Vi har fått i uppgift att skriva ett "sommarprat", på en halv A4. Det skall läsas upp (vilken dag minns jag inte) nästa vecka, och någon passande favoritlåt skall spelas till, precis som i P1. Vilken låt jag skall ha vet jag ännu inte. Jag söker igenom hjärnan efter den ultimata Kinks-låten, eller något annat som är lagom ovanligt, lagom lättsmält, lagom favoritigt.

Mitt sommarprat började jag skriva igår. Jag är inte klar än (trots att det för tillfället sträcker sig över ett helt ark), men mitt prat handlar om mitt liv som utomjording. Det är småkomiskt, och det slår mig att anledningen till att folk tycker att jag är rolig inte är att jag drar vitsar, utan att jag driver med mig själv. Jag befinner mig ständigt i något slags ovisshet om huruvida jag är på riktigt eller en fantasi, vem jag är och hur jag skall definiera mig, vad jag vill och vad jag tycker. Ett tillstånd som kan vara besvärligt, men också ett utmärkt tillfälle att leka och experimentera med mig själv som en ofärdig lerklump.

Åter till mitt sommarprat; jag har äntligen fått chansen att rabbla ur mig allt jag vet om livet och människorna. Som utomstående betraktare kan jag rada upp och analysera mänskligt beteende, som en forskare från en främmande planet. Jag tar mig friheten att låtsas att jag är speciell.

Detta är vad jag kan; ogiltigförklara verkligheten. Det är mitt uppdrag att vara dumsmart, överförstå det andra inte tänker på, och missförstå det som är självskrivet. Det kan bli något lustigt av mig.