Jag lät mamma klippa mig i lördags. Luggen blev som rak, och så tog hon lite i nacken bara. Några klipp, och några soptag på golvet, snabbt avklarat.

Jag kände och känner mig upplagd för förändring, testa nåt nytt. Nu har jag testat rak lugg. Inte alls bra, är mitt betyg. Jag kan inte säga att jag är ful, faktiskt. Jag förstår att det finns personer som skulle vilja se ut så här i håret. Men jag vill inte! 

Det där blir en interssant situation. Kläder och frisyrer och annat som jag kan tycka är fint, men inte alls vill befatta mig med själv.

Varför bryr jag mig om hur andra ser på mig? Eller... Gäller den gamla klychan att man "gör sig fin för sin egen skull"? Jag måste gå emot vad andra tycker och se ut precis hur jag vill. Man skall inte bry sig om att föräldrar eller kompisar säger bu eller bä, det enda som är intressant är vem man själv vill se i spegeln. Jaja.

Så då skall jag klippa mig igen, när jag får tid. De senaste dagarna har jag inte brytt mig, egentligen, vilket gör situationen än mer märklig. Varför vill jag prompt klippa mig, när sanningen är att jag knappt sett mig i spegeln på sistone, och inte ägnat en tanke åt att jag ser ut som en popflicka? Åtminstone inte någon frustrerad eller skamsen tanke. Att andra ser på mig och ser mig så som jag inte egentligen vill visa mig, stör det mig inte?

Jag får inte ihop ekvationen. Måhända har det något att göra med att jag ändå befinner mig så långt ifrån mitt ideal att jag inte riktigt orkar bry mig, iallafall inte så länge andra kan ha glädje av hur jag ser ut nu.

Men gud... Vad håller jag på med, vad är det här för sorts inlägg egentligen? Vem tror jag att jag är? Varför måste jag fördjupa mig i allting och göra en höna av en fjäder precis hela tiden? Jisses. Klipp dig och skaffa ett liv.

För att förstå och bilda mig en uppfattning i en fråga, drar jag nästan alltid paralleller till andra exempel. "Är detta rätt?" kan jag tänka, och sedan "om det istället vore si och så, hade jag tyckt att det var rätt eller fel då?". Det är väl förvisso ett ganska bra sätt, att tänka utanför boxen kanske, fast samtidigt blir det väl lite stelt om jag inte kan fokusera på själva huvudfrågan utan måste dra till med slumpvis vald liknande företeelse för att övertyga mig om huruvida jag skall tycka bu eller bä. Det blir väl kanske inte en äkta åsikt? Eller? Vad är äkta? Är känslan alltid sannare än det logiska tänkandet?

Är det här normalt för övrigt? Jag önskar att någon kunde svara. Jag saknar insikten i andras hjärnor. Det vore intressant att se om jag kan spegla mig i andra, om jag kunde få en överblick. Bara för att få veta var jag befinner mig.