Jag är hungrig.

Varenda dag, varenda dag, varenda dag! måste man göra lunch. Man tröttnar ju. Kvällsmaten kan jag väl stå ut med men lunch dessutom, som om man vore gjord av matidéer och lagningsork. Herregud. Det är man ju icke. Spenat kanske. Jag brukar äta spenat ofta. Det är gott. Med biffar till är det gott. Falafel tex. Frågan är om jag orkar göra spenat. Frågan är om alla grytor är i disken. Bah.

Till råga på allt har mitt hår, på huvudet, en otrolig motståndskraft. Efter dusch gjorde jag misstaget att rufsa med handuken och därefter låta det torka som det vill. Sen såg jag mig i spegeln.

Jag vet inte hur många gånger jag blött ner alla spretiga tofsar och pressat dem med all min kraft mot hjässa och kinder. Men så fort de torkat är de ute och flyger igen.  Bah.

Jag städar. Det är mycket att städa. Alla högar med tidningar och skattepapper och urklipp och vykort etc. De är värst. Allt annat fixar jag enkelt. Fast jag har surnat lite på att dammsuga då det aldrig ger önskat resultat. Tio minuter efter en rejäl dammsugning i vardagsrummet hittar man plötsligt fem liter grus och damm som lyckats undkomma sitt öde på något mystiskt sätt.

Det är våldsamt varmt. Jag känner mig slö och orolig och lite tjock i halsen. Michelle ringde igår och ville ha med mig att bada. Idag svarade jag ja men jag har fortfarande inga badkläder för dem glömde jag hos farmor på midsommar.

Patrik har bränt sig som vanligt. Huden är känslig. Min hud är motståndskraftig, den omvandlas långsamt, långsamt till ljusbun. Men lite röd i nacken med vita streck efter linnet. Jag har lånat en tröja av Patrik. Jag har köpt ett par skor som jag funderade på att lämna tillbaka eftersom jag trodde att de inte passade till någonting, men då det visade sig att de passade till allt började jag nästan fundera på att göra mig av med alla mina andra skor. Men nej.

Skorna är grå och rosa och så där lite hiphopstora. Med så flaschiga skor måste man ju vara snygg och fräsch i övrigt också tänkte jag och kände paniken över att jag borde bvyta ut hela min garderbo och börja se ut som folk. Huva. Jag hatar byxor. Alla byxor jag har är fula, på olika sätt. Till och med de flaschiga som jag ärvt som jag aldrig skulle ha köpt själv är fula. Jag kallar dem impotensbyxorna för de sitter så tajt. Är det inte det ena så är det det andra.

Jag minns en diskussion med Saga om att vi båda börjat gå igenom något slags förvandling; från pösiga utsvängda byxor till tajta, vi trodde att det var ett tecken på gryende vuxendom. Vuxna människor bär inte pös.

Fuck vuxna. Jag kan inte ha tajt, jag gillar inte tajt, jag gillar bara pös, och då får jeansrumpan hänga och jag får se kortväxt ut, det rör mig inte. Skit i det ni. Skit i det ni säger jag.

Klockan 1340 skall jag möta Michelle och gå till stranden. Jag måste ringa farmor och röja åtminstone sovrummet klart också och äta lunch. Dammsuga kan jag göra ikväll.

Nu är det klart slut ifrån mig. Kasta loss. Adjö adjö.

För övrigt vill jag dela med mig av mammas, eller egentligen mammas finfina vän Susannas råd, om organisering och att få saker gjorda.

Nummer ett heter NU och går ut på att när man får syn på något och tänker "det där måste jag ta itu med snart", skall man istället göra det NU på en gång och få det gjort. Gå ut med soporna NU, sortera klädhögen NU, laga mat NU.

Det är förstås ett ganska förvirrande och energikrävande system, och försökskaninen mamma har bara testat det i en knapp dag, så ännu vet vi inte hur funktionellt det är i praktiken. Låter ganska vettigt dock, till en viss gräns.

Nummer två har ett väldigt pappersark i centrum, som alternativ till alla lappar. Alla de där små post it-lapparna och utrivna pappersbitarna med nedklottrade tider, telefonnummer, påminnelser och annat viktigt, som tenderar att försvinna spårlöst och i och med det framkalla panik och stress. En bättre idé är alltså att nåla upp ett stort, A3 kanske, papper på väggen, på vilket alla viktiga anteckningar får samsas. Det lär inte försvinna i första taget. När en anteckning blivit inaktuell (här kan även nedtecknas små planeringar med saker som måste göras) kryssas den över.

För ultimat ordning kan ett tips vara att ha olika anteckningar på olika delar av pappret, tex telefonnummer längst ner till vänster, läkartider uppe till höger, viktiga datum i en cirkel i mitten.

Bra va bra va bra va!

Nu jävlar blir det ordning.

Idrotter/aktiviteter jag suktat efter i mitt liv:

* Innebandy

* Amatörfotboll

* Dans, balett eller stepp kanske.

* Brottning

* Klättring

* Boxning

* Badminton

Idrotter/aktiviteter jag faktiskt utövat:

* Gå på gym (med pappa)

* Spela lite badminton (med pappa)

* Jogga (med pappa alt. Patrik)

Jag tänker att det som gör att människor hatar sig själva kanske inte handlar just om deras specifika egenskaper och dåliga sidor utan mer om att det är så jävla svårt att dela hela sitt liv med ett Jag. Att veta att man aldrig blir fri, att detta Jag, detta bihang, är något man måste släpa på och jobba på hela livet ut.

Eller, kan ni bara lyssna och försöka förstå?

Jag bloggar som en idiot för att det är mitt stora intresse, för att jag tror att jag behöver bearbeta snarare än tränga undan. För att jag ännu inte kan förklika mig med tanken att det är bättre för mig att tränga undan tankarna än att älta dem. Jag skäms för att jag är för ärlig, jag vet om det, men jag försöker att stå för det jag säger, eller stå för att jag har sagt det iallafall. Jag vet att jag är för ärlig, men å andra sidan är jag för det mesta alldeles för tyst om hur jag känner och vad jag tänker, kanske är det rentav så ni vill ha det? Nej, inte om ni vill vara nära mig, då vill ni att jag skall tala men vad vill ni höra egentligen? Jag har försökt prata, jag är väl inte så fruktansvärt dålig på det egentligen kanske, det är bara det att det är hundra gånger lättare att skriva.

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Om jag vore en konstnär. Om jag målade tavlor och byggde skulpturer med mina bara händer. Om all konst jag gjorde var mörk och dyster, ångestfylld och aggressiv. Skulle ni döma mig då också, och begära att min konst istället skulle gestalta glädje och positiva känslor? För allas jävla trevnad? 

Skriva är min konst. Skriva är mitt sätt att bearbeta och leva ut, och det är inte samma sak att skriva för mig själv. Jag gör det också ibland, men så länge jag använt mig av internet har jag haft en tendens att avslöja för mycket "personligt", alldeles för mycket, och jag vet att ni inte gillar det men kan ni inte försöka acceptera det?

Ja, jag kan ändra på mig, ändra några små detaljer, det kanske inte är för mycket begärt. Inte ens av en person som är så otroligt svag i sin jagkänsla som jag, och som så lätt blir förvirrad och undergivet låter sig styras av andra mot sin vilja, vilket resulterar i ännu mer förvirring. 

Mina klena försök att anpassa mig och måla över mig själv krockar våldsamt med mitt undertryckta behov att få vara jag och bli bekräftad. Det här är min ventil, jag har sagt det förut, och jag ber er att jag får behålla den lite till. 

Det är mycket som är emot mina principer, det mesta som liknar psykologiskt manipulerande är emot mina principer, vilket är ett stort problem då jag aldrig, aldrig, aldrig står på mig själv eftersom jag skattar min känsla för diplomati och förståelse så högt att andra synpunkter och synvinklar alltid går före mina egna.

På min blogg brottas jag med mig själv och mina problem, och det kanske inte är någon vacker syn. Allt det jag annars behåller för mig själv lämnas helt skoningslöst vind för våg här, och jag är medveten om att min farmor eller gamla klasskompis en dag kan råka se det. Dock tror jag inte att en anonymblogg skulle vara någon bra idé eftersom jag antagligen skulle vräka ur mig ännu mer där. De som inte läser min blogg känner mig således väldigt ytligt, eftersom ingenting av det jag har inuti syns annars. 

Min blogg är min hobby. Och jag tror att jag kom först, att bloggen skapades för mig och inte tvärtom. För att jag behöver skriva av mig. Och samtidigt veta att någon kanske får veta hur det verkligen är. Eftersom ingen vet annars. Ingen. Jag är en sån som skrapar lite förstrött på toppen av mitt isberg när jag är hos psykologen. Både av blyghet och att jag lätt blir förvirrad om jag pratar för mycket. Lättare då med skriven text. 

Förlåter ni mig? 

Jag önskar att jag inte brydde mig om det, att jag bara kunde vara skoningslös. Jag vet dock att ni inte vill något illa. Jag vill bara bli bekräftad för den jag är, mina dåliga sidor också.

Bestämmelsen heter aldrig mer, aldrig mer dumheter här, tänker jag på något så skall jag sluta med det genast, gå ut på promenad eller räkna mattetal eller whatever tills jag blir bra igen. Det får vara någon måtta!

Ni är patetiska ni som lägger ut era liv på internet, lata ungjävlar. Skaffa ett jobb och sluta gnälla. Lägg av och älta era jävla sjukdomar, det är fan ingen som bryr sig, inte ett skit, ni är patetiska säger jag! Hör ni?

Det är inte synd om er och varför kan ni inte bete er som folk? Sluta självömka! Skaffa ett liv! Ni vill bara ha uppmärksamhet! Det duger inte! Det duger inte hör ni det det här duger inte faktiskt skärp er allvarligt talat.

En annan sak. En helt annan sak fast kanske lite på samma tema men iallafall liksom ytligare också men ja.

Jag förstår inte varför jag måste se ut som fem år jämt. Jag antar att jag skulle se äldre ut om jag skulle sminka mig men det gör jag ju inte. Och varför gör jag inte det. Ja varför gör jag inte det. 

Jag orkar inte tänka på det här för jag börjar bara önska att biologisterna skall komma och slå mig blodig. De som har rätt i allt de säger.

Ni kanske inte förstår det men era ord är min lag. Jag har ingen egen lag förstår ni, så jag måste försöka hanka mig fram på andras åsikter. Och ju hårdare de är, ju mer de går emot hur jag känner, desto mer tror jag på dem. Som något slags avancerad mental självdestruktivitet.

Jag skulle iallafall vilja se mer vuxen ut om det går. Utan smink. Men jag vet inte. Jag är ju söt. Söt är jag. Gullig. Liten. Precis som det skall vara. Jag antar att det till och med är gulligt när jag föraktar mig själv. Jag blir aldrig stor.