Imorgon skulle jag till neuropsykologen igen. Idag känner jag mig mer asperger än någonsin men jag anser ändå att diagnosen inte stämmer på mig och jag förtjänar den icke. Men får jag så tar jag den för jag vill kunna plugga i framtiden. Det är väl fult, kanske, att utnyttja systemet så att jag kan fortsätta lata mig som jag alltid gjort?

Med din begåvning är det något fel om du inte klarar av skolan bättre, påstår psykologen. Men nej, jag har aldrig varit mer övertygad. Jag är ju lat. Det finns faktiskt någonting som heter så. Världen är full av lata människor som inte tar ansvar, på andras bekostnad. 

Och jag är på väg att förvandlas till liberalfascist. Vad roligt för mig. Då gör jag nog bäst i att utrota mig, om det fortsätter i den här riktningen. Jag visste inte att det var så farligt att vara bitter. Men visst hade jag sen länge anat att  självförakt går ut över andra.

En dröm:

På en förfest i en lägenhet, inklämd i en soffa mellan ett gäng könlösa och förföriska ungdomar med färggranna kläder, pärlhalsband och blommor i håret, finner jag mig i knaggligt samspråk med en "student from india" som är så dålig på engelska att jag generat får be henne upprepa sig gång på gång. Jag hör inte hälften av vad hon säger, och ännu mindre vet jag varför hon så gärna vill samtala med mig, men jag nickar och ställer artiga frågor med ryggen vänd mot de vackra pojkarna och flickorna som faktiskt visade mig lite intresse när de satte sig bredvid mig.

Bra karl reder sig själv, kan man tänka medan man värmer på salta potatisklyftor och en trasig bönbiff. Förtränga lite att jag är en parasit, en dålig människa, en ömkare och ett slödder. Det blir bättre i höst. Jag lovar hundra meloner, just på denna punkt är jag otroligt lycklig att jag skall flytta. Jag kommer äntligen att kunna sträcka på ryggen och sluta skämmas. Jag har en egen hyra, eget ansvar, eget liv. Det är så otroligt välbehövt- det handlar väl inte bara om vad man förtjänar utan vad man behöver - och dessutom hur man kan göra sig så bra som möjligt för andra. Oavsett om jag förtjänar att må bra eller inte så sprider jag dåliga vibbar om jag inte mår bra och därför bör jag må bra, för andras skull.

Ja, jag säger ju att jag har en konstig livssyn.

Det är så skönt att få tillfälle att göra någonting och klara av saker själv. Det är knäckande att åka rutchkana nerför onda spiralen - göra inget = kan inget, kan inget = göra inget. Fast jag skall inte klaga, det är ju mitt eget fel om jag inte har ansträngt mig tillräckligt. 

Hörde slutet av sommarpratet på P1 innan. Musiken var bra, pratet hörde jag så lite av men det verkade också rätt fint. Jag hörde denna låt som jag fastnade för (den har en katschig melodi!) och var övertygad om att sångaren var en kvinna, speciellt med den kaxiga texten, en mörk sångerska med lite skrovlig röst tänkte jag mig. Låter det inte så kanske? Namnet Billy(/Billie) är ju också lite könsneutralt.

Jag har en ny favoritlåt.

Och jag tror på en schysst framtid. Jag vill bli bra, bli godkänd.

Ibland känns det som att jag förstår mig själv men ändå låter bli att förklara för att jag inte tror att någon annan skulle lyssna. Jag vet att jag borde ha ett riktigt jobb och sköta mig och vara mindre självcentrerad. Blogga är tabu. Självömk och psykisk ohälsa är tabu. Man är sin egen lyckas smed och fan ta den som inte smedar på för allt en är värd och smälter in i mängden.

Så länge jag faktiskt inte gör allt det där som de sagt åt mig att göra, arbeta hårt, trycka undan allt och bita ihop, så har jag heller ingen rätt att bli lyssnad på. Menar jag på allvar att andra som sköter sig skall använda sin tid till att lyssna på hur patetisk jag är med mina självskapade problem? 

Skaffa ett jävla liv. Aidsdrabbade föräldralösa barn i Afrika, de har problem! De är oskyldigt drabbade och de kan inte göra något. Men det kan du, du kan göra hur mycket som helst, men visst, vill du sitta och sura i ett hörn så gör det. Förvänta dig bara inte att någon någonsin skall behandla dig med respekt eller intressera sig för dina idiotiska tankar.

Mamma säger att plugghjälpen är i det närmaste obefintlig om man inte har en diagnos. Jag blir förbannad. Är jag verkligen ensam om att ha problem med tio ton engelsk litteratur och krävande tentor i flygande fart? Ja, uppenbarligen. De andra i min psykologikurs fortsatte ju. Nej, inte alla. Och nej, jag vet inte ens hur många. Mamma håller med mig om att systemet borde ses över om det nu är så många som faller utanför. Hur många vet jag inte. Kanske är det inte många alls. Kanske är det bara jag med min kvasistörning. Kanske handlar det om lata eller icke lata människor. Eller om att vara eller inte vara gjord för att plugga. Är alla människor som inte har plugghjärna fullkomligt ointresserade av att lära sig något?

En förvriden evolutionsidé visar upp sitt fula tryne och menar att svaghet alltid är svaghet och är man svag skyller man sig själv. Naturen är inte rättvis eller meningsfull, och varför skall vi kräva att samhället skall vara det? De mörkare delarna av min religion.

Jag har alltså att ljuga för att få ljudböcker eller vara in absurdum ärlig och glömma allt vad plugg heter. Eller helt enkelt skärpa till mig och inte vara så jävla lat. Så jävla lat. Jag är så jävla lat.

Det är inte som dom säger. Klapp och smek och gullegull, det ska fan inte gullas med. Livet är hårt. Vill du sitta i ett hörn och lipa så varsågod. Vill du få nåt uträttat får du för helvete göra det själv.

Jag behöver en psykolog. Fjolla! Fjolla fjolla fjolla!

Jag tycker att den här låten är bra...

Tänk om man kunde läsa människors tankar. Bara för en dag, kanske.

Om man hade nåt konkret att förhålla sig till. Om man visste att någon tänkte "fan vilken ful typ" om en på stan, hade man ju kunnat bli arg. Eller tänka att man inte bryr sig.

Men när man bara fantiserar, spekulerar, om vad folk tänker. Gissar utifrån egentligen ingenting att någon tänker si eller så. Då är det svårare att stå emot. Vem som helst kan vara fienden. Vem som helst kan vara den som vill trycka ner en. Hur skall man stå emot (och samtidigt vara trevlig och rar)?

Så är det dumt att tänka. Så skall man inte tänka.

Det borde väl egentligen inte vara ett hinder i det sociala livet? Att någon har en i mitt tycke gräslig tröja, bör ju inte påverka mitt sätt att behandla tröjägaren. Ändå är det som att hur folk behandlar en inte är så intressant, bara vetskapen om att någon kanske reagerar negativt på exempelvis ens tröja är tillräckligt för att man skall tappa huvudet, eller mäniskovärdet.

Som komplex människa man är vill man såklart inte heller bli älskad av allt och alla; nej, man vill provocera och sticka ut, i en normal grad. Så som alla människor, i och med att de är olika och unika, kan sticka i någon annans ögon eller av personkeimiska skäl vara mindre omtyckt av vissa än av andra.

Ja, man vill vara unik, men är inte beredd att betala priset. Eller, man är inte kapabel att betala priset. Man har brister i sitt system. Det är inte speciellt ovanligt heller.

Min senaste teori handlar om min klena självkänsla och flexibla självbild. Kort och gott om att jag tydligen inte för ett rött öre kan lita på att något jag kan tänkas tycka eller gilla kan vara rätt. Det är inte heller ovanligt. Hur många människor finns det inte som väntar in den stora massan innan de fattar ett eget beslut. Det är mänskligt. Fascinerande nog är detta något de flesta inte funderar överdrivet mycket över. En del tror också att alla beslut de fattar och alla åsikter de har är helt deras egna. Jeans gillar jag för att jag gillar jeans, bara av en märklig slump bär alla andra det också.

Nog med folkförakt. Fast jag föredrar att kalla det ett intresse för sociala mönster. Och frågan är oundviklig; varför fungerar inte samma sociala automatik hos mig som hos andra?

Kan det verkligen sägas att jag är stark och självständig, att jag genomskådar och tänker längre, när jag samtidigt står dygnet runt med boxhandskarna redo mot min egen spegelbild? Har jag vänt min medfödda sociala anpassningsförmåga mot mig själv, i brist på tillhörande manual om hur den bör användas?

När någon är död är det alltid enkelt att måla svart och vitt över dess biografi. Han gjorde si, hon levde så. Ond eller god. Men så länge man lever är det alltid svårt att avgöra. Det finns inga gränser och ingen verklig dualism så länge verkligheten pågår. Endast genom fantasins distansierade blick kan man förenkla och snygga till.

Ett helgon och en demon. De kämpade mot varandra och slutet var tragiskt.

I verkligheten var nyanserna bruna som i en tät skog, och ingen hade rätt, och ingen vann. Det bara pågick. Det kanske inte ens tog slut. Allting i ett kretslopp, allting i en flytande fläck, en pöl av mångfald.

Det gäller att vara stark.

Gud vad roligt. Hahaha. Konstigt. Mejl från biblioteket om en försenad gammal bok som är mystiskt borta (har försökt förtränga detta tills mitt öde kommer ifatt mig och jag får ersätta boken). Undrar hur de kommit på mitt namn, för de skriver först ut mitt förnamn, sen Dean, sen efternamnet.

Dean!

Hej bibblan. Tack för det.