Jag är kompis med blivande kändisar. Folk kommer fråga mig "Hur är honhan som person?", "Har ni fortfarande kontakt?" och sånt om några år. Skit ner dig, kommer jag svara, såvida jag inte själv blivit kändis också. We hate it when our friends become succesful, är det konstigt eller? Den som fördömer avundsjuka är bara en ovanligt korkad hycklare.

S kommer att ge ut en bok, lätt. Har ett snyggt namn också. Jag läste inte upp något när vi hade "läsa upp sina texter för klassen en onsdagskväll i en källare" - det känns surt. Hade inget med mig ju. Inget alls. Jag undrar hur jag kom in. Kanske för att min mamma känner läraren, vore inte det typiskt? Men jag menar. Mina texter, de jag skickade in, är en enda röra av introverta upprapningar om maskar i jorden och bilresor.

Men jag har iallafall ett bokprojekt som är helt okej. Jag har inte skrivit ett ord ännu, men det kommer kan vi hoppas. Jag kanske, kanske kan savantmemorera vartenda ord i huvudet och sedan isolera mig några veckor och bara kaskadskriva ut allt. Sen blir jag känd.

Inte för att kändisskapet är huvudsaken. Men att nå ut. Att finna sin plats i världen. Bli odödlig och förändra människor på djupet och sånt.

Om jag inte blir författare vill jag bli naturvetare, och sedan har jag ingen plan b då är det döden bara. Drunkningsdöden, har jag tänkt.

Jag menar vem vill vara en medelmåtta, man vill vara bäst. Veta allt om något. Det är en sån tid vi lever i också.

Nu har jag inte tid längre, på tal om det. Jag har massor att göra, ingenting till exempel.