Patrik rycker mig upprört i axeln och frågar om jag inte ser var jag går. Jag stirrar i marken så att jag är nära att gå in i skyltar eller rakt ut i gatan och bli påkörd.

Patrik letar efter mina fötter under bordet när vi äter. Hans tår söker men mina fötter är inte där; de ligger ihopvikta på stolen under min kropp.

Patrik ber mig för hundrade gången att sitta still i soffan, ligga still i sängen, ta det försiktigt med möblerna.

Patrik frågar hur jag mår och jag vet inte. Patrik blir orolig när jag är hispig och okontaktbar och måste springa runt och underhålla mig med femton olika sysslor samtidigt för att inte explodera. Patrik ler överseende åt att jag aldrig lyssnar på vad folk säger och därmed inte har någon koll på någonting.

Jag håvar gladeligen in alla neurostörningspoäng jag kan få.

De räcker precis till en PDD-nos. Så otroligt typiskt mig att vara ospecificerad.

Jag är en sån jävla fjortis. Men jag kan inte hjälpa att jag längtar efter Stockholm. Gräset är alltid grönare. Fjorts fjortis fjortis.

Jävla. Något eller någon.

Jag är osäker och missnöjd och irriterad och hungrig och det är första maj men jag ska som vanligt inte göra ett skit denna dag. Jag gör aldrig någonting. Har vattnat mammas blommor och min väska väger många kilon för jag skulle lämnat böcker men bibblan har ju stängt. Mamma, kom hem då. 

Jag vet inte vad som händer i höst. Jag vet inte vad jag kommer att förlora. En jävla sommar med värme och blommor och allt är så fint och bra och jag tappar bort något, jag tappar det, jag hade det men jag tappade. 

Man måste välja hur man vill leva. Antingen eller. Jag har splittrade drömmar om min framtid, ska jag tro dem, är det jag som lever mitt liv eller någon annan? 

Jag ska ta en smörgås så jag blir på lite bättre humör. 

Det här blir nåt slags premiär. Jag har inte funderat så mycket på att tipsa om skivor, men nu när jag stod i köket och lyssnade på Tracy Chapman så tänkte jag att det här borde ju egentligen alla lyssna på. Så bra är det.

Varför då?

Jo, för att Tracy Chapman sjunger som att hon är arg, på gränsen till att börja gråta, men hon har så mycket att få ur sig att hon sjunger ändå. Och för att hennes texter är så vettiga, djupa, vassa och känslosamma, och varje gång man lyssnar fastnar man för någon fras som verkligen betyder något. Hon är arg på apartheid och orättvisor, förundrad över livets svårigheter och fruktansvärt sårad i kärlek. Melodierna är avskalade, ibland lite mer uppåt men ändå med ett djupt budskap och en melankolisk underton.

Lyssna, lyssna, lyssna!

Det susar i mitt öra, precis så där som det låter när man har vatten i örat. Då och då, ett dovt prasslande när jag vrider på huvudet.

Och jag har haft det länge tror jag.

Jag tänkte att ni skulle få veta det.

Det är svårt att begripa sig på hur man är, tycker jag. För mig finns det bara svart eller vitt, jag är extremt kategorisk. Det är väldigt störande. Detta dualistiska synsätt ger mig problem med att begripa att två motsatta delar av mig kan finnas i en och samma kropp. Om jag tycker om att vara ensam och isolera mig, så kan jag väl inte rimligtvis tycka om att vara social och hitta på saker OCKSÅ? Om jag är negativ och cynisk, vem är det då som är naiv och glättig? En ond ande som tar min kropp i besittning ibland?

Nej, jag får inte ihop mig alls. Det enklaste är att helt sonika förutsätta att jag är flera personer som samsas om samma kropp. Och som strävar och drar allt vad de kan åt varsitt håll och vägrar samsas.

Jag blev frälst på SingStar igår. För några minuter mådde jag precis så där väldigt bra som jag kan göra när jag umgås med en person och vågar leva ut mig. Det händer inte så ofta. Oftast har jag mig under kontroll och flyter med och spelar med. Det är roligt att sjunga. Extra roligt när jag kan ta lägre toner än min kompis och dessutom inbillar mig att jag är så jävla tonsäker och har rytmen i blodet. 

Idag ska jag köpa ett hårspray. Min frisyr ser ut som ett fatalt misslyckande och gör mig deprimerad.

Och ja, jag är ytlig OCH djup, hur fan det nu är möjligt. 

Jag fortsätter att drömma mardrömmar. Det är ett intressant fenomen.

I natt drömde jag om en liten flicka som bodde i precis det huset vi bor i, med sin katt och mamma. En natt bröt sig en tant, något slags släkting till dem tror jag att det var, in i huset; hade ihjäl flickans katt och undanröjde modern. Sedan bosatte hon sig i huset och började utföra tortyrliknande experiment på flickan. Efter ett tag lyckades flickan rymma, och några hus längre bort knackade hon på för att få hjälp. En äldre man öppnade; det var en ensam och egensinnig konstnär som verkligen uppskattade sällskapet och genast släppte in henne, på villkor att de kunde kramas en stund. 

Gömd inne i den lite märklige mannens hus kände sig flickan trygg, tills en av grannpojkarna fick nys om att hon höll till där, och sprang och skvallrade för den onda tanten. Hon lockade med kolor och karameller, men hennes hysteriskt trevliga sätt fick ändå pojken att ana oråd, så han frågade vad det egentligen var som pågick. Tanten hasplade ur sig en massa nonsens men svarade inte alls på frågan förstås.

Dagen därpå knackade onda tanten på hos mannen och förklarade att hon skulle resa bort ett tag. Vid det här laget fanns jag själv med i drömmen, beredd att försvara flickan med all min kraft. Jag stod i hallen och blängde misstänksamt på den överdrivet käcka tanten. Precis när hon skulle gå påstod hon att hon bara ville se sig om i huset lite, varpå jag ilsket for fram och försökte pressa ut den hemska människan genom dörröppningen. Jag begrep minsann vad det var hon var ute efter. Då hörde jag steg från rummet intill och insåg att flickan var på väg ut i hallen för att se vad som pågick. "NEJ!" ropade jag, men det var försent; flickan kikade ovetande fram och tanten fick ett ondskefullt "aha!" i blicken.

Sedan vaknade jag.

Vad kan detta betyda? Man undrar ju.

Alla tolkningar är välkomna. 

Jaha, nu är jag sannerligen sjuk.

Lyssnar på Celine Dion och blir på liphumör. That's the way it is, buhuuu. Jag vill bara gå och lägga mig. Bakom en fåtölj.