Idag har jag hjälpt mamma att rensa i källaren. Plus försökt förstå hur andra människor lever och beräkna hur stor andel av befolkningen som är lika katastrofalt stökiga som vi är i min familj. Min mamma samlar på allt, allt, allt allt och allt. Min pappa samlar minst lika mycket, den enda skillnaden mellan dem är att mamma samlar på allt som är lite tjusigt; femtiotalsmöbler, litteratur, fina tyger, Stig Lindberg-serviser, med mera (som hon absolut inte behöver), medan min pappa samlar mera urskillningslöst; allt som är billigt eller gratis.

Jag förklarade för min mor något som jag själv insåg för ett tag sedan, nämligen att man inte måste äga allt man tycker är fint. Bara för att man ser en trevlig lampa på en marknad MÅSTE man inte nödvändigt köpa den, bära hem den och sedan förvara den i källaren i flera år. Men det är är ju svårt förstås... Mamma tror lätt att hon behöver allt hon ser, allt kan komma till användning (när då?). I och med att hon fått en liten stuga att rå om har hon fått nya krafter att hamstra på sig ännu mer porslin, söta pallar och bord, roliga tyger som kan bli draperier, gardiner, dukar, byxor, kjolar med mera. Hon är helt förblindad, och hon är shopaholic, dock med en viss sjukdomsinsikt. Jag fruktar bara för hur jag själv kommer att vara. Kanske kan mina föräldrar föregå med dåligt exempel så att jag själv tar mitt förnuft tillfånga och klarar av att gå emot strömmen. 

Men jag vet inte. Det har ju inte verkat så hittills. Säkert en fjärdedel av källarinnehållet var mina gamla ägodelar, och jag hade ganska svårt att slänga allt gammalt jox. Minnen...