Idag har vi lärt oss ett nytt ord:

Panglossianism

Hurra för nya ord. Och jag tror jag skall tatuera in "dualism" på armen, för jag glömmer det jämt när jag behöver det.

Jag vill tillägga att jag alltid lyssnar mer på musiken än texten. (Oavsett vad jag sa på den där musiklektionen för fyra år sedan. Jag har fortfarande inte släppt det, att jag ljög, förvisso delvis för att jag var osäker på hur det verkligen låg till, men mer för att jag ville framstå som en litterär och djup person som fokuserar på texten och inte bara svänger med.)

Kärleksballader är inte min favorit, textmässigt. Men musikmässigt däremot.

Uhh. Det här är rätt löjligt - också. Men jag är helt tagen av den där låten som heter Iris, med Goo Goo Dolls.

Den är avslappnande och behagligt mollig, som en långsam eftermiddag med åskväder som dragit sig bort och ersatts av blåsig kyla.

Hej pretto!

Jag ska inte ursäkta mig dock. Bra låt. Står jag vid.

Fejkkärlek. Måste ju finnas - om det nu är så att det finns äkta kärlek.

Min romantiska sida är som en sönderslagen spegel. Ingen ordning och inget samband, bara kaos. Utspilld färg.

Den andra sidan av mig - den förnuftiga? den cyniska? - är mer välordnad. Det är ju för all del en förutsättning, förnuftet är inte impulsivt eller känslostyrt, det kräver trovärdighet och väl underbyggda resonemang.

Så det kanske inte är något konstigt egentligen. Cynisk romantiker (som en seriebok av Åsa Grennvall heter).

Jag har egentligen inget att säga så jag bifogar en bild istället. Livet är schysst. Jag har mycket att göra och det går ganska bra. Imorgon är det tisdag. Sen kommer mormor och morfar hit.

Jag måste erövra varje del av detta, det yttre, opåverkbara. Steg för steg.

Integrera det i mig själv, göra det till mig. Inte låta det göra mig till någon jag inte är, det är jag som styr och min uppgift är att vrida och vända på varje pusselbit tills jag får den att passa och kännas bekväm.

Så måste det vara. Det kommer att ta tid, men det gör ingenting. Jag vet ju vad som krävs av mig och att jag inte är helt fel ute.

Nu känns det bättre.

Jag får syn på hennes id-kort och då dör jag. Handstilen. Hon kan skriva, snyggt svängda bokstäver i perfekt vuxen skrivstil. Till skillnad från mina kantiga klottriga bokstäver.

Det är inte den egentliga skrivstilen som gör mig så illa till mods, i själva verket tycker jag om mitt slarviga sätt att skriva.

Det är bara nåt symboliskt. I detta ögonblick är de små bokstäverna något annat än bokstäver; de är en påminnelse om att det finns saker jag inte klarar av. Sådant som (iallafall enligt min världsbild) andra kan, men inte jag.

Och hon, som var som jag, som var min vän, som var på mina sida. Plötsligt är jag ensam igen, femton steg bakom alla andra. Socialt inkompetent, infantil, slarvig - och jag har missat allt som alla andra bara kan sådär utan vidare. Hon också, såklart. Vad trodde jag? Alla kan, men inte jag.

Det är mina mindervärdeskomplex. Små detaljer fick mig att falla långt långt ner i värdelöshetens hål. Speciellt i gymnasiet; från högstadiets självklara (självvalda?) ensamhet, hormoner, längtan och tristess - till gymnasiets krav på mognad, ansvar, ambition, social kompetens etc. Jag såg till mina fasa knappt ett år äldre elever som låg ljusår framför mig i mognad, intellekt, kunnighet, självkänsla, social kompetens och politisk medvetenhet. 

Så var det då. Nu har jag lärt mig att vara nöjd med det jag har - den jag är alltså. Man har sina begränsningar och det är inte så jävla mycket att göra åt det. Klyschor har ju som bekant en anledning till att de är uttjatade.

Du duger som du är. Jämför dig inte med andra. Alla är bra på olika saker - man kan inte kunna allt och så vidare.

Ibland är jag dock inte nöjd alls. Mot bättre vetande gräver jag ner mig i missnöje och sorg över allt jag inte är och aldrig kan bli. 

Det är mitt självförakt och min identitetskris.

Jag står framför spegeln och hånar mig själv och min kropp. Vad är jag, är jag inte mer än det här? Jag hatar det jag är.

Det är fel att försöka vara något man inte är, tänker jag, och vrider på kroppen, förnedrar mig själv. Spela då! Du kan ändå aldrig bli fri från det. Det här är jag. Är jag inte mer än det här, undrar jag.

Jag ligger i sängen och tänker på sättet jag ligger i sängen, så jag vrider på mig för att ligga på ett annat sätt. Vad är det för fel på att vara den man är? Jag behöver prata med någon, eller åtminstone gå ut en sväng, men jag ligger kvar och glor ut i mörkret. 

Sen är det bra, eller bättre. Dom säger att jag är mig själv, att det är ett av mina mest utmärkande drag; att jag alltid är mig själv. Jag undrar så vem dom menar att jag är då. Jag önskar att jag visste. Jag önskar att det inte fanns något problem, inget förakt i mig, ingen skam, inget äckel.

Det är bättre. Men det är inte bra. Jag är inte fri.

Det är mycket blommor nu. Mycket. Jag har med mig floran ut. Igår plockade vi liljekonvalj på Galgberget. Och några gamla röda vitsippor. Jag har försökt få reda på varför de blir röda ibland, men ännu har jag inte fått något ordentligt svar. Någonstans läste jag att minusgrader kan påverka, någon annan snackade om myrpiss, en tredje påstod att det är något genetiskt. Jordmånen är en annan teori.

Är det någon som vet får den gärna förklara för mig. Man vill ju veta. 

Försök aldrig sova på en nattbuss. Aldrig! Hör mitt råd, ni olyckliga, ni dumdristiga - aldrig en nattbuss!

Aldrig mer en nattbuss. Ont i alla kroppar. Fotsvett, barngråt, bussäten utbytta mot tortyrstolar gjorda i hårdaste betong. Nio timmar.

Bortsett från att jag är trött och orklös har jag skaffat en ansamling roliga munsår i olika variationer. Varje mungipa bereder mig nöjet att spricka så fort jag öppnar munnen tillräckligt mycket för att kunna äta något. På insidan av överläppen anar jag en öm fläck där huden tycks ha slitits loss och glömt bort att läka. Jag misstänker dessutom att jag roat mig med att bita mig i tungan under någon orosriden natt.

Så är det med den saken.

Annars är det bra. Livet rullar på, jag har börjat på en ny lista inför kommande vecka, med tidsschema och olikfärgade arbetsuppgifter. Tillvaron är behaglig och långt ifrån händelselös. Sommaren nalkas.

Hösten känns som ett moln som svävar ovanför skallen, svagt gråaktigt i sin ton, men lika gärna som det kan förebåda regnskurar och blixtväder, kan det dölja en solig himmel med duggregn och regnbågar. Jag vet inte vad jag ska tro, hoppas eller vilja. Det är då man låter det vara.

Nedan delger jag er min favoritlåt for the moment. Kommer ni ihåg den, för några år sedan? Jag är så förtjust i refrängen. Franska är ganska snyggt.