Nu har jag gjort några armhävningar. Jag vet inte om det hjälpte mig att smälta alla intryck, men jag tror att jag fick en ny förståelse. Göran Hägglund menar just vad han tar upp i början av texten, folk som har uttryckt sig kontroversiellt och radikalt i olika frågor, det är lite som i Evin Rubars dokumentär om ROKS och tanten som sa att alla män är djur. Problemet Hägglund målar upp är alltså något slags vänsterspöke som media gillar att ge uppmärksamhet, och som förstås högern också gillar att ge uppmärksamhet, det är med andra ord som när SD säger att ingen vill erkänna att det är negrer som våldtar och så vidare.

Alltså; det finns ett problem, eller det finns något att bygga på, och av denna fjäder kan man måla upp en hotfull höna för att skrämma eller reta upp folk emot vad som är ens egen fiende, i det här fallet all slags vänster.

Enligt modellen "X har sagt si och så, alltså måste alla som har något med X och X's vänner eller bekanta eller släktingar att göra tycka och vilja samma sak". Det här är ju en förenklande teknik alla använder sig av.

Oj, det dök precis upp en reklam på Sptfy om vanliga människor till vanliga jobb. Jag blir lite obekväm. Måste ändå hålla med Bob Hansson om att det är lite tråkigt och fånigt att dela upp oss sådär. De flesta är väl både vanliga och ovanliga. Oavsett någon vänsterelit som jag tror inte har så värst mycket inflytande ändå, det är mest de som tjänar på att få oss att tycka det som tycker det. Tror jag.

Hela problematiken går väl ut på att det privata skall vara opolitiskt, och det håller jag ju inte med om, så case closed. Jag tror att jag förstår vad som menas, varför det sägs och hur jag själv skall ställa mig till det. Känns relativt tryggt.

Nu lämnar jag det här bakom mig ett tag. Kanske dags att sitta ansikte mot ansikte med en motståndare snart. Jag måste lära mig att inte vara så förbannat rädd att få frätande syra i ansiktet.

Försökte verkligen förstå Göran Hägglund. Nu har jag läst hans debattinlägg, och rödmarkerat stycken som jag tänkte kunde ge något slags klarhet. Men det blir aldrig någon tydlig bild för mig. Även om jag både känner igen och känner inte igen hans resonemang. Jag är ju också mycket rädd för arga feminister, genusvetare och politiker som säger konstiga saker, och framförallt att folk skall tro att jag är en av de där arga som sparkar och spottar omkring mig. Det är jag ju inte. Jag är jättesnäll. Kanske inte vanlig, precis, men snäll och foglig är jag.

Det blir en sådan dissonans, mellan verkligheten i min vardag, och den verklighet Hägglund påvisar. Det där har jag så svårt för, det är som när jag läser en sexistisk veckotidning som kletar i ansiktet på mig att "så här är det ju" och min protest drunknar, vad hjälper det att jag inte känner igen resonemangen för fem öre när det står svart på vitt i en tidning. De måste ha rätt. jag måste ha fel.

Jag har ju också varit med om det där. Som Hägglund beskriver, fast på ett annat sätt. Kanske inte föraktet, förstås, som han berättar om. Föraktet för det vanliga. Jag kan någonstans känna igen det. I mina kretsar slänger vi oss med uttryck som heteronormativ och könsstereotyper, fast ofta på ett skämtsamt sätt. Jag tycker inte om att driva med folk eller skriva dem på näsan. Varför skall jag skriva dem på näsan? Vad menar du, Hägglund? Jag vill vara normkritisk, det tycker jag är roligt och det får mig att må bra, är det fel?

Det är svårt att förstå. Jag orkar inte riktigt, jag blir mest ledsen för att jag inte förstår, varför kan jag aldrig förstå något?

Sen läste jag vad andra sagt och skrivit om saken. Det är lite otäckt när folk är arga, tycker jag, det kanske ni har märkt. Jag tycker att det är otäckt när folk skriver saker på nätet som är mycket argt och som jag inte förstår. Man kan till exempel skriva att feminister vill förtrycka män, och det förstår jag inte. Det var ju inte det här jag ville, Hägglund, är jag ensam om att vilka ifrågasätta men inte vilja förtrycka och hata? Är jag ensam?

Marcus Birro tycker att Hägglund är en hjälte, och delvis kan jag köpa hans resonemang om en förstelnad vänster, men han är nästan ännu svårare att förstå än Hägglund, så flummig som han är. Två tredjedelar av texten handlar om att han har hittat Gud och sånt. Det skiter väl jag i.

Det blev mycket lättare att förstå Bob Hansson. Och jag känner mig rätt blåst och fjollig som tycker det, men Hanssons inlägg lättade upp hela mitt sinne och vecklade ut min rynkade panna. Nu känner jag igen mig igen. Kanske är det ett tecken på att just jag är vanlig; att jag inte förstår elitisternas resonemang och debattinlägg. Hägglund är väl också elit. Och värt att minnas är också att Hägglund är höger, det syns förvisso i hans inlägg att det framförallt går ut på att måla ut en stereotyp vänster som bov och skyldig till allt möjligt, speciellt folkförakt.

Jag blir mest trött och ledsen och tom och jag har lärt mig att låta det vara då, tills vidare iallafall. Det här förstår jag inte, Hägglund. Du får förklara. Om det nu finns något att förklara.

Jag trodde på min hjärna den här gången, men det är väldigt lätt att ge upp. Det förefaller mig som att jag har tjocka blockeringar som all slags kunskap jag läser måste pressa sig igenom, vilket kräver både fysisk och psykisk ansträngning. Jag skruvas upp i högvarv, slänger saker omkring mig för att få tomma rena ytor att röra mig på, och vrider rastlöst på kroppen samt trycker näsan så långt mot texten som det går utan att den blir suddig och oläslig. Ändå går det mig förbi, glider liksom omvägar och vägrar att fastna. Det är UPPENBART, vill jag säga, att jag har inlärningsproblem. Jag kan inte längre förneka det. Det ger mig ingen njutning att läsa, tvärtom är det en plåga och jag kommer på mig med att svettas och gnaga febrilt på naglarna. Allting annat än det som är viktigt tar min uppmärksamhet. Jag längtar efter ett stort, vitt rum med en hel vägg täckt av ett mycket litet stycke text i taget. Men tvivlar på att ens det skulle hjälpa.

Och det är så lätt att ge upp. Kunskapen känns så enorm, så omåttlig, så som att jag står i begrepp att sluka en oerhörd, gigantisk jättetårta, vars storlek skulle kväva mig om jag ens försökte närma mig den med munnen.

Så hur skall jag bära mig åt? Kommer jag någonsin att kunna lära mig någonting? Man skall pröva sig fram, säger de väl. Och jag antar att jag, i och med att jag faktiskt har papper på det, är en av de få som har möjlighet att pröva mig fram. För trots allt är samhället inte byggt sådant att man är fri att pröva och utforska saker och ting, speciellt inte när det kommer till kunskap. Helst skall alla fungera så bra som möjligt utan att ha några som helst individuella krav och behov, det vore det ultimata. Jag är lyckligt lottad som kan få hjälp.

Var det idag som var den lediga dagen? Den försvann ju ganska effektivt och obevekligt.

Tvättat, läst halva boken (som skall vara utläst imorgon) ochhandlat har jag ju iallafall gjort. Det är inte så fasligt illa ändå. Och bäddat om sängen.

Tänkte baka kakor, men så kom jag på att min degbunke är försvunnen, antagligen har någon lånat den och sen har den aldrig kommit tillbaka. Jag blir sur. Jag skulle baka kakor för fan! Ni sabbar för mig, ni imaginära, ansiktslösa tjuvar!

Vi läser Doppler. Den handlar om nåt slags snubbe med stor kuk som bor i ett tält i skogen med en älgunge. Knasigt, ja. Men boken inspirerar mig att längta än mer ut i det fria, ut till ensamheten.

Men jag hoppas på morgondagen och skjuter upp min längtan. Nu skall jag ju baka kakor. Och se Transamerica. Etc etc etc.

Inte så ofta ställer man sig några centimeter ovanför verkligheten och ifrågasätter. Ofta tänker man, ältar, grubblar, men inte så ofta ställer man en konkret fråga som rör nuet och som är direkt avgörande för ens framtid.

Detta hände mig dock idag, i matsalen. Nåja, kanske var det bara en liten, oviktig händelse, men under den period den pågick kändes den ytterst talande och väsentlig.

Fisk serverades till lunch. Eftersom jag är vegan hittade jag något slags pastarullar med oliver och paprika i och på som var speciellt skapade för oss. Jag gladde mig åt att slippa potatisen, som ju som bekant har en tendens att få ett torrt gult lager utanpå och smaka ingenting när den tillagas i så stora mängder.

Så satte jag mig ensam vid ett bord, då det bord mina vänner satt vid var överfullt, och började skära en bit av kanten på rullen. Den var lite bränd och knaprig, vilket jag inte har något emot. Jag skar strax en ny bit, som innehöll mycket sås och gegga, och stoppade den i munnen. Efter några tuggor reagerade jag på hur stark den var. Jag mindes flera gånger då jag i matsalen fått serverat mat som i min smak kryddats för mycket, men tänkt att jag nog allt skulle må bra av att klara av lite mer smakrika rätter än jag är van. Efter ett par tuggor till insåg jag dock att det var i mesta laget. Mer än i mesta laget. Det brände på hela tungan och i halsen. Andedräkten kändes som eld. Jag sträckte mig hastigt efter vattenglaset och sköljde ner. Nästa matbit var precis lika kraftigt kryddad som den förra, och jag kände hur näsan började rinna. Snabbt reste jag mig och skyndade bort mot vattenautomaten. Jag drack på stående fot coh fyllde på igen. Så återvände jag till mitt bord och satte mig ner och funderade. Det här kommer jag inte klara att äta upp, tänkte jag. Kanske kan jag gå hem på rasten och göra i ordning någon egen mat som kompensation för lunchen. Eller så äter jag lite mer sallad och några knäckemackor. Synd att slänga så mycket mat, men den går inte att äta.

Då, plötsligt, slog det mig att detta var det absolut mest tråkiga, vanliga och fega sättet att reagera på. Undvika allt som skrämmer och är ovant, istället för att våga gå rakt igenom det. Ni vet, hästar som springer rakt in i eldsvådorna och kommer ut på andra sidan klarar sig bättre än de som försöker springa ifrån elden. Och jag tänkte på vad jag hört om att vältra sig i ångest istället för att undvika den, jag tänkte på fight club-scenen med den frätande syran på handen. Och sen skar jag upp en ny tugga och stoppade den i munnen. Jag skölde ner med nytt vatten men skar snart upp mer, stoppade in, tuggade, kände ögonen vattnas och tungan svida, skar upp mer, stoppade in, tuggade, svalde, malde, svalde. Stirrade rakt ut. Stirrade mot ingenting. Andades häftigt. Drack mer vatten. Tillät mig att känna hur det brände. Slutade vara rädd.

Sen slängde jag en sista snutt av den andra rullen och gick och hämta glass, som var dagens efterrätt.

Jag kände mig stark och modig där jag gick, sträckte på ryggen, och tänkte att så här skall jag leva från och med nu.

Det finns två sorters reklamkaraktärer, vad det verkar.

Den ena vill mörda dig, kallt och brutalt. Den andra har blivit så van vid att pressa undan alla olämpliga känslor att den inte märker hur ångesten skär sig genom det konstlade skrattet.

Vad är det för en värld vi lever i?

För övrigt saknar jag gitarren. Jag vill göra musik.

Idag har jag promenerat med Linnea och Sara, lite här och där och till den konstgjorda sjön. Det blåste så man kunde luta sig framåt och vila mot vinden. Balansövning. Det finns öppna landskap i Skåne. Men det är för mycket civilisation, säger jag till de som undrar varför jag saknar landet när jag är på landet. Jag är inte på landet; jag är i en håla. Men det finns väl land här. Sockerbetsodlingar tror jag, bredvid stora vägen ut i världen. De typiskt skånska knölträden som jag inte kan namnet på, som står utmed vägarna. Stirra stint ut över åkrarna så kanske du kan intala dig att det är ute i ödet. Nej. Husen bakom en är för påtagliga, samhället, butikerna. Inget ont i det dock. Jag bara kommer mig för att längta efter total isolation. Vad jag nu ska med det till, jag blir ju inte vettig i skallen av att vara själv.

Själv kan man vara när man skall dö. Dra sig undan som ett sjukt djur för att försonas med det ömma ödet.

Jag sover ensam. Det skall bli skönt ikväll; sängen är knappt bäddad, jag är nästan där.

För att avsluta; Reeperbahnfinns på Spotify.

Jag letade upp To Wish Impossible Things för att jag hade kommit att tänka på den och ville lyssna. Egentligen är jag inget jättestort fan av The Cure, jag tycker att de sjunger för mycket om olycklig kärlek och sånt intresserar mig inte, men någon gång i tiden hörde jag att det skulle vara ett bra band så jag köpte den där röda skivan, Wish, begagnat. Och den var ganska bra, suggestiv, skön.

Till saken. Låten får mig att minnas någon tid då jag bodde hos pappa ute på landet. Ja, ute på landet, alltså, mest ute vid havet, det finns alltså en hel del hus där, men jag är väl stadsmänniska i själ och hjärta så för mig är det landet; ödsligt och stort. Naturen gör sånt oerhört stort intryck på mig. Jag är övertygad om att meningen med livet, om något sådant kan påstås finnas, går att finna i naturen och ingen annanstans.

Låten väcker alltså känslor. Inte minnen, för jag vet inte när det skulle vara som jag bodde där - högstadiet? Så länge sen? Utan bara känslan, eller kanske nåt slags minne ändå. Jag har suttit på bussen. Jag har gått av bussen. Antagligen har jag lyssnat på den där låten, i min bärbara cd som jag hade då, innan i-poden kom. Jag går genom Skipås. Årstid eller väder har jag ingen aning om, men jag vet ju hur det ser ut där oavsett. Hus. Skogsstig. Asfalt. Grusväg. Gräs.

Min pappa bor alltså vid havet. Jag vet inte hur jag skall beskriva det här. Det är så ensamt där. Nuet avskärmar sig från min barndom, mycket har hänt sen dess, sen jag hade en begagnad skolbänk och en cirkusmålarbok och en alfabetsplanch på väggen och en bondgård med plastdjur. Som att allt var lite provisoriskt. Jag har aldrig riktigt bott hos pappa. Jag har väl alltid bott hos mamma, framförallt. Stan framför landet. Det är alltid så ensamt där ute. Ibland är det vinter. Frost. Stjärnor. Lampan som tänds. Havet som frusit. Det där huset är som det alltid har varit. Det förändras, men är som det alltid har varit, samma hus på samma land vid samma hav.

Det här är bara mina minnen. Ingen annan kan uppleva dem och de kommer dö med mig.

Så jag kunde hoppa av bussen och smita genom Skipås för att komma hem, när jag började bli vuxen. När jag hade bärbar cd-spelare och sånt. Man blir aldrig klok på någonting. Ingenting går att nå. Har åkt buss, det är höst kanske eller vår eller någon annan tidlös årstid. Jag går hem till pappa. Jag känner trakten. Jag har växt upp där. Det finns åkrar och bondgårdar. Tiden går som den skall, som den har lovat att göra för alltid. Lämna ingenting orört.

Jag vet inte vart jag vill komma. Jag saknar landet. Frostgräset saknar jag. Tystnaden. Kylan. Träet. Fårskinnstofflorna.

Jag visste aldrig vad jag skulle göra på kvällarna. Jag umgicks med mig själv istället för pappa. Lyssnade på musik på mitt rum. Det är svårt att veta; man blir aldrig klok på det. Jag kan inte nå det.

Så jag saknar landet, som ett hål, jag längtar så det svider efter något, ekande landskap i vinterkyla, ödemark, enslighet. Jag ösnakr att jag hade tagit vara på det. Men även om jag inte gjort det; har det ändå sipprat in i mig och lämnat spår. Jag blir aldrig fri från naturen. Tack.

Har haft en toppendag. Oh ja, det är synd att den skall sluta i ensamhet och deprevation (det där ordet vet jag inte vad det betyder, bäst jag slår upp det). Jag har utövat självsvält idag - ätit en påse chips, lite nötter och en soyghurt. Det kallar jag självsvält, med tanke på att jag inte har nåt emot att äta femtiofyra ordentliga portioner mat om dagen (okej, jag överdriver).

Har suttit på tåg sen kvart i tolv, framme i Svalöv vid halv fyra-tiden. Hela resan från Göteborg till Helsingborg gick konduktören förbi mig flera gånger utan att be om biljett! Med andra ord - eftersom jag inte hade köpt en biljett - jag reste GRATIS! Waaah, in your face SJ! Konduktören till och med frågade mig där jag satt på golvet om jag hade biljett, och när jag sa att jag ville köpa en sa han att jag skulle vänta där så skulle han komma tillbaka. Först framme på Hbg station kom han tillbaka, men han tittade knappt på mig och jag kunde pusta ut när jag slippit iväg på perrongen utan att känna en hand på min axel.

Och sen missade jag inga bussar en tåganslutningar alls, till min stora lycka. Sen kom jag och alla mina tusen påsar och väskor fram till Svalöv och skolan och där var det jävlar i mig dött. Det var dött, som väntat, i mitt gamla rum och de korridorerna. Det var även dött i de nya korridorerna, till min förvåning. Jag ringde på, knackade, kikade genom fönstren. Ingen kikade tillbaka. Och jag skall väl tillägga att jag inte har någon nyckel, annars hade jag ju bara gått rakt in.

Jag beslutade mig för att återvända till mina otrivsamma, ödelagda korridorer och fantisera om att jag är den enda överlevande efter ett förödande kärnvapenkrig. Kanske har jag varit ute i rymden på uppdrag, eller nere i haven, nu är jag iallafall tillbaka, och allt liv är utrotat på denna olycksaliga planet. (Ja, jag vet att det är lite o-trovärdigt att alla hus står kvar och likaså träd och gräsmattor, men man får väl anvädna sin fantasi.)

Här ska jag sova inatt. Sängen är bäddad, och jag har internet! Köket ser som vanligt ut som skit, så helt öde är det väl inte även om ingen är här.

Så måste jag gå och handla innan jag svälter ihjäl (hur trist vore inte det på den sista överlevande människan? Jag hade ju kanske kunnat hitta nån av motsatt kön att föra släktet vidare med och skapa en helt ny värld i fred och harmoni).