Skam är kontraproduktivt.

Jag är extremt kategorisk, och väldigt kritisk mot det mesta, i synnerhet mig själv. Egentligen finns det för mycket kvar att utreda. Och jag kan inte låta bli att fråga mig varför just jag skall ha rätt att gå och älta hos en psykolog, som en annan uttråkad överklassfjolla med svaga nerver. Ja, jag sitter mellan stolarna, å ena sidan uppfostrad med silkesvantar och förmildrande omständigheter, å andra sidan - kanske som en revolt mot detta - min egen livssyn som iallafall stundtals är strikt och hård, och som kräver uppoffringar och ett spartanskt leverne.

Jag har fortfarande inte ringt neuropsykologen, och det är väl ingen konst att skjuta upp då jag inte vet vad jag ska säga för att få henne att förstå hur jag känner just nu. Lättare hade det varit i enrum. Via den ansiktslösa och opersonliga telefonen, som dessutom innebär en tidsbegränsning, kan jag inte vara mig själv, och således inte heller lika enkelt klämma fram de av situationen skapade orden som bildar innebörden i den förvirrade tes jag vill framföra.

Jag vill avbryta. Precis när vi nått slutet. Det stämmer inte. Det är för lättköpt, det är inte på riktigt.

Kanske en annan gång, eller någon annanstans. Men inte här och nu, för vi håller i fel trådar och jag är långt ifrån övertygad.

Patrik har köpt de ludna sursöta frukterna som kan heta tre olika saker, jag minns inte vad vi precis konstaterade att just dessa hette. Persikor tror jag, brukar man inte säga persiko-len kanske?

Man ska äta tre frukter om dagen minst. Det gör inte jag.

Jag äcklas av mig själv och vill helst sudda ut.

Ibland spricker det och man kan inte låtsas inför sig själv att man är nån man inte är, eller rättare sagt, att man inte är det man är.

Hundra försvarsmekanismer, jo, jag kan min psykologi, ändå är jag hjälplös inför den. 

Hjälplös? Dumheter! Herregud, att jag inte har gjort något åt det här än, det är ju pinsamt. Så många år. Varför är det så här? Jaja, skyll på dina för'ldrar, men det är ytterst ditt ansvar.

Jag behärskar situationen och straffar mig själv med att hålla igen så mycket det går på självömkan, självskadebeteende och allmän utagerande av ångest. Det är inte synd om mig. Alls. Skärpning. Vad fan tror jag att jag håller på med? Eller försöker undvika?

(Varför är det svårare för mig än för alla andra i min ålder, trots att jag vidhåller frånvaro av konkreta problem?)

Alltid så jävla mycket skuld.

Nu tillät jag mig ändå att ömka. Det måste väl ut. 

Jag skäms så jag vill dö, men vill gärna bli en riktig människa snart. Det är mycket att lära sig. Det är inte synd om mig. Och jag gör allt så jävla svårt. Lipa lipa lipa, men vad ska jag göra då? Fjolla.

Usch.

Jag har inte herpes, jag har b-vitaminbrist!

Jag är helt galen.

Det är ingenting som märks på mig men galen är jag, helt galen.

Ingen är som jag. Inte många iallafall. 

Oftast märks det dock ingenting.

Jag är världsmästare på hushållsarbete. Folk borde anställa mig. Utnyttja mig.

Idag har jag planterat om blommor. I planen ingår också att dammsuga, kanske dammtorka golv, promenera samt baka kakor.

När jag väl sätter igång kan jag utföra stordåd. Som en superhjälte. Hushållsnära superhjältetjänster. Detta är jag född att göra. Det oavlönade lågstatusarbetet. I en avlägsen framtid kanske det är något av det finaste man kan göra, med hög lön och bonusar. Jag tycker inte att det låter så absurt.

Nu kallar arbetet. Adjö.

Jag tycker att jag är tillbaka till att vara mig själv igen. 

Förvirrad och desperat ibland. Lycklig och nöjd ibland. Långsam och tankfull ibland. Orolig och kreativ ibland. 

Ingen jävla muntergök. Ingen jävla hurtbulle heller. Inte som dom försöker få mig till att vara.

Neuropsykologen säger att jag kanske behöver tillåta mig att vila ibland, att slippa ifrån mitt tänkande. Nej, så sa hon inte alls men alla ord bara försvinner som hon säger, det är bara min tolkade innebörd som stannar kvar i tankarna. Nåväl. Hon kan väl ha rätt. Jag funderar på vad jag skall använda för vapen mot mina tankar när jag faktiskt vill stoppa dem. För om de faktiskt inte leder någonstans så är de väl inte omistbara. 

Men vad ska jag ägna mig åt för att få bort dem? Träffa människor? Tröstäta? Arbeta? Jag får prova mig fram tror jag.