Det är utmärkt väder för att jogga. Jag sitter fast med bilderna, kladdar lite förstrött med penseln på gamla bilder men vet just inte vad jag skall teckna på den helt nya bilden. Jag väger i tankarna de olika synsätten mot varandra; på ena sidan det där om att man inte kan smita och skjuta upp, att man måste ha tålamod och anstränga sig tills det går. På andra sidan teorin om att jag kan bli sittande hela dagen, att det måste vara vettigare att göra något annat om det helt enkelt inte vill släppa till nu, och att det säkert går lättare en annan dag när jag inte låser mig.

Efter att ha legat tre minuter på spikmattan (och såklart inte kunnat ligga still) blir det jogging. Det är sol, vilket gör att man inte behöver frysa; vind, vilket ger svalka, och dessutom motvind vilket är en ursäkt att stanna upp och ta paus ganska ofta.

Jag kommer inte speciellt långt utan ger vika för min lust att sätta mig under ett träd och fundera över om det finns någon gräns mellan spelet och mänskligheten, eller om vi alla är cyniska spelpjäser på ett bräde som skapar vinnare och förlorare. Bestämmer mig för att man visst kan dra sig ur om man vill, att det finns kärlek och respekt bortanför de snäva reglerna. Det finns mänsklighet i världen, ganska mycket till och med. Man är bara elak mot det som är främmande och som skrämmer, slår jag fast, medveten om att det kan vara en något förhastad slutsats.

Sen är jag hemma och läser ut min recensionsbok, sittande under ett träd i parken, och jag hoppas att jag inte råkat sätta mig i hundbajs. Någon gång efter halv två värmer jag tortillas från igår; de är i en miniatyrstorlek som verkar oerhört onödigt och opraktiskt och som jag aldrig kommer att köpa igen. Jag läser Passionsspelet av Jonas Gardell.

Jag har en klädhög att ta itu med. Och en c-uppsats och en recension och en sängbäddning och så bilderna. 

Jag glömde fila fötterna efter duschen, men jag har tagit mig de minuter som krävs för att klippa naglarna.

Vad tråkigt att jag inte kom på något bra avslut, jag har ändå försökt. Äh. Jag har jobb att göra.

Idag skall jag lämna igen en helt duglig och ganska fin regnjacka med tillhörande regnbyxor, för att istället tillskansa mig ett regnställ för nästan tusenlappen bara för att det sistnämnda råkar vara brunt och vrålsnyggt.

Jag bryr mig om att de ytterkläder jag skall skydda mina innerkläder med, när regnet öser ner så att man inte ser någonting och inte en kotte vågar sig ut, skall vara snygga.

Ja, varför inte.

Åh nej, nu skäms jag inför den stackars regnjackan som jag dissar. Fan, genom att spotta på den har jag etablerat en relation oss emellan; den är övergiven och ratad, och jag är ett offer för mina medkänslor.

Det blev plötsligt ännu svårare. Vilken hemsk människa jag är som bryr mig så mycket om att vara snygg när jag speglar mig, medan den stackars lilla jackan med tillhörande byxor ligger där i sin påse, inte ett ont anande om vad som väntar. Att jag skall lämna den. Jag har tagit den till mitt hjärta, och nu kastar jag bort den. 

Ja, tyg brukar ju ha känslor, ihopsydda prasseltygstycken tänker säkert väldigt mycket på huvurida de blir köpta eller inte. Regnställ har säkert ett eget liv på natten när jag sover, säkert springer de omkring inne i sportaffärens lokaler, dansar och skojar med varandra.

Nej, men känslan finns, i mig. Känslan är min. Det är ett föremål det rör sig om, inte en kotte i denna värld bryr sig om huruvida jag vill ha en grön eller brun jacka på mig när det regnar. Men känslan lurar förnuftet; det handlar å andra sidan om att välja bort, att överge, att sätta sin fåfänga i första rummet. Kanske är det träffande. Kanske är det en inlärd funktion, eller medfödd. 

Herregud. Idag är jag verkligen utflippad.

Skönhet kommer inifrån.

Det finns någon annan slags ytlighet, som inte är den klassiska som berör själva ytan; kroppen, ansiktet. En ytlighet som handlar om charm, den där personen som alla ser upp till och älskar, då är det inte lika viktigt hur personen ser ut. Man kan vara snygg och skittråkig. Eller halvdan men oerhört intressant och tilldragande. 

Också nåt slags yta; för då rör det ju sig inte om en person vi kanske känner väl och vars brister vi accepterar och älskar. Utan snarare idoldyrkan. Är det så ytligt då? Kanske.

En ikon. En marmorstaty, en ängel i en mytomspunnen tavla. 

Å andra sidan kanske vi behöver fantisera, drömma. Återvända, eller sträva efter idealvärlden. Det ouppnåeliga.

Men här är vi. De enkla människorna, de vanliga dödliga. Vi som är vackra då vi är älskade, kanske ljuvliga i morgonljuset, mot kudden. Eller bara lite gulligt, oskyldigt småfula när vi är nyvakna.

Vari ligger vår skönhet? Den kommer inifrån, jag är säker på det. 

Det är svårt att älska sig själv. Det är svårt att sträcka på ryggen och själv bli en elit, en gudomlig skapelse. Jag anar känslan av att vara lätt och inte tung, att vara klar i huvudet, och inte kaotiskt rörig. Jag har anat känslan. Men jag behärskar den inte.

Det är förbannat svårt. För vissa tycks det vara medfött, andra får slita hårt med att försöka komma på något positivt hos sig själv. Steget från att kunna rabbla tre saker man gillar med sig själv - till att helt öppet inför alla som kan höra våga berätta att man är bra, värdefull och att man kan någonting. Det kan ta ett helt liv för vissa. Andra kan framhäva sina goda sidor utan att ens tänka på det, det faller sig naturligt bara att sträcka på sig och njuta. Livet är orättvist, även under ytan.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Idag skriver jag konstiga saker.

Jag tycker att det är märkligt hur ofta vuxna människor har inställningen "näh, det där testade vi en gång på sjuttiotalet och det fungerade inte alls, så därför är det ingen idé att någon någonsin försöker sig på något liknande igen".

Det finns hur många exempel som helst.

Kommunism, tex, och det nämner jag medveten om att du som läser kanske tror att jag är kommunist och tycker att Stalin var grym (den positiva formen av ordet). Nja. Jag tänker att kommunismen var ett samhällssystem som de flesta anser gick käpprätt åt helvete, goda intentioner till trots. Och detta misslyckade världsförbättrarexperiment kan återvinnas i all evighet som ett hot och en varning. Aja baja, inte ifrågasätta rådande samhällssystem - då kanske det blir svält och diktatur igen!

Fler exempel:

På sjuttiotalet bodde vi i kollektiv och det var minsann inget vidare.

Och så hade alla sex med alla och det var minsann inget vidare.

Och så åt alla linssoppa och det var minsann inget vidare.

Och så hade alla män velourbyxor och långt hår och det var minsann inget vidare.

Och så hade alla kvinnor hår på kroppen och det var minsann inget vidare. 

Vilken oerhörd tur att den intellektuella medelklassen kom och räddade oss, och gör nu inte om våra misstag.

Bah.

En paragraf jag har oskrivit lyder: "Den som försöker är inte en dålig människa".

Problemet är att jag inte är säker på huruvida jag försöker eller inte. Var går gränsen för sådant? Kan man kanske rentav omedvetet icke-försöka, eller kan det vara så att man redan i sin ansats att försöka misslyckas fatalt?

Jag ställer mig fortfarande något tvekande till huruvida jag har problem eller är lat. Kanske finns det ingen skarp gräns, kanske kan det inte heller här vara antingen eller.

Om man ser det utifrån, vore det märkligt att utgå ifrån att jag skulle medvetet och med vilja välja att vara en lat och trög idiot. Hela mitt liv, vad skulle jag ha att vinna på det? Man måste ju fråga sig. Exempelvis skolan. Vem eller vad kan ha lyckats motivera mig att slarva, missförstå, nedvärdera mig själv och må dåligt? Vilka eventuella kortsiktiga vinster finnsinom räckhåll, som överväger de långsiktiga?

Jag inser att allt smälter ihop här, det går inte att plocka ut en Skuld eller Icke-Skuld. 

Med en svepande rörelse genom detta urgamla landskap kan jag konstatera att jag iallafall delvis försökt, och att mina klena försök inte nödvändigtvis behöver vara sämre än andras försök. Människor är för komplexa för att dela upp i dåliga eller bra.

Varför måste jag förstå det här?

Jag tänker för mycket.

Det kanske inte är nödvändigt att veta hur och vem jag är? Eller?

Det finns ju ingenting att förstå. Jag har fortfarande för höga ambitioner, jag nöjer mig inte med teorier, jag kräver en grundlig genomgång av alla premisser som någonsin existerat i denna värld.

Det är omöjligt. Det är för mycket. Jag måste lägga av. Jag måste börja om på nytt, flyta med, fokusera, koncentrera mig, känna och vara.

Om jag skulle våga göra något jag inbillar mig att jag är rädd för, fast rädslan är väldigt mycket mer skrämmande än själva situationen i sig.

Jag ska komma på ett sätt. En situation att försätta mig i. Jag måste bli starkare. Jag orkar inte lösas upp mer i frätande medel.

Ändå tycker jag att det redan nu är så otroligt lite kvar av mig att det inte borde finnas något mer kvar att ta. Men det är väl kanske så att det skapas något nytt i varje ögonblick, som en ren överlevnadsfunktion, och då finns det ju också hela tiden något att bryta ner. Och det gör jag - bryter ner - för det är allt jag vet. Sönderdelandet i små små partiklar tills ingenting går att se och tro på, det är vad jag kan.

Om jag kastar mig åt vargarna kanske de sliter mig i stycken - men aldrig kan de lösa upp mig i så mikroskopiska bitar som jag med egen tankekraft lyckas med. Bara skärvor kan de göra av mig, och skärvor, eller stycken, eller trasor, kan fogas samman igen. Det går att se var bitarna har suttit ihop. Och ju mer smällar man får ta, desto mer kanske man kan lära sig att inte gå i bitar - att rädslan alltid är större än faran.

Hm. Jag funderade en sekund på det där med "spänningen mellan könen", att det är något spännande och attraherande i detta att vi är så olika. Det kan vara svårt att förstå den där biten, hur sjutton man kan tycka att det är så spännande att harva på i gamla ingrodda mönster som man har sett hundra miljoner gånger förut i filmer, böcker, hos andra människor världen över.

Visst fungerar isärhållandet av kvinnor och män, eller kvinnligt och manligt, som en nyfikenhetstrigger; får man aldrig besöka den andra sidan är det klar att det kliar i fingrarna att häva sig på tå över muren och åtminstone titta över kanten.

Men så tänkte jag på en annan sak, som jag kan relatera till. Om vi lämnar själva begreppet "spänning" och istället funderar över den otroliga lättnaden och glädjen i att veta att man gör rätt. Tryggheten. Att påminna sig om att detta, mitt sätt att leva och vara, är något som står fast förankrat, något som tusentals, miljontals röster genom tiderna har friskförklarat, hyllat, påbjudit och betraktat som fullkomlig norm. För även om alla människor inte skulle påstå att de vill vara normala, så är det ytterst få som vill gå helt ensamma, utstötta och tvivlande på sig själva, på en snårig, oskyltad liten väg som tycks leda ner i helvetet.

Att möta någon av motsatt kön, och ha så djupt inpräntat i sig vad som är rätt och fel att man aldrig behöver tvivla, att bara följa de regler man lärt sig och flyta med. Att inte känna någon rädsla, aldrig tvivla på sig själv, ifrågasätta, känna hur marken brister under fötterna. Visst måste det ge en väldig känsla av glädje och lust?

Jag är: ledsen.
Jag gillar: skiftnycklar.
Jag äter: mina naglar.
Jag säger ja: men tvekar.
Jag ger mig sällan in i: debatter. Jag har per automatik fel.
Jag är duktig på att: skämmas.
Jag stör mig på: ideal.
Jag läser: min recensionsbok.
Jag är vackrast: när pannan syns.
Jag skrattar: hysteriskt.
Jag är en: idiot, eller synvilla.
Jag har aldrig kunnat: stå på mig.
Jag trivs inte: i dessa rum idag.
Jag är dålig på: att göra det jag sagt att jag skall göra.
Jag är rädd för: att blir bitter.
Jag älskar: dåligt och kallt.
Jag uppskattar: när krukväxterna blommar.
Jag tror på: att det blir bättre.