Bajs, bajs, bajs.

Tiden går och jag sitter. Det borde vara tvärtom, öh? Eller så.

Det är så hemskt stökigt här att det kliar i kroppen, och dammigt är det, och saker har jag att göra och jag borde röra på mig och jag borde duscha men nu har jag kläder på mig inför maskeraden i övermorgon och orkar inte byta om.

Varför bloggar jag om det här? Det är inte synd om mig. Hjälp! Hjälp mig!

Säg åt mig vad jag skall göra. Bara peka på en uppgift och förklara för mig hur den skall utföras. Please. Planera min vardag.

Åh, det är så här hela tiden! Dötid dötid dötid och saker som inte blir gjorda. Detta gör ont i min ryggrad. Fast jag får inte magsår och sånt som andra får för jag är immun mot fysiska men av psykiska problem och sånt. Det är bara kliet och svidandet i ryggraden som gör sig påmint ibland, dammiga eftermiddagar då hjärnan stannat på stand by och jag känner mig helt mållös i tillvaron.

Att känna att man är sig själv, skall väl inte kännas som en kick?

Det skall väl bara kännas som helt vanligt och inget märkvärdigt. Eller?

Är det okej att tycka om (och bli glad av) en roll man spelar, som kräver sina motspelare, som kräver en publik? Är det att vara tillgjord och oäkta? Är det att vara självupptagen - narcissistisk, dekadent och perverterad?

Jag bara undrar.

Det finns tydligen ingen livsvisdom som kan appliceras på alla situationer.

Kan ni förstå så frustrerande det är! Jag vill ju bara kunna säga någonting... Veta någonting säkert.

Men, det är så att jag tänkt på (egentligen allt, allt, allt) detta med att sköta sina sociala relationer och vara en god människa samt trivas med sig själv och växa som människa.

Och jag har tänkt mycket på detta med att be om ursäkt. Jag tycker inte alls om det. Jag blir rent arg på mig själv varje gång jag hamnar i en situation där det krävs av mig att jag skall säga "förlåt". För vet ni, att det känns helt avigt att be om förlåtelse när jag vet att jag kommer att göra det igen. Det är anledningen till att jag kanske är snål med ursäkter; det är en rent känslomässig grej, jag tycker inte om att känna mig falsk helt enkelt.

Jag har levt i en tro att man kan rena sig genom smuts. Om jag går till botten med allt, går igenom med mig själv hur allt borde vara och hur det är, så kan jag komma ut på andra sidan som en bättrer människa. Det har inte fungerat så bra.

Och vet ni... En person med dåligt självförtroende har dels en tendens att ständigt vara rädd att bli avslöjad som mycket sämre, elakare, tråkigare etc än den bild folk har av en, och dels en tendens att be väldigt mycket om ursäkt för allt.

Det är inte konstruktivt!

Det är inte konstruktivt att be om ursäkt! Det är inte konstruktivt att skämmas!

Och jag kan förstå att ett "förlåt" kan vara rätt bra att kläcka ur sig ibland, inte nödvändigtvis som ett löfte om bättring, men åtminstone en gest för att visa att man inser att man gjort något fel.

Men att få panik och jaga efter långa förklaringar till varför man beter sig si och säger så, det är inte vettigt. Det, om något, gör att folk tröttnar på en.

Vet ni hur man skall göra?

Jo, jag skall förklara. Man skall bara andas djupt och tänka "okej, nu lugnar jag mig. Vad är mitt problem? Jo, kanske tex att jag säger elaka saker om folk ibland. Tycker jag själv att det är jobbigt och en dum grej? Ja, det tycker jag. Blir det bättre för att jag häver ur mig självömkande invecklade förklaringar i ett anfall av skam? Nej. Vad kan jag göra då?".

Svar: Du kan väldigt lugnt och sansat gå igenom hur du i fortsättningen skall kunna bete dig på ett annat sätt. Inte gå igenom vad som hänt, utan hur du i fortsättningen skall göra för att inte göra om samma misstag.

Skriv en lista, kanske. Var föberedd. Identifiera problemet, och var inte rädd. Få inte panik. Säg "förlåt" till de drabbade, men vräk inte ur dig din skam på dem, det kommer inte leda till någon förståelse alls, tvärtom. Visa istället för dem, om du vill, hur du har tänkt dig att i fortsättningen göra för att inte skapa en liknande problemsituation. Du kan berätta, om det är någon du litar på och står nära, att du har insett vad du gör för fel och är beredd att försöka ändra dig. Detta ger personen en förståelse för att du faktiskt kämpar och anstränger dig, vilket minskar skammen.

Se där! Det är inte för inte jag har en terapifåtölj i mitt rum. Om än belamrad med saker.

Nu tror jag att jag sitter inne med all livsvisdom, iallafall inom ovan nämnda område. Så är det antagligen inte. Säkert funkar det inte alls för alla människor, men det är ett försök iallafall.

Ett försök till hjälpande hand samt ordningsskapande i denna kaotiska värld.

Tänkte att man borde skriva nåt dystopiskt om människor som drabbas av en sjukdom som gör att de får otäcka utväxter och kroppsliga defekter.

Kom på att det redan var gjort.

En liten snabb rapport om min senaste omröstning bara.

Jag har haft den rätt länge (sen i maj!), och fått in 49 röster.  Nu tänker jag lägga ner den, eftersom jag har kommit på något nytt att låta folk rösta om. Tills den alldeles nya, fräscha bloggen finns tillgänglig.

Det är väldigt märkligt, tycker jag, att inte en enda person hade röstat på Ekologi som sitt intresse bland alternativen. Först när jag nämnde detta faktum för Annie hamnade en röst på Ekologi, och då var det förstås Annie som låg bakom.

Psykologi var det, kanske inte så överraskande, många som valde som sitt stora intresse. Filosofi och Kultur delar nu andraplats, och efter dem har vi Politik. Låter ganska bra tycker jag. Anatomi ligger i slutet, snäppet efter kommer Botanik, och sist av allt har vi alltså den tidigare nämnda Ekologin.

Är det inte märkligt! Jag trodde att ekologi var ett hett ämne i dessa tider. Jag trodde att många fascinerades av naturens system och kausalitet. Jag trodde att i och med nördarnas revanch samt klimathotets stora aktualitet var grönt det nya svarta i dessa dagar.

Men så fel jag hade. Denna oförnekligen oerhört vetenskapliga statistikundersökning visar motsatsen! Vad skall man säga? Ja, vad säger ni? Är människans sjuka, dåraktiga handlingar och kognitionsmönster mer fängslande än den konkreta yet mystiska och undersköna naturens uppbyggnad?

Herre min je.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Förlåt förlåt. Jag hoppas att ingen tog åt sig.

Mitt hat var ju bara riktat åt några få och inte till exempel dig eller dig, eller dig.

Så, ska aldrig skriva något sådant igen.

Godnatt alla kära vänner. Fred och kärlek,

Dean.

KUK.

Kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk kuk.

Jag ska slakta er. Trycka ner tungan i halsen på er. Stycka era kroppar och mata änderna.

Kukhuvuden.

Jag har för högt bidrag. Och det känns så typiskt mig att aldrig lyckas leva det riktiga livet, som andra, det är liksom alltid någon eller något där som räddar mig, håller mig under armarna och skämmer bort mig. Från barnsben in i evigheten. Det var ju meningen att jag skulle lära mig att ta hand om mig själv. Jag antar att ett skolinternat inte heller är den största utmaningen man kan finna, men det finns väl gränser för hur mycket räkmacka man kan glida på. Det var ju menignen att jag skulle få ett kvitto ur bankomaten med besked om inga pengar kvar, det var meningen att jag skulle få erfarenhet av att leva snålt och fattigt. Det var också meningen att jag skulle få in en betala räkningar-rutin.

Det finns en sorts slarv som är det normala, enligt mig. Tex: sova för lite eller för mycket, röka, vara bakfull, någon gång glömma en räkning, ha magkatarr, sitta kvällen innan med en skoluppgift, äta skräpmat, få ångestattacker med mera med mera.

Jag sover väl förvisso inte alltid helt ultimat, men min mamma har ändå lagt grunden för nåt slags ordning inom ovan nämnda områden. Så jag blir istället en sån som inte klarar av sånt som de flesta faktiskt klarar utan problem. Hej, jag betalar inte mina egna räkningar. Hej, jag har ett jättebidrag som jag lägger på stora påsar med nötter och annan lite dyrare, finare mat. Jag borde ringa CSN, men... Hur gör man det?

Här vill jag tillägga att jag alltid tyckt fruktansvärt illa om att vara bortskämd (som förvisso både mina föräldrar och min psykolog sagt åt mig att jag inte är). Jag var inte så värst gammal när jag första gågnen använde mig av begreppet och uttryckte en aversion emot detta. Minns någon gång då jag skulle svabba mitt golv, det tog liksom emot i kroppen och då blev jag vansinnig på mig själv, dränkte mig i självförakt och kallade mig för överklassunge. Det är så mycket som borde fungera eller gå lättare men som inte gör det, tycker jag.

Och aldrig får jag någon ordentlig utmanign.

Men kanske är det så att jag kräver för mycket. Som mamma sa när jag berättade om hur jag skämdes över att mitt liv alltid varit så enkelt och allt har gått mig så väl; jag har ju också haft min beskärda del, i mitt fall rör det sig kanske mest om en oförmåga att slå sig till ro och släppa tankarna, jag tänker för mycekt alltså. Förvisso inte det värsta ödet som kan drabba en människa, men ni vet hur det är, den mänskliga hjärnan kanske inte ännu är mogen för att verkligen kunna behärska alla de tankar den utsätts för dagligen. Vad vet jag, jag tänker bara för mycket.

Det är ingen ordning i det här inlägget tror jag. Vad ville jag ha sagt? Egentligen bara att jag måste kontaka CSN om att mitt bidrag, tvärtemot vad jag uppfattar vara vanligt, är för högt.

Så, nu säger jag det:

MÅSTE FIXA BIDRAGET MED CSN. PUNKT.