Herregud, jag har förändrats. Hur? Från vad? - till vad?

Jag tycker att det blir bättre, men tänk om jag ljuger. Försöker jag inte bara vara något jag inte är?

Nej. Inte då. Den goda känslan är att lita på. Den glada, behagliga känslan, den måste vara att lita på. Oavsett vad. Vi har inget val. Skall vi harva på i den hårda jorden bara för att, bara för att vi inte vågar ta risken att luras in i den mjuka blöta myllan, om den nu skulle visa sig vara någon annans ägodel? Nej, den goda känslan är att lita på, för så gör alla andra, och det måste vara det enda sättet. Förnuftet är flytande, föränderligt, påverkbart, förrädiskt. Även känslan är väl påverkbar, men den kommer ändå inifrån och har intentionen att vägleda.

Jag förändras, det är logiskt och fullkomligt i fas med mina starka tro på förändringar, kretslopp och nödvändigheten i att låta livet flyta.

Så här är jag, på väg att ta itu med mitt liv. Tankarna barnsligt sprudlande fyllda av planer, utopier och drömmar. Så skall det vara och jag måste låta det vara så.

Nästa gång skall jag ha ordning, jag lovar. Jag skall börja om och inga detaljer skall lämnas åt sitt öde. Jag skall se, jag skall ha en helhetsöversikt och en förståelse för alla samband. Ja, jag skall stiga ur mitt eget kaos och se neråt, se hur allting ligger i ett mönster, jag skall finna förståelsen som fattats mig.

Jo. Man kan drömma. Om det känns bra så är det bra. Ja, jag vet att det är en idé som inte moraliskt går att tillämpa på exempelvis massmördare som finner njutning i att plåga och döda. Men jag är ingen massmördare och psykopat så varför skall jag dra det till sin spets?

Och jag behöver inte leva enligt en mall som kan passa alla jordens varelser, det är en omöjlighet och jag behöver lära mig att leva mitt eget liv.

Människor är inte rationella. Det går inte att rationalisera sitt liv, bygga fram det i förväg och hålla sig strikt till livsregler som haltar.

Men i tillvaron kan man skapa ordning. Jag föreställer mig alla lådor jag skall införskaffa för olika områden, jag har hittat en antecknignsbok med olikfärgade blad som jag planerar att sätta i bruk snarast. Jag kan ha system och strukturer, jag kan ha vanor och mönster, ordning och reda. Så länge det känns bra.

Men jag kan inte ruta in mina tankar. Det blir inget skinande klart resultat, det blir bara kaos när känslor och tankar försöker pressa sig fram mellan byggnadställningar och slarvigt ihopsnickrade väggar och kräva sin rättmätiga plats som jag i min enfald försöker förvägra dem. 

Jag har fått ett utlåtande från psykologen som jag skall läsa igenom och komma med synpunkter på. Jag stryker under en del "missuppfattningar" eller "överdrifter" såsom att jag skulle ha haft kryp i kroppen som liten (detta uppkom ju först ordentligt i högstadieåldern och innan dess var jag snarare extremt stillsam) eller att jag sällan ägnat mig åt låtsaslekar (jag kan tydligt minnas hur stenar, träflisor och andra delar av naturen övertygande föreställde mat i vissa lekar).

Mitt favoritstycke är Beteende i testsituationen, där jag får ta del av de oerhört värdefulla synpunkterna om mig som person, och mitt beteende, ur en annan människas ögon. Det är en avsevärd skillnad på hur en vän säger att jag är "snäll och trevlig", och hur en psykolog skriver på papper att jag är "beghaglig, uppriktig och tillmötesgående". För mig är det en otrolig upplevelse att äntligen få veta vad någon annan tänker om mig. Jag kan ha fel, men jag tror att det antingen måste vara så att jag har betydligt svårare än andra att sätta fingret på vem jag är och hur jag uppfattas, eller att den informationen är viktigare för mig än för andra. Kanske både och. Jag kan inte tänka mig att majoriteten av människorna runt omkring mig har en lika svag självuppfattning som jag utan att det märks eller ställer till besvär för dem och omgivningen.

Jag önskar så att jag slapp skämmas över att jag tänker på mig själv. Att jag inte tvingades jämföra mig med rediga människor som arbetar hårt och gör rätt för sig, istället för att sitta hemma och älta, ömka och navelskåda.

Jag försöker förklara för mig själv, för det hårda och för andra människor att det är nödvändigt för mig att tänka, att vi fungerar olika och jag är som just jag är utan att det nödvändigtvis är fel och bör ändras. Men hårda rappa fraser glider som vanligt mycket lättare fram i nervbanorna än mjuka, nyanserade tankegångar. Jag är en stelbent balettdansör. 

Det är så mycket i klassificerandet av det normala som jag fortfarande inte förstår. Känna av andras avsikter? Inte kan ni på allvar mena att de flesta människor genom en enda blick kan klura ut vad folk runt omkring dem har i tankarna? 

Å andra sidan hörde jag på radion häromdagen en fundering om intution; att gå in i ett rum och känna att något är fel. Jag tror aldrig att jag har gått in i ett rum och känt att något är fel. Skulle det vara något allmängiltigt då, att känna på sig saker? 

Att jag får gissa där andra kan ana, låter förvisso logiskt. Jag blir galen på mina gissningslekar. Ingenting har en fast struktur, min världsbild bygger på godtyckliga teorier som jag måste hålla uppe för att ha någonting som helst att utgå ifrån. Jag anar att saker och ting faller sig mer självklart för folk i allmänhet, att det borde vara något udda att försöka balansera allting på huvudet istället för att bara låta det ligga.

För övrigt. Jag skulle vilja känna mig bra. Riktigt bra. Jag närmar mig det ibland. Jag vill inte vara halvdan. Ni vet, alla vill vara bäst på nåt. Det gäller för mig med. Jag har inget tålamod dock, att bli bra på något. Och inga fallenheter eller savantiska begåvningar, inte som visat sig än iallafall. Jag önskar så.Och i nästa liv vill jag ha struktur, en plan, tålamod, en god kunskap om människans anatomi och fysiologi, och såklart, en självkänsla som bara finns där.

Många saker är bra.

Många saker är dåliga.

Det är mycket intensivt nu. Jag påverkas inte så våldsamt mycket av stress, mest beter jag mig som vanligt (dvs långsam, disträ, virrig och självupptagen) vilket inte är populärt i vanliga fall och blir än mer besvärligt när jag borde rappa på och skärpa till mig.

Panik får jag bara av höga krav eller plötsliga idiotiska förändringar som jag inte är på humör för. Jag är varken stresstålig eller stresskänslig, bara trög. 

Jag antar att en intensiv tid i livet är stressande. Jag reagerar inte som jag borde, utan segar på som vanligt. Det är väl bra, kanske. Hälsosamt att inte bryta ihop och inte heller bita ihop. Mindre hälsosamt att jaga sin egen svans utan att egentligen förstå vad det är jag gör fel och hur jag borde ändra på det. Men jag tycker att jag börjar nå mig själv nu, och det finns ingen bitterhet, ingen ilska, ingenting dåligt i det, bara den där lättnaden och insikten som jag börjat tro att jag aldrig skulle nå.

Men det är intensivt nu. Någonting är bra. Någonting är dåligt. Idag kände jag mig fantastiskt smart, i en annan division, ur en annan synvinkel, samtidigt som jag tycker att min hjärna är trög och dum och det vore skönt om den var lite mjukare och lättbearbetad.

Jag vill få plats. Jag vill ha makt. Jag vill bemötas på ett förstående och tolerant sätt. Jag är beredd att träna. Det måste ske på rätt sätt bara. Rätt byggklossar. Jag är mycket glad att jag har hittat rätt och jag vill inte ta många steg tillbaka. 

Jag läste en rolig kommentar under en artikel om mansdominans inom humorn (herregud, när ska dessa kvinnor sluta gnälla och acceptera att de helt enkelt  - OBJEKTIVT - är så mycket tråkigare än alla spännande, mångfacetterade, toleranta, fantastiska, coola, roliga, intelligenta och schyssta män? Obs, pyttelite ironi).

Jaja, här kommer kommentaren:

"synd att dom är mjuka och luktar gott, annars hade vi klarat oss utan kvinnor.."

Jag tycker att den som skrivit detta tar upp en jätteviktig sak och sätter fingret på något som väldigt få vågar säga i dagens Svergie. Vi (=mänskligheten, a.k.a män) klarar oss utan kvinnor! Det är ju bara det där med att de är mjuka och luktar gott... Hmm...

Som tur är har jag en tips för att råda bot på problemet! Om alla män trppade ner lite på muskelbyggandet och istället smörjde in sig med lätt parfymerad mjukgörande kräm, så hade hela situationen varit löst i ett litet kick! I och med att män lika mycket som kvinnor då skulle vara mjuka och lukta gott skulle vi en gång för alla kunna göra oss av med arga kvinnor och fritt ägna oss åt falloshyllande manssex allihopa!

Wouldn't it be nice? som Beach Boys sjöng.

"And wouldn't it be nice to live together
In the kind of world where we belong?"

Detta är en bra dag. Jag har fått en väldig insikt och förståelse för min hjärna och det känns himla bra och hoppfullt. Mer än så var det kanske inte men det var mycket nog. Tack Neuropsykologen. Helena är den bästa psykolog jag haft. Man får väl skriva så på internet? Det var ju en snäll sak, menar jag.

Jag har suttit på biblioteket och skrivit ner allt jag mindes att vi kommit fram till i en flytande text, eller snarare det jag tyckte var relevant (resten av samtalet har väl fallit i glömska, eller snarare luddat till sig så att det blir onåbart). Jag tänker att min hjärna är lite trög, men ju mer jag förstår av hur den fungerar, desto bättre kan jag hjälpa den på traven.

Det slog mig att jag är som Skalman, när han säger "Jag tror bara vad jag vet". Har väl alltid anat att det citatet är en gåta att knäcka. Skalman för övrigt... Nåväl, det är en annan historia.

Jag har dragit en oavnligt snygg metafor om känslor som färger, som gör teorier, tankar och resonemang lättare att ta till sig och urskilja, där man kan plocka åt sig av det som har en fin färg och som tilltalar en. I mitt svartvita tänkande blir det desto svårare att få bitarna på plats, då allting går i grått och smälter ihop och är ungefär lika mycket värt och bara det svartaste svarta märker ut sig. 

Nu ska jag inte skriva mer, jag har mina tankar på pränt och det är redan bekräftat av någon utomstående så jag behöver inte lägga ut det här egentligen. Det är världens bästa att förstå. Världens sämsta att kämpa emot sig och allt blir fel. Det vill jag inte mer. Det är inte bra ännu, men det kan bli.

Ett sista meningslöst inlägg innan jag drar.

JAG HAR SÅ ONT I  MIN VISDOMSTAND. Eller, jag har inte ont i tanden utan jag har visdomstandsrelaterad värk i tandköttet längst bak i munnen. Det blöder varje gång jag borstar tänderna. De där evinnerliga smartgaddarna ger sig aldrig, det är som att de växer ett tag och värker, sedan tar de en paus och gör inget väsen på ett tag, sen efter några måader sätter de igång igen. Varför skall det vara så utdraget?

Skall jag aldrig få bli klok och slippa lida? Man undrar ju.

En mystisk sak är att jag en gång i tiden, för drygt två år sedan alltså, bar ett par finskor med en halv centimeters klack en hel kväll och till och med dansade i dem. Ja, på skolbalen alltså. Jo, du läste rätt, jag gick faktiskt på balen. Och jag dansade - eller, ja, jag stapplade tappert i fotspåren på den som gjorde misstaget att bjuda upp mig, och lyckades ta mig igenom några låtar utan att varken ramla omkull eller förmå mina danspartners att sluta le artigt.

Dessa nätta små skor alltså, kan jag inte längre bära. Jag har inget minne av att jag stapplade som en nykläckt dragqueen neför röda mattan den där dagen i maj 2007, eller att jag efter fem minuter hade fått skavsår både fram och bak på fötterna. Men igår (då jag fick nåt slags ryck och gick och köpte godis med det korta håret i en tofs och finskorna på) tog jag av mig skorna efter halva vägen och gick barfota. Jag kunde inte ha dem på mig. Patrik sa att jag sprätte med fötterna som jag brukar, bara det att det förstärktes väldigt då jag hade svårt att hålla balansen på de obefintliga klackarna, plus att man såklart skall gå fint när man har finskor på sig. Men det där med att vara fin är inte min grej. Jag har varken motorik eller motivation för att vara fin.

Så var det med den saken. Jag funderar på att köpa ett par nya finskor som är sådär precis på gränsen allting. Precis godkända av etablissemanget men ändå gångbara och bekväma.

Jag kanske lever i en drömvärld. Sådana skor säljs inte. Det är väl bara att lida pin och vara fin, alternativt vara modig nog att bära gymnastikskor på ett bröllop.

Jag vill drista mig till att säga något så djärvt som att folk är dumma i huvudet när det gäller mode. Lämmeltåg är ordet. Skulle det bli inne att bära blöja skulle folk antagligen börja tycka att det är skitcoolt och snyggt och så är det med det bara. Tills det är ute igen och HUR KUNDE VI HA DET DÄR PÅ OSS?? tills det har gått ett antal år och idiottrenden kommer tillbaka. Så funkar det.

Senaste tillskottet i katastrofmodet har jag precis googlat fram namnet på. De kallas Shuttershades och är tydligen en gammal åttiotalspryl, ja, ni har bergis sett dem, de är gjorda av plast och är inte ett par solglasögon. Nej, det är inte några solglasögon för de saknar glas och skyddar inte mot sol. Däremot skymmer de sikten och ser ut som skit.

Men trendigt är det, så en drös med idioter har i sommar kommit på att det är sååå snyggt att ha plastränder i ansiktet. Indeed.

Jag har mina gamla vanliga köpta på myrorna med lila kant, och hoppas att alla plastfjantar ser så dåligt att de går in i varandra, eller ännu hellre, liksom ett lämmeltåg, ramlar ner för ett stup. Hähähä.

Nej, nu var jag elak.