Nu är det problem. Jag vill skriva på min bok, men jag kan inte. Det är liksom bara stopp. Kommer inte på någonting.
Och de saker jag har kommit på ska hända kan jag inte skriva om, jag kan liksom inte pressa fram en mening som låter vettig.

Jag vet inte vad A gör. Vad gör du? Vad händer? Vaknar du? Går du ut, är du inne? Träffar du någon eller är du ensam? Vart är du på väg? Vad tänker du på?

Och F, jag vet var jag lämnade dig, och jag vet precis vad som kommer hända där, men inte hur jag ska nå fram dit.  

Jag ger F en chans igen. Men varför ska A vara så svår. There's no way at jag skippar A ur berättelsen, det blir bara en halv bok då.

http://www.youtube.com/watch?v=-pCEgpd8l4Q

Jag har börjat skriva flera gånger men inte haft nåt att skriva om precis. Inga fler listor över vad-jag-ska-göra-idag (har dammsugit alla rum, skitit i resten på listan samt sett hela But I'm a cheerleader i avsnitt på Youtube). Inget mer depp! Folk blir ledsna!

Börjar inte jobba föränn 18 ikväll, så fram tills dess ligger dagen tom och väntar på att fyllas med aktiviteter som inte innefattar sitta framför datorn och surfa. Ringa samtal som vanligt (varifrån kommer alla jävla samtal som skall ringas? Är detta ett tecken på att jag håller på att bli vuxen? Dock har jag sluppit undande flesta myndigheter och dryga kundtjänster som andra råkat ut för. Men det kommer väl).

Idag är jag glad. Jag känner tillförsikt. Jag ska plugga psykologi i höst ochtrots en fetingbok på engelska och uppmaningen att sitta och plugga åtta timmar om dagen, så ringer ett bevingat Anna-citat i mitt huvud: "Det kan bara bli bra!"

Det är en massa tråkiga saker som står på att-göra-listan. Dammsuga är kul och går fort och tankfritt. Skriva recension är inte så kul och dessutom en jävla massa kraft när det är så svårt som nu.

Men värst är Skriva På Boken. Måstet som aldrig blir av. Jag vet inte när jag skrev senast. Jag skyller på karaktärerna, de rör sig i mitt huvud ibland men gör ingen ansats till att få mig att skriva. De måste väl också ha ett ansvar för att något ska bli gjort?

Dagens lunch är som nästan alltid spenatsås med pasta. Enkelt, gott och relativt näringsrikt, när inte spenatofoben Ljungman Jansson är hemma.
Måste klura ut kvällsmat också, som jag kan slänga i mig precis innan jag drar till jobbet.

Sådana här dagar är svåra tycker jag, för jag får liksom inget gjort. Och om jag går ut (vilket vore nyttigt, uppiggande och konstruktivt) har jag ingen aning om vad jag ska hitta på outdoors, och blir istället förvirrad och instängd i ensambubblan.

Jag borde väl träffa nån kanske. Att jag borde vara hemma och göra mina måsten är en dålig ursäkt när jag ju redan gett mig ut och dessutom vet att hemma blir inget gjort.

Det är märkligt att jag ska vara så väldigt främmande till att ringa nån och fråga om vi ska ses. Fast egentligen är det inte märkligt, eftersom jag aldrig gjort det förut. Jag är ju uppväxt med att andra tar kontakt och jag kan bara sitta och vänta. Lite genomgående i min personlighet överhuvudtaget tror jag.

Ja, jag gör väl det då. Ringer nån. Ringer runt tills jag får napp. Skiter i måste-schemat. Befriar mig.

Jag kom bara på två stycken, och den ena svarar inte, den andra jobbar.