Jag brukar inte vara dissig, men... Seriöst.

Folk som rör upp sig över att "man inte får säga negerboll fast DET HETER SÅ" har ju för fan inget liv. Finns det inte viktigare saker i samhället att reagera på? Om det nu är så att det är lite klumpigt att använda ett ord som förknippas med slaveri och diskriminering, så kan det väl inte vara så svårt att acceptera att man faktiskt kan anpassa sig lite till andra. Om ni hemskt gärna vill säga negerboll hemma så okej, men det känns liksom rätt lamt att springa runt på stans alla kaféer och skrika NEGERBOLLför att alla ska höra hur otroligt anti-pk och modiga ni är som vågar gå emot etablissemanget. Vilket ni förvisso inte gör, nej, ni skapar klubbar på olika internetforum istället, där ni spyr mer eller mindre okunnig och fördomsfull galla över att "man inte får sjunga nationalsången längre" (jag har inte hört något om en sådan lag?).

"Språkhysterin har gått för långt!" säger ni. Yttrandefrihetsidkarna har gått för långt, säger jag. Om det nu är så jävla viktigt med yttrandefrihet (vilket jag för all del skriver under på) så finns det väl en hel drös med viktigare yttrandefrihetsfrågor att ta itu med än "negerbollen".

Varför får man för övrigt inte säga fitthål istället för hallongrotta? Bögknullare om kanelbullar? Eller "jävlautlänningsbollarsomstinkercurry" om falafel? Buhu, stackars alla som blivit tillsagda att det inte är okej att använda kränkande ord, då är ju samhället verkligen på väg utför.

Och, om jag stör mig på negerbollsfrågan i allmänhet så finns det en undergrupp inom frågan som bara är för mycket. Jag syftar på tröjor med trycket "Varför får man inte säga negerboll när man får säga vitlök?".

Men det är väl för helvete inte samma sak, era jävla träskallar! Jag tror inte att någon människa kopplar ihop vitlök med vit hud. Lika lite som röd lök eller gul lök skapar några associationer till ras eller hudfärg.

Vitt är en färg. Neger är inte en färg, inte i det svenska språket iallafall. Det är som att säga "varför får jag inte kalla min flickvän hora när jag får kalla henne älskling?". Du är en idiot om du inte inser skillnaden, och en ännu större idiot om du mot bättre vetande försöker inbilla dig själv och andra att det inte är nån skillnad.

Om det är någon som gnäller över att vara kränkt i onödan, så är det ni negerbollsfetischister. Get over it, och hitta en vettigare samhällsfråga att engagera er i, era lata jävla skamfläckar på samhällskroppen (oops, jag gjorde en Åke Green, vars uttalanden för övrigt är en annan diskussion som jag inte orkar ta nu).

Nu har jag officiellt... Jaja. Jag skall inte. Ett förslag var att jag inte måste säga det till alla om jag är rädd att inte kunna förklara mig.

Nåja, nu vill jag bara verka mystisk.

Som alltid efter att ha träffat psykologen känns det rätt. Jag pallar inte att tänka på det mer sen, nu är det ju för fan spikat och whatevva.

I höst, dvs om sex dagar (jag har inte fattat än att jag flyttar nu) kommer jag att blogga mycket mindre. Det är antagligen bra, om man utgår ifrån att mina tankar ofta utgör ett problem samt att jag skulle behöva lätta upp min tillvaro lite. Det synsättet kan jag absolut förstå. Det blir någonting nu, det blir en förändring, stora förändringar. Jag skall till Skåne. Det kommer att vara mycket människor, i min ålder. Just nu är min inställning att de säkert är skitfjantiga allihop. Det får väl duga; jag kommer att tänka om. Och det är bättre än att vara rädd för att alla andra i klassen är en enda klump med savantgenier (utom jag då). 

För någon vecka sen beklagade jag mig lite, eller frågade mamma med en knivsudd självömkan om hon trodde att det skulle vara många i den nya klassen som  gjort saker, synts, publicerat sig. Svaret blev dels att nej, det trodde hon inte så värst, men å andra sidan att jag har ju gjort det, publicerat mig. Jag har ju det. Oh, att jag står med ena benet här och andra där, försöker verka ömklig och miserabel samtidigt som jag ju har tur och lycka i mängder. Så typiskt mig.

Skall jag bli någon annan? Min gud, skall jag det, nu? Jag antar att jag kan glida på skalan, låta mitt arbete bli mindre men inte förinta det helt. Skalan. Man glömmer skalan. Alla tänker antingen eller, det är ett handikappande synsätt som skapar missförstånd och problem. 

Det här inlägget är fullt av skitsnack utan röd tråd och jag orkar inte skriva på det mer. Häpp!

Någon eller någon annan gång har jag hört talas om teorier alternatvit samhällssystem eller religioner etc som menar att det finns fler kön än de två som iallafall vi i det här landet och många andra länder också känner till.

Tanken slog mig just nu och jag tycker att det skulle kunna klicka ganska bra med min världsbild, identitet och läggning. Nu har jag absolut ingen koll på vilka dessa kön skulle vara, men det är en intressant tanke. Jag är absolut inte säker på om det vore smart att införliva dessa könsteorier i vårt nuvarande samhällssystem; om vi nu är på väg att lösa upp könsrollerna som tillhör de två idag existerande könen så kanske det snarare vore kontraproduktivt att lägga in några extra kön och få folk att nöja sig för att de har nåt par kategorier till att välja mellan. Ungefär som att göra om betygssystemet i skolan genom att plussa till några extra betygsgrader och tro att det skulle göra nån som helst skillnad för alla elever som redan hatar skolan och allt den står för (jag tex).

Men för min egen del kanske det vore intressant att göra en efterforskning på ämnet och se om jag kan bilda mig en egen subreligion med en nypa salt, eftersom jag tycks behöva kategoriseringar för att tillfredställa min stelbenta hjärna.

Jisses, jag har verkligen förändrats. Så här hade jag inte skrivit för några veckor sedan. Jag är till och med medveten om när den där rädslan för att bli påhoppad/få kritik rämnade och började bli allt mindre viktig för mig. Detta är, till skillnad från tidigare nämnda, en utveckling jag stödjer till fullo.

För att följa upp föregående inlägg känner jag mig tvungen att erkänna att jag är orolig för min egen del. Det är som att alla gamla fixeringar börjat blekna och jag bryr mig inte nämnvärt om vad man kan tänkas tänka om mig. Ja, jag tycker också att det låter som något som skulle kunna vara bra - men det är det inte! Hallå, vi snackar om ett viktigt personlighetsdrag, något som jag ser som en väldigt stor del av mig, och så har det varit länge, tills nu! Så jag hoppas att detta tillstånd av förnöjsamhet inte varar länge. Jag vill ha tillbaka mina ambitioner att se ut som en hybrid.

Kanske är det bara värmen. Värme skapar error i min cyborghjärna. Är det för övrigt någon som kan säga emot? Jag hade ont i huvudet hela dagen igår, och jag har ALDRIG ont i huvudet annars. Jag misstänker att värmen får all vätska i kroppen att sugas upp mot hjärnan (som ju är kroppens högst prioriterade del) - vilket dels leder till att kroppen i övrigt blir helt lam och slö och orkeslös, och dels gör att hjärnan överfylls av vätska; som dessutom är upphettad - överhettning i hjärnan; en svällande, blötlagd massa av korvar och nervtrådar i en enda röra, vilket gör att något sådant som att räkna ut 1 + 3 blir en kraftansträngning.

Sätter ni emot?

Min nya mobiltelefon är för övrigt blå och jag kämpar med att lägga in alla gamla telefonnummer; det är tjatigt. Snart flyttar jag. Less than a week. Jag fattar ingenting, som vanligt. Det är något jag bekymrat mig över på sistone. Tänk om det där med att jag aldrig riktigt klarar av att ta in stora händelser (minns flera exempel av stora förändringar eller stressiga situationer, som liksom försvunnit i en dimma och inte riktigt känts verkliga) är helt genomgående i hela mitt liv. Tänk om personer jag bryr mig om dör och jag aldrig kan bearbeta sorgen för att min hjärna bara totalvägrar låta mig inse faktum. 

Enough ältat idag. Jag har en tvätt och ett stökigt kök att ta itu med. Idag har jag energi, till skillnad från igår; Patrik var snabb och smart nog att börja vädra och sätta fläkten på max innan det var försent. Bra, Patrik! Han är allt smart.

Jag lät mamma klippa mig i lördags. Luggen blev som rak, och så tog hon lite i nacken bara. Några klipp, och några soptag på golvet, snabbt avklarat.

Jag kände och känner mig upplagd för förändring, testa nåt nytt. Nu har jag testat rak lugg. Inte alls bra, är mitt betyg. Jag kan inte säga att jag är ful, faktiskt. Jag förstår att det finns personer som skulle vilja se ut så här i håret. Men jag vill inte! 

Det där blir en interssant situation. Kläder och frisyrer och annat som jag kan tycka är fint, men inte alls vill befatta mig med själv.

Varför bryr jag mig om hur andra ser på mig? Eller... Gäller den gamla klychan att man "gör sig fin för sin egen skull"? Jag måste gå emot vad andra tycker och se ut precis hur jag vill. Man skall inte bry sig om att föräldrar eller kompisar säger bu eller bä, det enda som är intressant är vem man själv vill se i spegeln. Jaja.

Så då skall jag klippa mig igen, när jag får tid. De senaste dagarna har jag inte brytt mig, egentligen, vilket gör situationen än mer märklig. Varför vill jag prompt klippa mig, när sanningen är att jag knappt sett mig i spegeln på sistone, och inte ägnat en tanke åt att jag ser ut som en popflicka? Åtminstone inte någon frustrerad eller skamsen tanke. Att andra ser på mig och ser mig så som jag inte egentligen vill visa mig, stör det mig inte?

Jag får inte ihop ekvationen. Måhända har det något att göra med att jag ändå befinner mig så långt ifrån mitt ideal att jag inte riktigt orkar bry mig, iallafall inte så länge andra kan ha glädje av hur jag ser ut nu.

Men gud... Vad håller jag på med, vad är det här för sorts inlägg egentligen? Vem tror jag att jag är? Varför måste jag fördjupa mig i allting och göra en höna av en fjäder precis hela tiden? Jisses. Klipp dig och skaffa ett liv.

För att förstå och bilda mig en uppfattning i en fråga, drar jag nästan alltid paralleller till andra exempel. "Är detta rätt?" kan jag tänka, och sedan "om det istället vore si och så, hade jag tyckt att det var rätt eller fel då?". Det är väl förvisso ett ganska bra sätt, att tänka utanför boxen kanske, fast samtidigt blir det väl lite stelt om jag inte kan fokusera på själva huvudfrågan utan måste dra till med slumpvis vald liknande företeelse för att övertyga mig om huruvida jag skall tycka bu eller bä. Det blir väl kanske inte en äkta åsikt? Eller? Vad är äkta? Är känslan alltid sannare än det logiska tänkandet?

Är det här normalt för övrigt? Jag önskar att någon kunde svara. Jag saknar insikten i andras hjärnor. Det vore intressant att se om jag kan spegla mig i andra, om jag kunde få en överblick. Bara för att få veta var jag befinner mig.

Idag har jag hjälpt mamma att rensa i källaren. Plus försökt förstå hur andra människor lever och beräkna hur stor andel av befolkningen som är lika katastrofalt stökiga som vi är i min familj. Min mamma samlar på allt, allt, allt allt och allt. Min pappa samlar minst lika mycket, den enda skillnaden mellan dem är att mamma samlar på allt som är lite tjusigt; femtiotalsmöbler, litteratur, fina tyger, Stig Lindberg-serviser, med mera (som hon absolut inte behöver), medan min pappa samlar mera urskillningslöst; allt som är billigt eller gratis.

Jag förklarade för min mor något som jag själv insåg för ett tag sedan, nämligen att man inte måste äga allt man tycker är fint. Bara för att man ser en trevlig lampa på en marknad MÅSTE man inte nödvändigt köpa den, bära hem den och sedan förvara den i källaren i flera år. Men det är är ju svårt förstås... Mamma tror lätt att hon behöver allt hon ser, allt kan komma till användning (när då?). I och med att hon fått en liten stuga att rå om har hon fått nya krafter att hamstra på sig ännu mer porslin, söta pallar och bord, roliga tyger som kan bli draperier, gardiner, dukar, byxor, kjolar med mera. Hon är helt förblindad, och hon är shopaholic, dock med en viss sjukdomsinsikt. Jag fruktar bara för hur jag själv kommer att vara. Kanske kan mina föräldrar föregå med dåligt exempel så att jag själv tar mitt förnuft tillfånga och klarar av att gå emot strömmen. 

Men jag vet inte. Det har ju inte verkat så hittills. Säkert en fjärdedel av källarinnehållet var mina gamla ägodelar, och jag hade ganska svårt att slänga allt gammalt jox. Minnen... 

Dagar som den här kan man glömma bort och förneka. Inte suttit i en timme och övervägt att gå och köpa chips. Inte bitit alla naglar. Inte svettig och ful och självupptagen och besutten och lat. Inte gnällig över detta och inget att snacka om, måndagar är måndagar och de suger alltid lika mycket och inte panik.

Ju mer tiden går, desto mindre kan jag börja med något. Jag svettas i pannan. Jag vill fortfarande ha chips. Kan vi starta om den här dagen? Den är fruktansvärd. Jag svettas.