Ska det vara så förbannat jävla komplicerat att få tag på en jävla psykolog i den här stan?

För det första vet jag inte vart jag ska ringa. Jag har ett nummer uppskrivet, ringer dit, blir kopplad nånstans och samtalet bryts. Jag letar efter ett annat nummer på nätet, ringer, och blir hänvisad tillbaka till nummer ett. Ringer det första numret igen, och det visar sig att telefontiden för idag, som var typ mellan 12.00-12.05 eller nåt är slut, återkom imorgon bitti eller vid lunchtid så kanske du har tur.

Jag har god lust att skita i BUP, men då får jag ju sitta och harva mina problem själv i godan ro, och det är jag väldigt trött på. Det är det sista jag vill.

När man väl fått tag på BUP så har man inte en aning om vem man ska prata med, och det kan visa sig vara en fullständig miss men likförbannat kostar det hundra spänn, för den där timmen av omständigt förklarande inför nån som inte alls begriper hur man tänker.

Så, nu har jag tjurat färdigt. Egentligen har jag en jävla tur som får hjälp med mig själv, det är långt ifrån alla som får det men lägg av nu för det sista jag vill tänka på nu är hur mycket värre vissa människor har det än jag.

Jag tänker ta en bulle till.

Den här dagen bara rusar iväg. Det gör mig galen av stress, jag som var så ledig och glad och hade så mycket att göra och nu är klockan redan halv två och jag har itne ens käkat lunch. Jävla skit.

Patrik Smartrik hade rätt som vanligt; jag tog mig vatten över huvudet när jag lovade att dammsuga hela lägenheten och tvätta och gå iväg med papperssoporna till sopstationen och diska. Utöver det jag tidigare skrivit upp att jag skulle göra, som ringa hundra samtal, skriva hundra böcker och göra hundra ärenden på stan.

Igår satsade jag stenhårt på att få magknip, men misslyckades. Först åt jag så många plommon jag bara kunde, sen avrundade jag med att sluka lite jäst bulldeg. Men icke, min mage betedde sig som om ingenting hade hänt.

Okej, det var itne min önskan att få ont i magen, men jag anade ju att mitt frossande skulle få konsekvenser.

Ibland misstänker jag att någon har glömt bort att trycka på synden straffar sig-knappen i mitt liv. Jag kan göra i princip vad som helst utan att det ger nån effekt, jag kommer alltid undan.

En bulle till.

Nej, nu får jag organisera lite, innan jag blir helt förlamad.

Vad måste göras?

Jag måste tömma diskmaskinen.

Jag bör diska.

Jag bör skriva bokrecension.

Jag bör dammsuga åtminstone ett rum.

Jag kan gå till UM.

Jag kan gå och klippa mig om jag får tid.

Jag kan ringa Kajsa.

Jag kan ringa pappa.

Jag kan tvätta.

Jag kan gå iväg med soporna.

Nej förresten, jag bör gå iväg med soporna.

Det blir bra. Dammsuga först. Eller allra först tömma maskinen.

Sen gå iväg med soporna. Det är en bra början.

Allra först skulle jag kunna käka bullar.

Det är ju bara två kvar.

Jag inser nu att jag äter bullen med några glupska ointresserade bett, inte på det klassiska sättet att man snurrar upp den varv efter varv tills man når en svampformad mitten vars topp är täckt av sockerpärlor.

Tyder detta på att jag tagit ett slutgiltigt steg in i vuxendomen? Att min resa snart är över... Kanske behöver jag ingen psykolog då, indoktrineringen har redan haft effekt, sköljt mig ren och dödat mig.

Jag förmår inte ens bli upprörd, tankarna flyter iväg på annat håll.