Nu har jag officiellt... Jaja. Jag skall inte. Ett förslag var att jag inte måste säga det till alla om jag är rädd att inte kunna förklara mig.

Nåja, nu vill jag bara verka mystisk.

Som alltid efter att ha träffat psykologen känns det rätt. Jag pallar inte att tänka på det mer sen, nu är det ju för fan spikat och whatevva.

I höst, dvs om sex dagar (jag har inte fattat än att jag flyttar nu) kommer jag att blogga mycket mindre. Det är antagligen bra, om man utgår ifrån att mina tankar ofta utgör ett problem samt att jag skulle behöva lätta upp min tillvaro lite. Det synsättet kan jag absolut förstå. Det blir någonting nu, det blir en förändring, stora förändringar. Jag skall till Skåne. Det kommer att vara mycket människor, i min ålder. Just nu är min inställning att de säkert är skitfjantiga allihop. Det får väl duga; jag kommer att tänka om. Och det är bättre än att vara rädd för att alla andra i klassen är en enda klump med savantgenier (utom jag då). 

För någon vecka sen beklagade jag mig lite, eller frågade mamma med en knivsudd självömkan om hon trodde att det skulle vara många i den nya klassen som  gjort saker, synts, publicerat sig. Svaret blev dels att nej, det trodde hon inte så värst, men å andra sidan att jag har ju gjort det, publicerat mig. Jag har ju det. Oh, att jag står med ena benet här och andra där, försöker verka ömklig och miserabel samtidigt som jag ju har tur och lycka i mängder. Så typiskt mig.

Skall jag bli någon annan? Min gud, skall jag det, nu? Jag antar att jag kan glida på skalan, låta mitt arbete bli mindre men inte förinta det helt. Skalan. Man glömmer skalan. Alla tänker antingen eller, det är ett handikappande synsätt som skapar missförstånd och problem. 

Det här inlägget är fullt av skitsnack utan röd tråd och jag orkar inte skriva på det mer. Häpp!