Vid förkylning glädjer jag mig med tanken på att jag är förunnad att kunna bli frisk, inom en snar framtid. Det är ett oerhört privilegie.

Alltid tänker jag så.

Sedan känner jag mig som en person som stinker avgrund och sprider böldpest omkring mig, en vanställd spetälsk som ingen kan älska och som folk kommer att jaga ur byn med högafflar och eldsfacklor.

Så blir det dock inte, och därför har jag anledning att glädjas igen, åt att folk faktiskt låter mig sitta vid deras bord, pratar med mig, beter sig som att jag vore en helt vanlig människa som bara råkar vara något täppt i näsan.

Sbröugrll, fräser jag så att alla kan höra snorslemmet som sprutar ut i näsduken och tränger genom den till min redan fuktiga hand. Folk håller god min. Kanske för att de själva varit i min situaion. Kanske för att de är väluppfostrade. Kanske för att det som syns, hörs och luktar från mig inte på långa vägar kan spegla hur jag känner mig inuti. En fnasig näsa, kontra vitlökssvett och dålig andedräkt. En hes röst jämfört med mina svettiga bacillhänder. Sånt som inte riktigt märks. Men nu vet ni.