Det handlar om att ge upp. Sin stolthet. Sin ensamma stolthet.

Det handlar om att låta det sociala slipa bort ens inre taggighet, kan det ske mjukt, kan det ske milt och utan att slipa för mycket? Som en glasbit i havet, de blir vackra men matta till färgen. 

Det handlar om det. Rädslan att förlora sig. Man har något, man vill rädda det man har, få det att växa upp från ful ankunge till vacker svan. Man vill visa dem att det man hade dög något till, att det var något vackert också. 

Det handlar om att ge upp litegrann, men inte allt. Lite av sin stolthet. Bara en liten smula av det begär de, att man lämnar ifrån sig. Man väljer själv hur mycket. Tror jag.

Det handlar om att svälja rädslan och se vad som händer. Med en. Kanske.

Jag ägnar min tid åt att hitta in. Vi människor måste tillhöra. Man kan få en stämpel på sig, och skatta sig lycklig för det; man har en plats i tillvaron. Vissa säger att det är sjukt. Vissa verkar inte tänka så. Om man omger sig med människor är man väl inne. Inne i lådan. Det finns flera lådor. I de missanpassades låda vill man bryta sig in, för det är den enda plats där de inte kräver något. Ingen anpassning, ingen efterapning, inga krav alls. men det finns krav för att ta sig in. Jag står utanför och inbillar mig otäcka saker om andra ställen där man kan höra hemma - jag vill inte bli, jag vill vara. Vi hatar varandra och skjuter mot varandra. Någon blind idiot säger att man skall älska, men det finns inget sådant i den mäsnkliga naturen. Kärleken till det som är nära, men bara hat mot det som är främmande. Det behöver inte vara så hemskt; det finns ju kärlek iallafall. Men den räcker inte till alla från alla, den måste delas upp, och hatet måste också få plats.

Jag hittar inte in utan sitter envist kvar och dividerar med mig själv. Dit jag längtar kan jag inte komma. Dessutom vet jag inte om jag kan stänga och låsa om mig nu när jag sett hur det går för dem som blir kvar utanför. Så vart skall jag gå? De flesta kan låta sig ledas, why, oh why can't I? Varför stannade jag till för att se? Min blick är för alltid dömd att se klart, och jag vill inte se mer, jag har fått nog, jag skulle aldrig ha ätit av kunskapens träd, det var dumt av mig och nu är jag vilsen. Jag tror fortfarande att jag kan hitta en ledtråd i mitt Matrix, att det skall finnas spår av vatten på Mars. Jag vet inte vad jag söker, det bär emot att gå men det låser sig i mina tankar, jag kan inte glömma och strunta i allt. Labyrinten leder ingenvart och jag valde fel. Sanningens väg leder ingenstans, bara i cirklar och cirkelargument och dumheter och trams. 

Jag har hittat ingenting här ute. 

Jag har varit fylld av hat i några dagar. Inte oavbrutet och intensivt, men liksom då och då i små stötar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt? Kan någon förklara för mig om det är bra eller dåligt att hata? Jag har tidigare avfärdat det som väldigt oetiskt och osunt att hata, men då jag insåg att det krävde mer energi att kväva mitt hat än att stå för det, så är jag inte så säker längre.

Det finns så mycket att hata. Jag hatar specifikt män. Det finns så fantastiskt många män som väcker ens mordkänslor (istället för moderskänslor). Alldeles oerhört många. Och det skall förstås tilläggas att jag känner till och umgås med och tycker om en massa personer av manskön, så självklart är det väldigt elakt av mig att säga att jag hatar män när det finns så många män som aldrig gjort nåt ont, men det hjälps inte. Usch!

Hat hat hat. Äckel äckel äckel. Och inte bara mot män då kanske, även om det oftast är de som har makt och använder sig av den på äckliga sätt, utan mot allt och alla och denna värld som är en avgrundshål av vidrigheter, ondska och perversitet. Usch och tvi.

Vad skall man göra av allt sitt hat? Hur?

Jag kanske har näringsbrist.

Hälsa och psyke är min religion. Guds straff för att inte få i sig tillräckligt med järn och omega 3 är trötthet och apati.

Hela dagen känns tråkig. Jag har pratat med farmor, träffat M, dammsugit alla rum. Läst lite; knappt orkat hålla boken uppe. Har inte orkat ta itu. Orka, orka, det är en definitionsfråga: jag kan såklart anstränga mig och faktiskt få det gjort, jag ligger inte på dödsbädden. Men jag känner mig något slöare än vanligt. Uttråkad också. Ingenting stimulerar mig, inte vara ute, inte läsa bok, inte umgås, inte sitta vid internet. Allt är ungefär lika tråkigt. Fast imorgon är mamma hemma, då kan jag träffa henne och det är roligt. Mamma har fungerat som hjälpreda, personlig coach, psykolog etc hela livet. Stackars människa. Men hon får skylla sig själv eftersom hon självmant tagit på sig uppgiften, och för det mesta verkar hon nöjd med det. Det är bara när jag inte anstränger mig för att svara trevligt och glatt i telefonen - som jag ju gör med andra för att jag måste för att de inte känner mig lika väl och när de frågar svarar man alltid "jag mår bra" oavsett vad - som hon säger ifrån. Och när jag är för hopplöst negativ. Och när jag var mindre och städade på världens omständigaste sätt eller tappade bort allting överallt eller alltid var färdig sist eller inte lyssnade i skolan och aldrig hade koll på läxor och lappar eller när jag inte kammade mig eller använde besticken rätt eller visade någon uppskattning för allt arbete hon lade ner.

Nu kommer hon ibland och skäms och är retroförstående för mina "svårigheter" som hon säger och ofta nämner hon sina utbrott och hur hon någon gång jämförde mig med andras barn på ett negativt sätt och det borde hon inte ha gjort men herregud. Tänker jag. Hon är väl inte mer än människa. Jag gillar ju hennes uppenbara brister. Och att hon lärt mig att alltid försöka prata om sina känslor och att tala ut och säga förlåt efter ett bråk. Jag vet inte hur mycket av det som gick in, men jag har en känsla av att jag vore usel om det inte vore för de pedagogiska lektionerna om att inte hålla allt inom sig för att det är värre än att låta det komma ut.

Jag funderar ofta på hur lik jag är min mamma. Och hur jag aldrig precis gjort något tonårsuppror, aldrig precis brutit mig ut, aldrig precis medvetet provocerat eller skapat diskussion. Och hur jag kanske borde det, nu om inte annat. Göra mig till en egen person. Och sen åka jo-jo tillbaka och upptäcka i medelåldern att jag är en kopia av min mor och gör om hennes misstag. Jag är kanske lite för smart för det förresten (jag inbillar mig gärna att jag är lite smartare än andra; och fan vet om det inte är morsan som tutat i mig det också!).

Min mamma är udda, min mamma skiljer sig från andras mammor. Hon är en ung tant med flygigt silverbrunt hår och röda kinder, och hon kisade alltid på foton när jag var liten för att hon hade solen i ögonen. Hon är pedagogisk och lite bohemisk, självständig fast svag. Jag tycker att hon har känslorna utanpå huden, men det är nog bara inför mig. Hon är kulturtant i yllekläder, hon bryr sig om vad andra tycker men har ändå en förmåga att se igenom det ibland. Hon har alltid ett överfyllt kylskåp, överfyllt köksskåp, överfyllt källarutrymme, hundra exemplar av allting, och hon lever ensam. Hon är min vän som är min mamma och min följeslagare i livet, i mitt förflutna.

Jag vänder mig emot hennes önskan att passa in, oron att inte göra det. Jag vänder mig emot hennes ytliga bedömningar av vissa sorters människor. Jag förstår så väl med hennes bakgrund varför hon gör det, varför hon inte blir fri från det. Jag vill bli fri från det. Kanske är jag redan fri. Jag måste bara hitta styrkan också, att vara både stark och fri. Att kunna kritisera utan att döma, att våga säga sin mening efter att ha tänkt färdigt, och tro på att man ur sitt eget perspektiv kan ha rätt, och framförallt rätt att tycka.

Jag är inte mer skadad av min uppväxt än andra. Jag var glad att jag hade min mamma, och inte en mamma som fick ont i huvudet och spred dåligt samvete omkring sig så fort nån välte ut ett saftglas vid matbordet. Sådana mammor finns, och det är inte några onda mammor, men det känns som att det skulle vara obehagligt att vara rädd för sina föräldrars irritation hela tiden.

Jag har alltid vetat att min mamma ställer upp för mig. Eller, att hon är övertygad om min oskyldighet och begåvning. Hon har aldrig krävt, aldrig pressat eller skällt, hon har haft tiden - eftersom jag är enda barnet och hon jobbar hemma - att sitta ner med mig och försöka förstå mig.

Jaha. Jag skulle kunna skriva en bok om det här, men meningen var bara att jag skulle fördriva tiden med nåt som inte kändes helt meningslöst. Nu är tiden fördriven. Imorgon kanske jag träffar mamma och kanske får hon läsa det här och jag hoppas att hon inte blir rörd för sånt tycker jag är så jobbigt. Fast hellre det än att hon ogillar det, om hon nu skulle göra det av någon anledning. Det kanske är dumt att skriva det här på internet. Men jag har ju ingen koll på vad man får avslöja och vad man borde hålla inom sig. Jag skriver det jag vill skriva och det är väl tänkt att jag en dag skall skriva så att hela landet läser, eller iallafall de som fått för sig att köpa min bok. Någon gång i framtiden. Det är för övrigt mammas förtjänst att jag skriver - om inte genom uppväxten så genom generna.

Jag har drömt om svininfluensan IGEN. Undergångsdrömmar.

Sjukdomen hade spridit sig mer än väntat och många dog, både unga och gamla. Jag grät ut hos pappa och tyckte att det var orättvist att just jag skulle födas i en tid då alla människor runt omkring mig riskerade att insjukna och dö. Ja, man vet ju inte säkert vem som klarar sig, kanske halva mänskligheten skulle försvinna, minst. Det fanns inget botemedel. Mamma och pappa kanske skulle dö, jag och Patrik också. Jag var för ung för att dö, och för ung för att förlora min familj. Livet är orättvist.

Pappa skrattade lite och sa att ja, så är det. Bara. Nu hade det råkat bli just vi som fick leva i pestens tid. Inget att göra åt liksom, man får gilla läget.

Sen flippade drömmen förstås ut och jag gömde mig i ett växthus på tredje våningen i ett gammeldags sjukhus, där bara vissa människor fick vara; de rika som hade råd att låsa in sig och skydda sig från den smittade pöbeln. Ett växthus alltså, med tomater, som eventuellt kunde verka preventivt mot sjukdom. Jag åt tomater.

Detta drömde jag häromnatten, och sen dess går jag runt och hoppas att det där jävla vaccinerandet skall bli aktuellt nån gång innan det är för sent och mina värsta mardrömmar besannas och jorden går under. 

Lilla bäcken rinner mot älven rinner.

Mamma älskar Allan Edwall och när jag lyssnar på Lilla Bäcken för första gången känns det väldigt speciellt, en sån där typisk blandkänsla av vemod och lycka och lite förvåning. Det blir klart i huvudet. Färgerna bleknar, det svartvita är så gott som borta, det enda som finns kvar är sand. Jag lyssnar inte ens på texten, jag bara känner sanden som är sval men inte kall.

Jag skall träffa mamma om en knapp halvtimme, och fika. Det känns bra, det känns mycket bra nu. Det är som att jag har glömt något jag egentligen inte bryr mig om, något jag inte har behov av att tänka på, lite meditativt nästan.

Jag kör låten på repeat.

Handdukarna luktar alltid konstigt. De luktar fränt och tungt, och när man har torkat sig på dem luktar man likadant om händerna. Ändå kan jag inte låta bli att lukta på mina händer. Jag luktar för övrigt jämt på mina händer, det är någonting visst med sådana där lukter som man egentligen inte tycker om. De är så kompromisslöst skarpa och egentligen är det väl snarare en subjektiv åsikt än en sanning, huruvida en doft är behaglig eller motbjudande.

Ibland kan man inte bestämma sig om någonting luktar gott eller illa. Och så betingar man; doften påminner om något man varit med om, en viss situation. 

Nu skall jag tvätta. Sköljmedlet luktar "aloe vea" - jag har aldrig sniffat på en aloe vera så jag vet itne hur det luktar, men jag tvivlar på att den gröna vätskan har särskilt mycket växt i sig.

Jag slänger ner handdukarna i tvättkorgen. Försöker utrota doften som alltid kommert tillbaka ändå, efter några dagar.

Jag drömde att jag hade fått mejl om att mamma var död. Eftersom det var en dröm så reagerade jag sådär långsamt och blev inte ledsen eller nåt utan bara "öh, va? nääh... eller...?". Jag sa till Patrik att om det är sant, så dör jag. Det var säkerligen en riktig reaktion men i drömmens fördröjning konstaterade jag bara faktum utan att kunna ta in det och frambringa några känslor.

Sen vaknade jag lätt och insåg omedelbart att det var en dröm.

Jag tycker om att drömma hemska saker och sedan vakna. Det är alltid en sådan lättnad att vakna och inse att det här inte hänt, inte än iallafall. Ännu är jag trygg. Man ligger där bland de fluffiga täckena och ingen är död, alla man tycker om lever - så vitt man vet - och man själv också. Ännu en dag utan att världen har gått under.