte att vad är det som säger att just jag skulle på något sätt veta mer än andra och därför ha rätt att döma dem som dömer andra. Det är ju så med livet att man ibland måste döma,  och med döma menar jag inte nödvändigtvis kasta bajs i ansiktet på, utan snarare ta avstånd ifrån eller ogilla.

Och jag har alltid tyckt illa om dömande. Speciellt människor som är snabba med att döma, men å andra sidan är jag alldeles för mycket åt andra hållet; jag dömer aldrig för jag är för snäll. Jag lever efter principen att alla har rätt, och då blir det ju svårt att någonsin säga emot.

Jag är alldeles för diplomatisk. Jag tänker alldeles för mycket och jag föregår mig själv hela tiden. Och detta sa jag faktiskt till någon i klassen för några veckor sedan, och nu tänker jag ändra på det.

Jag är mycket bättre nu. Nu är jag en rolig person med självdistans och självkännedom, som kan både skriva och vara social. Så bra har jag nog aldrig varit förut.

Kidnappningsdrama i mina drömmar i natt.

Unga tjejer som hålls inlåsta i minst tio år av mentalsjuka män har ju blivit så omåttligt populärt, vad det verkar. Dessa chockerande historier ploppar upp som ogräs både här och där. Man ställer sig frågan; har denna grymma företeelse blivit vanligare, eller är det media som fått ett större intresse för det på sistone?

I vilket fall så återvände en ung kvinna till sitt hem, en lyxig villa i ett fint område, efter att ha varit försvunnen i kanske åtta år. Hon kom inte ensam; hon hade sällskap med en extremt långrest man - två meter räcker inte. Mannen var hennes vän och beskyddare, och samtidigt hennes trolovade. Det visade sig att han var den som räddat henne från den usle kidnappare som  antagligen var ute efter den rika familjens pengar. Han var en naturmänniska och ensling som bodde i en stuga i skogen, och där hade också flickan fått bo med honom i många år. Mannen hade behandlat henne väl, och en stark tillit hade växt fram emellan dem.

Man kan tycka att den unga kvinnans föräldrar borde ha reagerat starkt emot den man som faktiskt hållit dottern borta från dem i många år. Men faktum är att de väldigt snart tog honom till sig, för trots allt verkade deras dotter vara vid god hälsa, mannen gav ett sympatiskt och ödmjukt intryck, och de tu verkade ju oskiljaktiga. Dessutom fanns det bevis om att den långe mannen inte var den ursprunglige kidnapparen - denne simple tjuv hade man hittat resterna av för många år sedan i ett ruffigt tillhåll, och alla bevis pekade på att han var den som rövat bort flickan.

Föräldrarna tog alltså hjärtligt emot sin saknade dotter och hennes vän, och väntade på att friden åter skulle sänka sig över det numera lyckliga och fullständiga hemmet. Vad de inte visste var att mörka hemligheter lurade i bakgrunden, både i form av outtalade hot och förträngda minnen.

Med tiden började den unga kvinnans psyke, som vid en första anblick verkade ovanligt bra för en som varit med om något så traumatiskt som en kidnappning, att spöka. Kvinnan som varit stark och säker i sig själv vid hemkomsten, drabbades av en identitetskris i och med denna plötsliga förändring. De lyxiga miljöerna kändes ovana, och hennes barndomsvänner var främmande för henne.

Men detta var inte det värsta. Ju mer hon tänkte över det, desto mer började hon förstå att hon levt i en lögn. Minnena började komma tillbaka. Hon lade ihop två och två.

Parallellt med detta började den långa mannen vantrivas med den unga kvinnans nyfunna frihet och allt som kom med den. De två som varit varandras enda vänner i många år, började glida isär då kvinnan ägnade all sin tid åt att umgås med andra. Han märkte också tydligt hur hon blivit kyligare mot honom, som att han inte längre var den enda hon litade blint på.

En dag brast tillvaron. Den unga kvinnan hade börjat se spöken, och nu ställde hon sin långe vän mot väggen, hysterisk i sin längtan efter att få veta sanningen.

Självklart hade hon rätt i det hon sa. Den simple pengakåte kidnapparen som polisen hade hittat liket av, hade i själva verket aldrig varit i närheten av flickan. En i detta oskyldig man från de undre kretsarna hade fallit offer för att den långe mannen behövde bevis som pekade från honom själv. Fallet hade i princip lagts ner då man fann uslingens kropp, och flickan själv misstänktes ha flytt landet eller rymt och förhoppningsvis hittat ett nytt hem, eller dött.

Den långväxte mannen som tagit hand om henne i flera år var också den som från början slitit henne frånn sin familj och sitt vanliga liv, för att ute i en isolerad stuga lära henne att lägga sitt liv i hans händer och tro på honom i varje läge.

Men när den unga kvinnan konfronterade sin tidigare bundsförvant med allt detta, försvann hans lugn och utstrålande trygghet, och han slet henne åt sig och rusade därifrån. Det var inte svårt för en dryga två meter lång man att bära upp den ännu unga, ganska magra flickan. Förstås var det svårare för honom att göra sig osynlig med sin väldiga kroppshydda där han framåtlutad sprang nerför den solupplysta gatan.

Jag tror att det slutade med att mannen greps. Men jag minns inte säkert.

Är det inte en konstig dröm? Jag har inte läst om Natascha eller Fritzl eller dylikt på sistone, vad jag kan minnas.  Vad symboliserar det här? Ingenting?