Alldeles i slutet av vår cafékväll bubblade det i mig och jag hade nåt på gång så jag gick upp och läste en dikt som bara fanns i mitt huvud (jag började med att säga "den här dikten finns bara här" och peka på mitt huvud, men jag vet inte om det framgick att den var helt färsk och ofödd). Ungefär så här var den:

jag är pärlpojken
jag är tolv år gammal
jag är dum i huvet
jag är ett litet moln
jag är inte på väg någonstans
jag sitter här och tänker
jag är inget litet ljus och
jag är inget mörker
jag är brokig jag är en blomma
jag har inget latinskt namn
jag har för mycket skräp
jag är en kvasikvinna
jag är äcklig och ful och kul
jag är full av fantasi jag är saklig
jag är allas vän och alltid snäll
jag är arg jag skapar och skrapar bort ytan
jag är inte yta jag är djup
jag är
jag är
jag är
jag är
jag är
jag är
jag måste lära mig
bara vara

Och för övrigt gick kvällen toppen och jag älskar scenen och klassen.

Jag vill ha ett par högklackade skinnstövlar.

Hittills har jag vaknat mitt i en intressant dröm, hittat en sten i müslin, hittat mögel i brödet, stått i sängen och läst mina dikter, suttit på golvet och läst Kerstins monolog (som jag inte kommer framföra ikväll, kanske en annan gång?), tagit den alarmerande duschen, klätt mig i thåströmbyxor och randig tröja samt hängt på facebook i väntan på bättre tider.

Ikväll läser vi på scen i Aulan.

Imorgon åker jag till Göteborg.

På söndag kommer jag tillbaka och på söndag flyttar jag.

Sms från mamma igår, framkommen i Barcelona.

Sms från pappa idag, på väg till Grekland.

Det känns lite lustigt att de båda är bortresta, samtidigt.

Jag vet knappt var eller varför heller, min koncentrationsförmåga är så begränsad att jag inte kan lyssna på hälften av allt de säger. 78% av tiden vet jag inte var min mamma befinner sig, varför, hur länge hon skall vara där och vad hon gör där. Min mamma flänger runt väldigt mycket, det ingår till exempel i hennes jobb ibland.

67% av gångerna lyckas jag spela med så att det inte märks att jag inte vet för att jag inte har lyssnat. Min taktik kan ibland vara mig till last, när jag inte bryr mig om att erkänna att nästan all viktig info omvandlades till hieroglyfer i okronologisk ordning när jag hörde den. Jag måste lära mig vara uppriktig och erkänna att jag är trög, med risk för att verka trög.

Men för att återgå till mina föräldrar; i deras fall rör det ju sig enbart om att jag är så van vid dem att jag tycker att jag inte behöver lyssna. Speciellt mammas röst har en tendens att trycka på off-knappen, för hennes prat är så massivt, och min hjärna väljer ut åt mig vad jag själv kan vara intresserad av att ta in.

Så funkar jag.

Idag insåg jag att jag kan memorera siffror. Det var en fruktansvärd insikt. Jag känner inte mig själv.

She

i

sse

.

Jag har så snuskigt mycket att göra men jag vet inte var jag ska börja och allt känns rätt omöjligt, sådär som det alltid gör för mig.

Inte kan jag packa ner mitt rum i lådor (skall flytta på söndag) eftersom jag inte har några lådor.

Böcker kan jag väl läsa... och samtal kan jag ringa... och brev och texter kan jag skriva... och mat kan jag äta men inte riktigt än. Var var var ska jag börja?

Jag får ångest, hade jag sagt om det inte vore för att ångest är något fysiskt och min kropp bryr sig inte nämnvärt med vad mitt psyke sysslar med så vitt jag vet. De skiter liksom i varann. Inte alltid kanske, men ofta.

Det luktar skit ute. Griskiss eller bajs är det.

Alla lampor i köket är trasiga så på kvällen ser man ingenting där inne. Soporna lukat fruktansvärt också. Tänk om man ändå var en ordentlig människa.

Nej, inte ska man sitta och skriva sig själv på näsan innan man ens har försökt, vad är det för tråkig attityd? Kanske blir det bara svårt för att jag tillåter det att kännas så, jag kanske kan mer än jag tror.

Patrik och jag har pratat om rutiner och gott liv, om vi ringer till varandra och uppmuntrar att ta promenader till exempel. Jag tror inte på det men jag tror på det och hoppas.

Se nu vad jag har gjort. Nu gjorde jag mig själv ledsen. Axlarna uppe vid öronen.

Stick iväg! Sätt igång!

Nya bloggens design håller på att skapas. Patrik har hjälpt mig i photoshop att sätta ihop en klatchig rubrik med snygg bakgrund och coola färger.

Vad fan är det här, säger Patrik om mitt val av design. Men jag är precis nöjd. Snart invigs den. Inte än, men snart.

Min tönt till sambo* har Rix FM inställt på sin klockradio. Så imorse vaknade jag till att Gert Fylking och Roger, tror jag han heter, skrattade arlset av sig när de skulle berätta en fräckis.

Fräckisen löd:

"4 par skulle prova gruppsex. För att provstarta detta bestämdes att första gången ha ljuset släckt. Efter att ha hållit på en stund avbryter en av männen och säger:
'Nu får vi strukturera upp detta för nu har jag sugit kuk 3 gånger'!"

Är det nån som fattar? Det var ju skittråkigt. Jag fattar ingenting.

* vaddå tönt till sambo, sa Patrik, det var för att det inte gick att ställa in nåt annat inatt!

Jag vet att det är lite sent att ge sig in i debatten om ammande män. Jag brukar undvika debatter - eller att ge mig in i debatter, följer dem gör jag ju - eftersom de får mig att må dåligt och tvivla på mig själv, jag kan inte riktigt stå upp för det jag tycker vilket suger ganska hårt, men jag litar på att det växer bort med åldern. Men det kan ju inte hjälpas att jag faktiskt tänker saker om allt, och nu kliar det trots allt i fingrarna.


För övrigt skrev jag ju kort om Malin Wollins fullständigt värdelösa intetsägande kommentar i ämnet (som skrivande mäniska blir jag också väldigt upprörd över att folk kan uttrycka sig som femåringar och få betalt för det, Wollin är inte ensam och man kan ju egentligen inget bättre vänta sig när man läser kvällstidningsartiklar). Jag tycker om saklighet. Jag tycker inte om känsloargument för de tillför ingenting och gör det bara svårare att ta talaren/skrivaren på allvar. Visst kan man bli upprörd, men för sin egen och andras skull är det oftast bra att tänka efter innan man kastar ur sig konstiga kommentarer i stundens hetta.

I vilket fall, så tänker jag mig att det finns en väldig massa intressanta mekanismer bakom människors starka reaktioner. Som i de flesta könsrollsdebatter blir stämingen snabbt hätsk, och tenderar att fokusera fullkomligt på ilska och avsky snarare än sakargument.
För det rör ju sig faktiskt inte om att Sveriges regering har röstat igenom en ny lag där det står att alla män genast måste börja bära klänning och föda barn genom skjärten, samt amma sina barn - även om vissa verkar dra den slutsatsen. Klänning får man bära så mycket man vill för min del, oavsett kön; att föda barn analt kommer troligtvis aldrig någonsin att bli möjligt, men däremot finns det forskning som tyder på att det rent fysiskt är möjligt för ett mansbröst att producera mjölk. Vilket ju är väldigt intressant ur ett rent vetenskapligt perspektiv, precis som alla annan vetenskap kan vara mycket intressant oavsett vad den framkallar för känslor hos den som tar del av den.

Kanske hade det blivit annorlunda om det publicerats någon notis om mäns mjölkkörtlar enbart. Men så dök en snubbe vid namn Ragnar upp, och genast fick vi en fysisk person att hata.
26-årige pappan Ragnar vill alltså testa om han kan få igång mjölkmekanismen i sina bröst. Det rör sig om en enda kille i landet som vill utföra ett vetenskapligt experiment på sig själv. Och sitt barn, skall väl tilläggas. Jag har svårt att se hur barnet skulle skadas av detta; rent fysiskt kan jag inte tänka mig några faror alls, och vore det inte för omgivningens hårda dom skulle det antagligen inte skapa några nutida eller framtida psykiska men heller.

Men, frågar man sig, varför skall mannen amma? Det finns ju så mycket annat han kan göra för att få närhet till sitt barn! Så uttrycker sig de som inte är fullt lika hårda i sin avsky och vrede över detta brott mot naturen (som uppenbarligen rent vetenskapligt inte är något brott mot naturen).
Jag kan absolut hålla med om att amning inte är det enda sättet att få närhet till sin bebis, och jag ser heller inte att det vore absolut nödvändigt för män att börja amma, med tanke på att det rent generellt verkar kräva väldigt mycket mer tid och arbete än det gör för en kvinna (dock inte för alla kvinnor). Å andra sidan finns det så väldigt mycket här i världen som ju inte är nödvändigt, men som ingen ifrågasätter för att det är gammalt och invant.
Jag ser Ragnars försök som ett vetenskapligt experiment, och också ett sätt att skapa debatt, vilket han ju lyckats med. Men jag tycker inte att nej-sägarnas argument håller särskilt ofta.

För det första finns det en mängd mer eller mindre biologistiskt inriktade personer, som tycker att det är fint med de där kvinnliga och manliga skillnaderna, som gör oss unika och olika. Detta är något som har evolutionerats fram i miljontals år och yada yada, men att män kan amma än i vår tid, det är något vi däremot gärna kan bortse från. Alltså, de naturliga skillnaderna mellan kvinnor och män går att svälja, men de där obekväma likheterna som faktiskt också forskats fram, de spottar man helst ut.
Och sen finns det gott om folk som tycker att nu har genushetsarna gått alldeles för långt! Men det är väl inte genustänkarnas fel att killar faktiskt föds med bröst som liknar tjejers fast lite mindre (oftast). Och det är som sagt ingen som tvingar någon till något i det här fallet, jag har ännu inte hört någon genusforskare ivra för tvångsamning - och skulle en sådan dyka upp vore det absolut inte representativt för genustänkare och över huvud taget inte värt att tas på allvar.

Men det jag egentligen ville komma till är de riktigt aggressiva reaktionerna, de som består till 100% av känslor och invanda idéer om hur vi skall fungera och bete oss. Det tydligaste argumentet, om man nu skall kalla det för argument, är FY FAN VAD JÄVLA ÄCKLIGT OCH SJUKT-argumentet. Typ Malin Wollin fast lite värre.

Jag tror verkligen inte att den reaktionen har någon som helst saklig förankring, jag tror att den består enbart av rädsla, ovana och undanträngda känslor.
Det finns, parallellt med Ragnar och mansamningen, en pågående debatt om kvinnors bröst och bland annat offentlig amning. Många, många människor vill absolut inte se offentlig aminng, för att "det är äckligt!". Man vill inte se tantbröst i badhuset, man vill inte tröttna på de täcka kvinnobrösten och man vill ha dem enbart synliga när de är sensuella, inte när de är ådriga, utsugna och slitna, som de kan bli av amning.
"Det är så vackert att se en kvinna amma" säger vissa, och det tvivlar jag inte på att de tycker. Närheten mellan barnet och mamman, tilliten och kärleken, visst fan är det vackert! Men jag tror också att det är många som tycker att just det där med att ungen biter tag och suger från tutten är lite läbbigt. Precis som att nästan alla tjejer jag pratar med tycker att graviditet och framförallt förlossning är skrämmande och ganska äckligt. Jag tror, om jag får lov att spekulera lite nu, att väldigt många av oss egentligen tycker att amning (och för all del blodiga födslar och annat) är lite skrämmande och äckligt. Men vi har lärt oss att det är så det går till, ingen vettig människa skulle vilja förbjuda en mamma att sitta hemma och ge ungen bröstet för att "jag tycker det är äckligt!". Och den där ömhetsbiten är ju faktiskt väldigt fin - om man håller blicken på de bådas ansikten och unvdiker den giriga lilla munnen och kroppsvätskan som sipprar ut ur bröstet och in i den dräglande tandlösa munnen (förlåt om jag fick er att tappa aptiten nu).
Men när det nu alltså dyker upp en man som vill apa efter det här, då kan vi äntligen få utlopp för vår hemliga avsmak, den vi egentligen känner för allt det där som är alldeles för naturligt och magstarkt för vår hygienbesatta civiliserade kultur.
Är det inte så kanske? Jag tänker mig att den biten kan ligga bakom äckelkänslorna (Ragnar säger själv att han rakar bort sitt hår, så hår i munnen behöver man inte oroa sig för - för övrigt har många kvinnor ett och annat strå på sina bröst). Fast framförallt är det väl könsrollerna som våra arma hjärnor lärt sig att fungera efter som vi därför är beredda att gå över lik för att beskydda.