Jag har Sims-abstinens. Jag lyssnar på melodierna från the Sims, de där som man ofta stör sig på när man spelar - men nu saknar jag dem så mycket att jag letat upp dem på youtube. Fånigt. Jag vet inte vad jag ska göra.

Man måste väl vara lite romantiskt lagd för att bli konstnär!

Man måste väl kunna tro på mirakel och under, och inte vara en sån realistisk torrboll som jag är, för att kunna skapa något intressant. Man måste väl våga låta dikten överträffa verkligheten litegrann, och inte bli rädd heller när verkligheten överträffar dikten. Man kan inte sålla bort allt som inte till pricka efterliknar den tråkigaste, mest deprimerande dagen i ens liv, av ren princip. Man måste våga lite, som de säger; förlora kontrollen eller fotfästet. Man bör inte ha för mycket fotfäste här i livet, om man vill att det skall bli något. Att ha fötterna på jorden är väl bra, men man måste kunna lyfta åtminstone en av dem ibland för att komma framåt. Man skall inte tro att man vet något om livets natur. Man skall känna sig fram. Man får bjuda till lite, tillåta allting att ta sin plats och döma med känslan istället för förnuftet.

Det blir ingen bra konst annars. Det blir ingen konst alls.

Jag måste ju framstå som skitbarnslig och oseriös nu, med de senaste två inläggen.

Jaja. Idag har jag besökt Nordhem Blå Bottenvåningen, det var så att min korridor framstod som ett lyxhotell i jämförelse. Det har varit fest där inatt. Eller, det har varit inferno där inatt. Jag sov lugnt på andra våningen, med öronproppar som nästan dövade allt väsen, men de stackarna som bodde där nere kan inte ha haft det kul. Och värre blir det; någon - eller några förstås - har cyklat i korridoren, spillt öl överallt, klottrat på väggarna och pajat brandlarmet, som numera står och piper och inte går att få tyst på. Man vill inte vara där inne. Usch.

Ryktet säger att nåt gäng med ytterst otrevliga frustrerade tonåringar kommit dit och svinat ner. Ölburkar och ciggfimpar på gräsmattan och hög musik kan alltså skolans elever vara skyldiga till, men inte att stället ser ut som skit. Det är tur att folk i korridoren skall flytta till det nyrenoverade om en vecka. Men fram tilsl dess lider jag med dem.

Jo, nu vet ni det. Och nu är det fika.

Hahaha, nu hade bloggen CUNT som inloggskod IGEN!

Den har alltså haft det en gång förut under den tid jag bloggat här. Våldsamt skoj.

Jag har dålig humor.

Jag är oerhört dum i huvudet.

Om man sätter sig och läser först Anna Anka och sen Slitz, då är man så jävla dum att klockorna stannar. Då skyller man sig hårt och brutalt själv att man inte är så pepp på livet efteråt.

Men psykologerna säger ju att man skall gå igenom sin ångest - jag tycker fan att det låter bra. Gå igenom sin ångest... Men hur gör man? Sitta och glo i väggen?

Jag tror jag väntar, det kommer fler ångestar for sure.

Varför är det så lätt att, liksom den kaxiga myran, fastna i en hiskelig, stor och grå massa, i vilken man sedan sitter fast som i en deg?

Det är inte bara kroppen som liksom hamnar i stand by-läge, även hjärnan slocknar och tror att det är natten. Man försöker få igång sig igen och lockar med något att äta kanske. Hjärnan beter sig som att den är nyvaken, minns inte vad som skulle göras och hur det skulle gå till. Sen får man kämpa emot den där gråa dimman ett bra tag, kanske går det inte över förrän nästa dag.

Och andra gånger har man en sån våldsam överskottsenergi att man inte kan låta bli att försöka sig på ett höjdhoppsrekord kombinerat med dans och löpning.

Det värsta är att den grå massan nedsätter de sociala funktionerna avsevärt. När man i vanliga fall kan sitta och prata om små saker och stora saker och allt man kommer på eller vill höra, så gör den gråa massan att ens tankar slöar ner sig och det är både tråkigt och ansträngande att försöka krysta fram nåt att säga.

Det är ett problem just för att man inbillar sig att det sociala skulle kunna bota en, dra igång en igen, och det kanske det kan, men man har ingen lust och ingen ork till det alls. Kanske får man tvinga sig.

Nog om detta.

Håhå, nu kan jag äntligen blogga lite om dumhumor, för jag hittade den där blondiestripen som var i tidningen för ett tag sen. Jag har alltid militant hatat serien Blondie, men när jag läste den här sprack jag upp i ett stort leende. Det finns nämligen en viss sorts humor, som skulle kunna vara lite kränkande, om det inte vore för att den är så harmlöst korkad. Jag blir på väldigt gott humör av sånt. Till exempel tycker jag att "- Varför finns det inga bögar i rymden? -Den är ändlös!" är världens roligaste vits (den är töntigt OCH innehåller en ordvits!)

Ja, strippen kan ni ju läsa själva. Blondie själv gör sin klassiska "nämen, vad säger du!"-gest, den hon gör varje gång Dagobert säger något "tokigt" i stil med "idag somnade jag på jobbet och då blev min chef arg".

En annan rolig grej var när en stand up-komiker på invigningen av 035-huset (Halmstads ungdomsgård) försökte fiska skratt genom att påstå att hans skumma utländska körskolelärare sagt att han skulle sätta gasen i botten om han såg en transvestit framför sig. Jag tyckte lite synd om stand up-komikern som ingen lyssnade på eller skrattade åt eller gav nån vidare respons på alls, men han var faktiskt pinsamt dålig. Men transvestitskämtet var ju kul, på ett skruvat tråkroligt sätt.