Och en annan grej. Det skall hållas nåt slags fyllefest med tema genderbender på Västhem imorgon. Jag kände ganska snabbt en viss aversion mot temat; jag gillar ju allt som är queert, men just därför känns inte uppfattningen om att det skulle vara något världsomvälvande att alla tjejer skall komma i skjorta och killarna kleta på läppstift, så väldigt kul och fräsch. Säkert kul för dem, men jag befinner mig liksom på en annan breddgrad känner jag. Innan jag tagit reda på att ingen jag hänger med hade lust att pallra sig dit hade jag iallafall en plan om att komma dit som tjej.

Igår fick jag frågan från en i klassen om jag tänkte gå på gender-bender-festen, jag vet inte vad jag svarade, men jag tror att personen som frågade tolkade det som att jag inte förstod vad det innebar, för h*n förklarade att jag skulle komma dit utklädd till kille. "Nej, till tjej" invände jag. Nej, till kille sa h*n igen och jag invände en gång till, vilket verkade förvirra min vän en hel del. Jag stod fast vid att jag tänkte klä ut mig till tjej om något, varpå h*n påpekade att det kanske skulle börja gå rykten om mig. Jag fann situaionen oerhört lustig. Och märklig. Rykten? Som att jag skulle bry mig? Borde jag bry mig? - det var nåt nytt. Jag trodde rykten spelade ut sin roll då man slutade högstadiet. Nej, kanske inte, men på en folkhögskola, i en klass med feminister, vänsterkids och veganer, trodde jag inte att någon skulle höja på ett ögonbryn för att jag drog gender-bender-temat ett steg längre.

Nåväl, det var ingen stor grej. Mest en lustig grej. Jag skrattade åt ryktes-skräckpropagandan.

(Jag hade gärna gått på gender-bender-party bara för att se om några av killarna såg bra ut. Men nej, jag tror jag sitter hemma och skriver eller läser istället, i mina vanliga könlösa kläder.)

En konstig sak från helgen, förresten. Det är ju självskrivet att mina slöa sinnen inte var de som uppfattade händelsen, för jag missar ungefär 85% av allt som händer omkring mig. Men Patrik berättade det för mig precis efteråt.

Vi var på stan. I ett hörn satt det en tiggare med en mugg i handen. En pappa kom förbi med sitt barn. Pappan ställde sig mitt framför tiggaren och sa till sitt barn: Titta, han tigger pengar. Men han är nog inte så fattig egentligen.

Jag vill förtydliga, att så säger man inte. Man förmedlar inte en sån världsbild till sitt barn, man ställer sig inte och pratar om en annan människa mitt framför honom eller henne, och man tar sig inte rätten att bestämma vem som är vad och vem som inte. Jävla mögelhuvud.

Vissa människor borde inte få skaffa barn.

Nu har jag gjort pannkakor. Jag är väldsamt stolt och nöjd. Mitt gå upp i vikt-projekt känns fett pepp, så att säga. Pannkakorna innehåller både havregryn, morötter och linfrön. Sjukt många är det också. Och man kan ha valnötter och honung på, det är mycket gott! Good bye to 46 kg. Snart.

Extrema påfrestningar angående att välja namn till min nya blogg har lett till att jag vrider mig i svettiga ångestdrömmar om bloggnamn på nätterna.

Säkerligen minst ett halvår har jag gnuggat geniknölarna för att klura ut det ultimata namnet, och igår eskalerade det då Patrik visade mig något (jag inte förstod) och förklarade saker för mig (som jag inte förstod) och de enda som återstod var att droppa ett lämpligt namn. Sedan dess har jag tänkt ännu mer. Och inte riktigt kommit på nåt.

Men inatt drömde jag alltså. Jag drömde att AnnaBäck och jag åkte tåg. Drömvärlden var liksom lite dystopisk, vi kunde inte prata fritt om vad som helst för alla i vagnen lyssnade och det stod vakter också, man fick helt enkelt inte säga vad som helst. I vilket fall så delade jag med mig av mina tankar om min nya blogg. Jag berättade för AnnaBäck att jag kommit på det ultimata namnet. Först hade jag tänkt Banankräm, men så ville jag liksom fynda till det lite, så jag bytte ut ett N till L. Banalkräm blev det då, och i och med att åäö inte funkar som adress skulle min blogg alltså gå att hitta på banalkram.se.

Jag vet inte, så här i vaket tillstånd, om jag är lika stolt över mitt fyndiga namn. Men kanske? Får tänka på det.

Följande har hänt idag:

Jag har struntat i en deadline

Jag har som vanligt missat fikan

Jag har ätit en oväntat god rätt med grötig cousocus och currykikärtor

Jag har joggat, fått ångest, och tröstat mig med att klättra i träd, varpå mina kläder blev helt barksmutsiga all over

Jag har legat på en gräsplätt och konverserat med tre småkillar som var ganska rara

Jag har pyntat en tårta med ljus och överlämnat den till en vän

Jag har ätit kakor och druckit saft tillsammans med andra människor

Jag (och Sara) har fått Linnea och Lollo att börja gilla Lars (tror jag?)

Jag har klättrar upp på hustaket och lekt titanic

Jag har sjungit schlager och fått beröm (?), samt insett att Linnea kan Magnus Carlssons live forever utantill

Jag har blivit kär i Saras säng med tyget som hänger på väggen ovanför

Jag har gått hem och tänkt att jag ska lägga mig,

vilket jag ska. Strax.

Ps. Jag har skrivit en novell.

Vakna imorse (dvs för tio minuter sen) kändes mer som att vakna från de döda än att vakna ur en natts sömn. Jag hade väntat mig något mer mörkblåa säckar under ögonen när jag såg mig i spegeln... Idag vill jag försöka satsa på att få nåt slags motion, för det skall väl hjälpa en att sova bättre har jag hört.

Vända tillbaka dygnet...Det har inte gått så bra utan mer blivit en ond cirkel.

Men jag skall dela med mig av ett toppentips. Om du brukar äta flingor och mjölk till frukost - häll i innehållet från en halv passionsfrukt i! Det blir oväntat gott och såklart nyttigt.

Jag är så pepp på att göra en ny blogg. Jag har skapat en design och potentiella namn snurrar i huvudet. Hittade ett roligt ord - ungkarlsflicka! - men det är svårt att bestämma sig.

Kan dock inte göra så mycket själv, Patrik måste hjälpa mig att skapa en sida. Det verkar som att alla andra i den här åldern kan internet och HTML utom jag. Jag skäms lite. Men det förblir liksom grekiska för mig. Och jag orkar aldrig engagera mig för att lära mig något när det känns som hela världen ligger i ett oerhört försprång. Det känns så ovärt att kämpa för att komma till den nivån som andra var på när de var typ elva år.

Nå, det är väl inte bara jag, såklart. Absolut inte.

Jag kan fundera vidare på min titel iallafall, tills Patrik kan göra jobbet åt mig.

Jag skulle vara så pinsam. Jag skulle vara helt spattig och svettig och inte kunna sitta still. "Åh, jag älskar den här låten!" skulle jag skrika så fort jag kände igen något, och om jag inte hade hört det förut skulle jag dansa ändå. Jag skulle hoppa och skutta och flaxa och snubbla utan att veta att jag ser ut som en fågelskrämma på extacy. Jag skulle vara fullkomligt med i gemenskapen, bestående av mig och min fantasi.

Jag är alldeles för empatisk!

(Tro för all del att jag inte skulle bara empatisk bara för att jag inte kan den mäsnkliga naturen utan och innan - det är tvärtom: jag gräver mig fram till den, jag ger allt för att förstå den, och tyvärr förstår jag bättre än andra, jag säger tyvärr för att) Min empati är bara en droppe i ett hav av intolerans. Det är dåraktigt att veta så mycket. Det är dumt och naivt att tro att tolerans och förståelse skulle gå att tillämpa i den här världen.

Jag ägnar för mycket tid för att förstå och älska de som får utstå mest spott och spe. Det leder ingenstans. Jag borde liksom alla andra förstå världen genom en enkel människas ögon, värdera och döma utifrån magkänsla och låta bli att gå igenom allting grundligt tills jag lärt mig att förlåta allt ur ett sanningskritiskt perspektiv.

Jag är inte Jesus. Och för övrigt vet alla hur det gick för honom. Spikar i händerna och taggar i håret. Blod och spott och piskor. Det är inget att sträva efter.