Det handlar om att ge upp. Sin stolthet. Sin ensamma stolthet.

Det handlar om att låta det sociala slipa bort ens inre taggighet, kan det ske mjukt, kan det ske milt och utan att slipa för mycket? Som en glasbit i havet, de blir vackra men matta till färgen. 

Det handlar om det. Rädslan att förlora sig. Man har något, man vill rädda det man har, få det att växa upp från ful ankunge till vacker svan. Man vill visa dem att det man hade dög något till, att det var något vackert också. 

Det handlar om att ge upp litegrann, men inte allt. Lite av sin stolthet. Bara en liten smula av det begär de, att man lämnar ifrån sig. Man väljer själv hur mycket. Tror jag.

Det handlar om att svälja rädslan och se vad som händer. Med en. Kanske.

Jag ägnar min tid åt att hitta in. Vi människor måste tillhöra. Man kan få en stämpel på sig, och skatta sig lycklig för det; man har en plats i tillvaron. Vissa säger att det är sjukt. Vissa verkar inte tänka så. Om man omger sig med människor är man väl inne. Inne i lådan. Det finns flera lådor. I de missanpassades låda vill man bryta sig in, för det är den enda plats där de inte kräver något. Ingen anpassning, ingen efterapning, inga krav alls. men det finns krav för att ta sig in. Jag står utanför och inbillar mig otäcka saker om andra ställen där man kan höra hemma - jag vill inte bli, jag vill vara. Vi hatar varandra och skjuter mot varandra. Någon blind idiot säger att man skall älska, men det finns inget sådant i den mäsnkliga naturen. Kärleken till det som är nära, men bara hat mot det som är främmande. Det behöver inte vara så hemskt; det finns ju kärlek iallafall. Men den räcker inte till alla från alla, den måste delas upp, och hatet måste också få plats.

Jag hittar inte in utan sitter envist kvar och dividerar med mig själv. Dit jag längtar kan jag inte komma. Dessutom vet jag inte om jag kan stänga och låsa om mig nu när jag sett hur det går för dem som blir kvar utanför. Så vart skall jag gå? De flesta kan låta sig ledas, why, oh why can't I? Varför stannade jag till för att se? Min blick är för alltid dömd att se klart, och jag vill inte se mer, jag har fått nog, jag skulle aldrig ha ätit av kunskapens träd, det var dumt av mig och nu är jag vilsen. Jag tror fortfarande att jag kan hitta en ledtråd i mitt Matrix, att det skall finnas spår av vatten på Mars. Jag vet inte vad jag söker, det bär emot att gå men det låser sig i mina tankar, jag kan inte glömma och strunta i allt. Labyrinten leder ingenvart och jag valde fel. Sanningens väg leder ingenstans, bara i cirklar och cirkelargument och dumheter och trams. 

Jag har hittat ingenting här ute. 

Jag har varit fylld av hat i några dagar. Inte oavbrutet och intensivt, men liksom då och då i små stötar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt? Kan någon förklara för mig om det är bra eller dåligt att hata? Jag har tidigare avfärdat det som väldigt oetiskt och osunt att hata, men då jag insåg att det krävde mer energi att kväva mitt hat än att stå för det, så är jag inte så säker längre.

Det finns så mycket att hata. Jag hatar specifikt män. Det finns så fantastiskt många män som väcker ens mordkänslor (istället för moderskänslor). Alldeles oerhört många. Och det skall förstås tilläggas att jag känner till och umgås med och tycker om en massa personer av manskön, så självklart är det väldigt elakt av mig att säga att jag hatar män när det finns så många män som aldrig gjort nåt ont, men det hjälps inte. Usch!

Hat hat hat. Äckel äckel äckel. Och inte bara mot män då kanske, även om det oftast är de som har makt och använder sig av den på äckliga sätt, utan mot allt och alla och denna värld som är en avgrundshål av vidrigheter, ondska och perversitet. Usch och tvi.

Vad skall man göra av allt sitt hat? Hur?