Idag händer det. Nog.

Jag har en ledig fredag och jag har bestämt mig för att nu jävlar måste jag uppsöka en frisör. Helst en billig typ. Jag begriper inte att man ska behöva slösa dryga trehundra på sitt jävla hår. Men jag börjar bli beredd att lägga högre summor än hundrafemtio för att förskonas från denna anskrämliga bajsfrilla. Jag har inte känt mig snygg på veckor, har ingen lust att klä på mig för jag är ful i allt för jag är ful i håret.

För det mesta brukar jag ha ett hum om hur jag vill ändra frissan när det beger sig. Men nu har jag inte en blek aning, jag vet bara att detta måste bort snarast, innan jag slår sönder en spegel.

Det känns så ytligt att blogga om sånt här. Gah, mitt hår och mina kläder. Som om allt vore yta i den här världen, och det är det ju inte *IRONI*.

Om jag flyttade ut i skogen med någon fantastisk själsfrände, coh bodde där ute i vildmarken, då skulle allt detta vara så fjärran och betydelselöst. Då kunde håret få växa bäst det ville, alla deodoranter och flashiga kläder kunde flyga och fara, de skulle snart falla i glömska. Det som var viktigt skulle istället vara allt som är äkta, att klappa på en mossig sten, att vila i gräset en solig stund, att söka skydd för regnet i vår egenhändigt byggda koja, att söka efter mat och göra upp en eld...

Jag skulle som mest se min spegelbild någon gång då jag tvättade mig i något vattendrag, och då skulle jag inte se en ful eller snygg person, inte en cool eller töntig, rolig eller tråkig person, utan en varelse med ett hjärta och en själ.  Fri från allt ytligt och meningslöst, en människa i jakt på ett mera levande liv.

Men nu lever jag inte som en fri och vild varelse, utan en civiliserad själ i ett vittrande samhälle. Ett samhälle där det du visar upp för andra betyder allt. Vart du än går kommer människor att se och bedöma, anta och gissa.

En värld där detaljerna i din "personliga stil" skall säga så mycket mer än någonsin ett svar på frågan "hur mår du?"

Och därför är jag också ytlig. Hyser full respekt för andras tankar och åsikter om det visuella. 

Och därför vill jag gå och klippa mig idag. För att jag känner mig ful. För att fulheten lätt kan åtgärdas med alla våra tusentals hjälpmedel mot denna fruktade farsot. En påhittad sjukdom som alltid kan botas, om inte med det ena så med det andra, in i evigheten amen.

Jag tänker inte nämna alla andra problem som vi står svarslösa inför; som övermänniskor på ett specifikt område, och oförstående apstadievarelser på alla andra.

Whatevvva. När jag har kletat in mina tänder med ett laboratorieframtaget geleaktigt medel med onaturligt stark smak och doft med hjälp av en ståförsedd plastpinne, så tänker jag bege mig in till stan och uppsöka någon som tar emot små sifferförsedda tyglappar för att forma till mitt huvudhår och sedan smeta in även detta med halvt giftiga medel så att jag kan å ut och visa upp en snygg fasad inför alla ointresserade civiliserade rakade apor på stan.

Jag lyssnar på detta idag: http://www.youtube.com/watch?v=3ifG_zQ1SqE

Från det ena till det andra.

Jag börjar tvivla på att det blir någon klippning av. Hårklippning alltså.

Att gå till en frisör är ständigt samma gissel.

För det första vet jag aldrig vad jag vill ha, för det andra blir det aldrig speciellt bra, för det tredje (och det största argumentet!) kostar det skjortan.
Trehundra spänn för att få bort lite överflödigt hår från huvudet, nein danke.

Jag fixar det hellre själv, och blir lite ful och originell på köpet.

Hur som helst, om jag nu inte ska klippa mig får jag ju helt enkelt finna mig tillrätta med detta långa lufs, på ett eller annat sätt.  Jag tycker nog att det ser ut som skit nu, men när jag ändå håller på kan jag ju likagärna låta det bli långt och se vad den långhåriga världen har att erbjuda.

Förvisso är jag fortfarande förälskad i allt vad kort hår heter (inte snagg dock), men nu när jag är på väg att bli vuxen och tråkig är ju långhåret värt ett försök.

Försöker leta runt på google efter inspiration. Det är inte helt lätt. 

De flesta långa hår är dessutom mycket längre än mitt hunnit bli än. Och jag vill ju helst ha något för att göra hårtillvaron dräglig just nu.

Fast egentligen... Egentligen vill jag nju inte ha långt hår. Fortfarande. Trots allt. Trots att det är bökigt och svårt och kostar massa pengar och så vidare så vill jag helst av allt bara vara snygg. Och korthårig. Även om det inte är den frisyr som passar mig bäst. I mitt huvud blir jag snygg i kort hår iallafall.

Men nu är det ju långt, och tänker jag inte låta en piffig frisör eller en slarvig kompis göra en ur askan i elden-frisyr åt mig så får jag leva med detta och vara nöjd och glad.

Fortsätter söka inspiration... 

Det är inte meningen att jag ska gå till BUP. Idag ringde jag, på telefontid, två gånger, och möttes av en massa pip och surr som när man skulle logga in på internet för länge länge sen när det inte fanns bredband.

Jag får väl försöka reda ut mina problem själv då.

Tankens kraft skall inte underskattas!

För det första skulle jag kunna sluta tänka på mig själv som ett freak. Jag skulle kunna vakna varje morgon och tänka att jag är normal.

För det andra skulle jag kunna tänka på att gå rak i ryggen och inte bita mig i läppen hela tiden. Att aldrig vara nervös när jag är ute bland folk. 

För det tredje skulle jag kunna slå sönder alla speglar och aldrig rikta blicken nedåt. Aldrig tänka alls på hur jag ser ut.

Vad mer?

Jag skulle kunna skriva mycket mer på min bok, så att jag dels får ut mina... frustrationer? Och dels få mindre tid åt mitt ego, mindre tid att tänka på ensamhet, utanförskap och en massa annat trams som jag hittat på själv som inte alls finns i mitt liv egentligen.

Sen skulle jag verkligen behöva göra något åt min tendens att skämmas över allt jag är och gör. Skärpning!

Fem minuters pepptalk i spegeln varje morgon kanske skulle få mig på andra tankar.

Annars har jag en effektiv och bra idé på lösning på alla mina problem. Någon av kökskvinarna skulle nog kunna fungera. Nej, inte som du tror nu, det är något mycket bättre.

Om man skär ett ganska litet jack uppe i pannan, kanske man kan nå in till hjärnsystemet, och vet man bara hur man gör kan man säkert skära av en del nervtrådar och skit, så behöver man aldrig mer plågas av tunga tankar och besvärligt beteende.

Skämtåsido. Lobotomering används inte längre, det är sjuk och extremt tragisk och dålig metod att bota psykpatienter från ångest. 

Problemet är att jag är lite trött på att aldrig ta mig själv på allvar. 

Jag vill höra att det jag känner och tänker inte kan viftas bort om man bara vill. Att det är på riktigt. Att jag är på riktigt.

Hittade en protestlista mot samkönade äktenskap på nätet. Tänk vad smarta och roliga saker vissa människor har att säga!

Den här till exempel:

”Årtusenden av visdom, religioners lärdomar och modern forskning visar att äktenskapet mellan man och kvinna bäst tillgodoser barns och vuxnas grundläggande behov.”

- Oj, det var stora ord. När man hittar på och plockar fakta ur luften kan man ju alltid få det att låta vackert och vist.

”Utan familjemodellen med man och kvinna som i äktenskap föder och fostrar barn, kommer samhället att rasa samman och dö.”

- Än en gång stora ord! Hoppas bara att riktigt många homosar skaffar barn nu så vi skyndar på denna vedervärdiga civilisations undergång!

”Jag tycker att homosexulltbetende är inte värdigt vår svenska natur.”
- Nej, verkligen inte, låt oss utvisa alla djur i Sverige som uppvisar ett homosexuellt beteende! Sånt vill vi inte se i våra öppna landskap.

”No Gay marrige...vi e skapade i men o kvinnor...inte men o men elr kvinnor o kvinner....”

- Oj, betyder detta att vi skapas två och två liksom? Tänk alla som föder två söner eller två döttrar, vad onaturliga och snuskiga de måste vara.

"Varför ska en liten grupp homosexuella i riksdagen styra vad folket ska tycka."

- Ja, gud, det har jag undrat länge! Den här jävla homomaffian tar ju över världen snart! Och sen kommer de och gnäller över lite våld och förtryck, när det i själva verket är de som har makten. Konspirationsteorier äger!

"Arnold Schwarzenegger: "Marriage is something that should be between a man and a woman.”

- Helt jävla underbart. Jag kom inte på nåt smart själv, så jag citerar min manliga förebild Arnold Schwarzenegger!

Jag tror att loppet är ganska kört för de här stackars äktenskapspervona. Det kommer snart att vara möjligt för samkönade par att lova evig trohet och en massa annat trams i kyrkan också.

Och nej, det kommer inte att leda till att giftermål med djur eller spädbarn tillåts veckan därpå.

Om man nu inte har något emot homosexuella, så kan jag inte för mitt liv begripa varför det är så jävla viktigt att bara man+kvinna får gifta sig.

Varför inte bara erkänna att man har något emot samkönade par istället, vi vet ju att det är så det ligger till.

Ska det vara så förbannat jävla komplicerat att få tag på en jävla psykolog i den här stan?

För det första vet jag inte vart jag ska ringa. Jag har ett nummer uppskrivet, ringer dit, blir kopplad nånstans och samtalet bryts. Jag letar efter ett annat nummer på nätet, ringer, och blir hänvisad tillbaka till nummer ett. Ringer det första numret igen, och det visar sig att telefontiden för idag, som var typ mellan 12.00-12.05 eller nåt är slut, återkom imorgon bitti eller vid lunchtid så kanske du har tur.

Jag har god lust att skita i BUP, men då får jag ju sitta och harva mina problem själv i godan ro, och det är jag väldigt trött på. Det är det sista jag vill.

När man väl fått tag på BUP så har man inte en aning om vem man ska prata med, och det kan visa sig vara en fullständig miss men likförbannat kostar det hundra spänn, för den där timmen av omständigt förklarande inför nån som inte alls begriper hur man tänker.

Så, nu har jag tjurat färdigt. Egentligen har jag en jävla tur som får hjälp med mig själv, det är långt ifrån alla som får det men lägg av nu för det sista jag vill tänka på nu är hur mycket värre vissa människor har det än jag.

Jag tänker ta en bulle till.

Den här dagen bara rusar iväg. Det gör mig galen av stress, jag som var så ledig och glad och hade så mycket att göra och nu är klockan redan halv två och jag har itne ens käkat lunch. Jävla skit.

Patrik Smartrik hade rätt som vanligt; jag tog mig vatten över huvudet när jag lovade att dammsuga hela lägenheten och tvätta och gå iväg med papperssoporna till sopstationen och diska. Utöver det jag tidigare skrivit upp att jag skulle göra, som ringa hundra samtal, skriva hundra böcker och göra hundra ärenden på stan.

Igår satsade jag stenhårt på att få magknip, men misslyckades. Först åt jag så många plommon jag bara kunde, sen avrundade jag med att sluka lite jäst bulldeg. Men icke, min mage betedde sig som om ingenting hade hänt.

Okej, det var itne min önskan att få ont i magen, men jag anade ju att mitt frossande skulle få konsekvenser.

Ibland misstänker jag att någon har glömt bort att trycka på synden straffar sig-knappen i mitt liv. Jag kan göra i princip vad som helst utan att det ger nån effekt, jag kommer alltid undan.

En bulle till.

Nej, nu får jag organisera lite, innan jag blir helt förlamad.

Vad måste göras?

Jag måste tömma diskmaskinen.

Jag bör diska.

Jag bör skriva bokrecension.

Jag bör dammsuga åtminstone ett rum.

Jag kan gå till UM.

Jag kan gå och klippa mig om jag får tid.

Jag kan ringa Kajsa.

Jag kan ringa pappa.

Jag kan tvätta.

Jag kan gå iväg med soporna.

Nej förresten, jag bör gå iväg med soporna.

Det blir bra. Dammsuga först. Eller allra först tömma maskinen.

Sen gå iväg med soporna. Det är en bra början.

Allra först skulle jag kunna käka bullar.

Det är ju bara två kvar.

Jag inser nu att jag äter bullen med några glupska ointresserade bett, inte på det klassiska sättet att man snurrar upp den varv efter varv tills man når en svampformad mitten vars topp är täckt av sockerpärlor.

Tyder detta på att jag tagit ett slutgiltigt steg in i vuxendomen? Att min resa snart är över... Kanske behöver jag ingen psykolog då, indoktrineringen har redan haft effekt, sköljt mig ren och dödat mig.

Jag förmår inte ens bli upprörd, tankarna flyter iväg på annat håll.  

Men fuck Hallandsposten! Hittar inte min Hallå där-ruta på nätet så tyvärr, gott folk, jag kan inte länka till den.

Borde väl inte svära över tidningen, den är ju ändå min arbetsgivare ibland.

Idag börjar jag två och fram tills dess hade jag tänkt fylla huvudet med smarta formuleringar och kloka ord om klimahotet och mijlöproblemen så att jag har nåt hum om vad jag ska säga imorgon på miljödagen.

Lovar jag för mycket nu? Hoppas inte det.

Igår var jag på ickefilmkväll hemma hos Saga och gjorde det vanliga misstaget när jag skulle cykla hem, att jag kom den vägen att jag måste cykla över kyrkogården. Hjärtat korvade ihop sig av rädsla och vecklade inte ut sig ordentligt föränn jag var halvvägs hemma.

Ganska fånigt egentligen, det är ju inte de döda man skall frukta utan de levande.

Jag sitter och lyssnar på Ifyoutoleratethisyourchildrenwillbenext. På Jotob såklart.

Trött och lite mosig i ögonen. Kom hem halv två igår och Patrik sov men jag fick en kram ändå.

På måndag är det en ny vecka, närmare bestämt vecka 33. Då ska jag kasta mig över telefonen och ringa BUP. Fram tills dess roar jag mig med att skriva en lista på saker jag ska prata om. Jag har fått ihop åtta punkter nu. En av punkterna heter "problem att prata". Men det handlar inte om min tendens att börja staka mig och kasta om bokstäver ibland när jag (enligt mig själv) har något viktigt eller bra att säga. Mer om hur förlamad jag blir i både huvudet och tungan om någon verkligen vill veta vad jag tänker och hur jag mår.

Jag är så trött på mig själv och vill bara bli av med alla problem som ligger mig till last så att jag kan bli en hel och riktig människa.

Jag tänker för mycket.

Det var en evighet sen jag skrev. Igår efter jobbet hade jag uppe dokumentet, men längre än så kom jag inte.

Det är irriterande. Skärpning. Säger jag för miljonte gången, och vad hjälper det? Jag vet inte hur många år jag har tänkt börja motionera till exempel. Att det ska vara så bedrövligt svårt att leva med sig själv, jag är en fet käpp i hjulet. Lat och förändringsskygg.

Helst vill jag gå ut nu. Det skulle göra mig gott. Ut ut ut!

Jag kan ju komma tilbaka senare och arbeta.

Mmmmm, jag drömde om mat... Och inte vilken mat som helst, utan god, god mumsig mat, en gryta med tomat och vita bönor och aubergine.

Det var för övrigt en väldigt absurd dröm. Eller, inte så att det hände en massa sjuka saker, bara det att den var så jävla otippad.

Jag drömde att jag och Sandra (hon som vi fick hyra förra lägenheten av) var på ett sjukhus för ungdomar som är allvarligt sjuka och kanske ska dö. Vi befann oss i något slags badhus (jag vet inte vad det är med mig och drömmar om badhus) och vi var där för att underhålla dem några timmar. Antar att det var ett sånt där specialbad med varmt vatten, många rum var det och en jävla massa folk.

Men hur fan kommer man på att man ska drömma en sån sak? Jag blir nästan lite nojjig, vilken högre makt har stoppat in ett sjukhus för döende ungdomar i min nattsömn?

Det kändes hur som helst ganska bisarrt att försöka underhålla (jag tror att vi skulle agera lite standup-komiker för de som ville stanna och lyssna) dessa unga människor i livets slutskede, vad fan skämtar man om då liksom?

Hur mycket kan de känna igen sig i livet utanför, i det som är normalt?

Hur ska man ställa sig till dessa människor, hur ser man någon i ögonen och ler, när man vet att den personen kommer att sluta sina dagar i detta hus medan man själv kan gå därifrån och ha hela livet framför sig?

Vi stod ett tag vid ett bord, sen gick vi runt lite på varsitt håll. Pratade kanske lite med en och annan sjukling och ibland deras föräldrar som också var där.  

Till slut skulle vi sluta för dagen, och en ung tjej i personalen gav oss sitt omdöme; hon tyckte att vi gjort en fantastisk insats (det brukar väl vara så på sådana ställen, kom dit och snacka lite skit med en bråkdel av patienterna och personalen kommer att kyssa dina fötter som tack), och jag skämdes lite. 

Sandra avslöjade att hon smitit iväg och haft sex med en snygg kille i personalen (haha, förlåt mig, Sandra! Jag styr inte över mina drömmar), jag blev lite snopen men tänkte att det är ju ett fritt land.

Själv hade jag inte haft samvete att spana efter snyggingar i personalen, jag hade fullt upp med att må illa över att jag var frisk och kry mitt ibland alla dessa inlåsta, unga människor med klena, frånstötande kroppar och inga framtidsutsikter. Hur ofta fick de knulla på en skala?

Det är iallafall nu, efter avslutat arbetspass, som maten kommer in i bilden. Vi hittade en liten restaurang-ö ute i nån slags lobby eller korridor inte så långt ifrån badavdelningen, och lockades av de snygga rätterna som låg uppradade. Jag spanade in en äppelpaj och frågade Sandra om vi skulle dela. Hon missuppfattade dock och beställde in den där mjuka, härliga tomatgrytan som jag nämnde allra först i detta inlägg. 

Det var alltså, som jag nämnde, en restaurang-ö, en liten plätt mitt ute i gången och vi satt på barstolar runt den och åt.

Där slutar min dröm, med ett gott mål mat som jag tänker förverkliga någon kväll inom en snar framtid. (Man fick bröd till)

Nu ska jag käka frukost, jag ville bara så gärna skriva ner allt detta innan det suddas ut. Kanske kan jag fördjupa mig i en drömanalys senare, det ska bli ypperligt intressant. Vad i helvete fick mig att drömma något så avlägset och oväntat? Vem är det som har ett finger med i spelet? Och hur går jag vidare i mitt liv efter denna omtumlande upplevelse?

Kanske ville någon att jag skulle få perspektiv på livet. Upp med hakan, du är iallafall inte en dödssjuk stackars krake som får spendera din ungdomstid innanför ett sjukhus vita väggar.

Det var ju inte den bästa dagen att se ut som skit i håret.
Och det gör jag verkligen, tänk själv; en regnig dag som fullständigt ruinerar alla framtida försök till frisyr, en natts sömn på det, ett trött morgon med tanken "skitsammaorkabrysig", då blir det som det blir.

Och så ringer jävla lokaltidningen och vill ha en bild. Nu. Om högst fem minuter (snubben står alltså och väntar på plats när han ringer och frågar om jag är där i närheten).

Nej, jag är inte arg. Jag är glad. Lycklig, över att få vara med i tidningen!

Synd bara att de dissade Elena, allvarligt talat så är det hon som är drivande parten i detta, jag är bara hennes halvlata, slarviga medhjälpare.

Nåväl, bara folk får upp ögonen för detta och KOMMER PÅ EVENEMANGET KOM KOM KOM DET BLIR JÄTTEKUL! (som Peter E Bengtsson brukar säga)

Jag tror också att frisyren blev någorlunda ok, jag brukar bli bra på kort (peppar peppar ta i trä).

Så fort HP har fixat denna artikel i "Hallå där!"-stil ska jag leta upp och lägga ut en länk här. Så att alla mina miljarder trogna läsare kan se och inspireras och vilja komma.

Oj, vad angelägen jag låter nu, men det är klart jag vill att det kommer folk. Och det kommer det göra, men ju fler desto bättre!

Bilden på bilen här (lägg märke till att jag varit snäll och retuscherat bort siffrorna så att ingen dum typ ska leta upp ägaren och börja trackasera, varför man nu skulle göra det... Snarare är det väl ägaren som skulle kunna ta illa vid sig av att jag har fotat dennes (hens!) bil. Lättkränkta fåntrattar.) var jag tvungen att fota pga uppenbara skäl. Har flera gånger cyklat förbi den och uppmärksammat dess roliga nummerplåt. Om du inte begriper vad det är som är så skojigt så kan du fråga mig. Jag vet och begriper allt, nämligen.

(Jag är så diskret att jag inte ens säger vilken bilmärke det är, men det är lätt stans coolaste XXX!)

Det kändes som att jag hade mer att rabbla upp men det var kanske inget av stor vikt. Det börjar närma sig Miljöfesten och jag håller alla mentala tummar jag kan hitta för fint väder och glada människor av alla sorter.

Jag vill avsluta med en länk till en bra låt på youtube... Vilken?

Hittade verkligen ingen bra video till den här låten men whatever:

http://www.youtube.com/watch?v=D-o9cJu-1RA&feature=related

Ps. Är man lite skillad så ser man ju vad det är för sorts bil. Tänkte inte på det. Gosh, hoppas ingen blir arg. Man får akta sig för vad man lägger ut på internet.

Jag kanske borde skaffa den här frisyren förresten:

http://www.youtube.com/watch?v=dQ5QoSgVCtY&feature=related 

Den är väldigt söt. Jag har bara svårt för det här med att se ut som en klyscha. Det är motstridiga känslor i mig, vet ni. Jag vill men vill inte och vågar inte fast vill fast orkar inte och helst vill jag bara vara cool och osårbar. 

Men Ola i den där videon är nog världsrekord i queer snygghet. Synd att han blev hunk sen, jag diggar inte skägg. Men whatevva.

Nu ska jag ringa ett samtal och kolla så att HP verkligen skriver vad de ska i den där artikeln. Man får hålla koll på dem, media är minsann inte att lita på. Men det var en väldigt trevlig tjej jag pratade med. Fotografen var också trevlig för den delen.

So long soccers.