Nu mår jag bra igen.

Innan mådde jag inte bra. (Fast jag tycker att det känns konstigt att säga att jag inte mår bra - det är ju inte som att jag står med rakblad i ena handen och en snara i andra och hallucinerar och hyperventilerar och skriker och gråter och rullar runt på golvet i fasansfulla plågor. Min definition på att må dåligt då. Så länge man inte beter sig på ovan beskrivna sätt så mår man bra, punkt slut.) Nåväl. Innan. Hade jag som ingen lust. Inget blev gjort och jag var lite rastlös och orolig och nervös. Tänkte dumma saker, ville prata av mig, fräta av mig syran i tankarna, neutralisera med något basiskt. Något basiskt - var hittar man det? Allt tycks bara vara syrligt och farligt.

Sen kom jag iväg till neuropsykologen och det kändes tryggt, jag tänkte att  jag kan prata med henne, kanske. Bara neutralisera mig lite.

Nu känns det bättre. Jag har snart en diagnos. Det vill säga, jag har snart någon annans intyg på att jag inte är lat, gnällig och dum i huvet.

Sanningen beror på vem man frågar.

(Det finns ju ingen sanning.)

Det kan alltså inte på riktigt finnas en åsikt, livsfilosofi eller ett resonemang som är fel. Eller rätt.

Med andra ord kan jag själv också påverka sanningen. Jag kan få den sanning jag efterfrågar, eller våga möta den sanning jag bävar för.

Jag strävar efter det sistnämnda. Jag tror att det är bra för den personliga utvecklingen.

Men den sanningen kan vara mycket svår att finna när jag omger mig med människor som ställt sig på min sida i övertygelsen att jag är en alltigenom god och i princip felfri människa. (Idioter.) 

Så vem skall jag fråga för att äntligen få mothugg? För att få uppleva det styrkande stålbadet? Vem? Var?

Jag kanske borde skämmas. För den plats jag tar, eller snarare, de rättigheter jag tar mig. Som om mitt liv skulle vara nåt slags nöjesfält, som om jag kommit hit för att trivas och må bra. När det finns de som inte trivs och mår bra.

Det finns en massa ansvar att ta som jag inte tar. En massa plikter som jag inte förpliktigar mig med. Att utvecklas i en egen takt går inte att skylla på. Så var det inte förr och så är det minsann inte för vissa.

Nej, det här blir fel. Inte bra alls. Nu tysstar jag mig och går och ser om det finns någon yta kvar att städa och sedan har jag arbete att arbeta med. Jag tror inte på det här, och det blir så fel när jag ironiserar. Dumt.

sa min neuropsykolog.

Apropå att jag sökte den där buddhistiska frasen som jag tycker så mycket om. Jag tycker att den är toppen. Jag ler när jag tänker på det.

Allt är relativt, och Allt liv är lidande.

Menar jag.

Det finns iallafall något att tänka på när man inte vet varken ut eller in:

Allt är relativt.

Det tycker jag är en bra tanke. Det känns betryggande och klokt.

Häromdagen kom jag på ett nytt motto, men nu har jag fullständigt glömt bort vad det var. Sheisse. Idag såg jag en tatuering på en handled som var på latin eller något annat språk. Den betydde, enligt handledens innehavare, "jag skall finna en väg eller skapa en". Intressant. 

Jag vill alla väldigt väl. Eller vissa iallafall.

För övrigt missade jag de här visorna i mitt föregående inlägg:

I Say A Little Prayer - Aretha Franklin

Nightmares - Billie The Vision and the Dancers

Silent Sigh City - Happydeamen

If You Should Try To Kiss Her - Dressy Bessy

Katy Song - Red House Painters

Idag har vi lärt oss ett nytt ord:

Panglossianism

Hurra för nya ord. Och jag tror jag skall tatuera in "dualism" på armen, för jag glömmer det jämt när jag behöver det.

Fejkkärlek. Måste ju finnas - om det nu är så att det finns äkta kärlek.

Min romantiska sida är som en sönderslagen spegel. Ingen ordning och inget samband, bara kaos. Utspilld färg.

Den andra sidan av mig - den förnuftiga? den cyniska? - är mer välordnad. Det är ju för all del en förutsättning, förnuftet är inte impulsivt eller känslostyrt, det kräver trovärdighet och väl underbyggda resonemang.

Så det kanske inte är något konstigt egentligen. Cynisk romantiker (som en seriebok av Åsa Grennvall heter).

Jag har egentligen inget att säga så jag bifogar en bild istället. Livet är schysst. Jag har mycket att göra och det går ganska bra. Imorgon är det tisdag. Sen kommer mormor och morfar hit.

Det är mycket blommor nu. Mycket. Jag har med mig floran ut. Igår plockade vi liljekonvalj på Galgberget. Och några gamla röda vitsippor. Jag har försökt få reda på varför de blir röda ibland, men ännu har jag inte fått något ordentligt svar. Någonstans läste jag att minusgrader kan påverka, någon annan snackade om myrpiss, en tredje påstod att det är något genetiskt. Jordmånen är en annan teori.

Är det någon som vet får den gärna förklara för mig. Man vill ju veta.