Försök aldrig sova på en nattbuss. Aldrig! Hör mitt råd, ni olyckliga, ni dumdristiga - aldrig en nattbuss!

Aldrig mer en nattbuss. Ont i alla kroppar. Fotsvett, barngråt, bussäten utbytta mot tortyrstolar gjorda i hårdaste betong. Nio timmar.

Bortsett från att jag är trött och orklös har jag skaffat en ansamling roliga munsår i olika variationer. Varje mungipa bereder mig nöjet att spricka så fort jag öppnar munnen tillräckligt mycket för att kunna äta något. På insidan av överläppen anar jag en öm fläck där huden tycks ha slitits loss och glömt bort att läka. Jag misstänker dessutom att jag roat mig med att bita mig i tungan under någon orosriden natt.

Så är det med den saken.

Annars är det bra. Livet rullar på, jag har börjat på en ny lista inför kommande vecka, med tidsschema och olikfärgade arbetsuppgifter. Tillvaron är behaglig och långt ifrån händelselös. Sommaren nalkas.

Hösten känns som ett moln som svävar ovanför skallen, svagt gråaktigt i sin ton, men lika gärna som det kan förebåda regnskurar och blixtväder, kan det dölja en solig himmel med duggregn och regnbågar. Jag vet inte vad jag ska tro, hoppas eller vilja. Det är då man låter det vara.

Nedan delger jag er min favoritlåt for the moment. Kommer ni ihåg den, för några år sedan? Jag är så förtjust i refrängen. Franska är ganska snyggt.

Jag är nån annan, tror jag!

En produkt av KBT-psykologin; jag har börjat slänga mig med egna käcka fraser om hur man ska må bättre, jag far fram som en och hurtbullig farsot och är ständigt på gott humör.

Det här är inte jag, tror jag. Sådan har jag aldrig varit förut.

Säg till på skarpen om jag blir för hurtig, snälla!

Man kan aldrig komma hem.

Man kan bara komma nära.

Nu har jag det. Som att fånga en fluga som surrat runt en i evigheter men alltid sluppit undan vid tidigare fångstförsök.

Precis där, i lusten till lidande, blir det logiskt, bildas ett sammanhang. Som att begripa ett främmande språk, som man aldrig förut har hört och inte kan förklara. Så måste det vara. Sådana är vi alla. Nyckfulla. Gåtfulla. En osalig ande, en salig röra av koder och tecken som ingen, någonsin, med all visdom i världen, kan förstå. Det finns ingen logik. Inget mönster. Så motsägelsefullt är det; kanske är vårt kontrollbehov rent av ännu en länk i kedjan av oregerliga drifter och omväxlande emotioner.

Att "slå sig till ro" - kan det månne syfta på handgripligt våld?

Allting är, som det passar sig, allting blir, som det passar sig, och som det således måste bli just i detta ögonblick.

Svaret på frågan varför? är alltså Därför! Hur skulle något annat vara möjligt?

Patrik rycker mig upprört i axeln och frågar om jag inte ser var jag går. Jag stirrar i marken så att jag är nära att gå in i skyltar eller rakt ut i gatan och bli påkörd.

Patrik letar efter mina fötter under bordet när vi äter. Hans tår söker men mina fötter är inte där; de ligger ihopvikta på stolen under min kropp.

Patrik ber mig för hundrade gången att sitta still i soffan, ligga still i sängen, ta det försiktigt med möblerna.

Patrik frågar hur jag mår och jag vet inte. Patrik blir orolig när jag är hispig och okontaktbar och måste springa runt och underhålla mig med femton olika sysslor samtidigt för att inte explodera. Patrik ler överseende åt att jag aldrig lyssnar på vad folk säger och därmed inte har någon koll på någonting.

Jag håvar gladeligen in alla neurostörningspoäng jag kan få.

De räcker precis till en PDD-nos. Så otroligt typiskt mig att vara ospecificerad.

Jag är en sån jävla fjortis. Men jag kan inte hjälpa att jag längtar efter Stockholm. Gräset är alltid grönare. Fjorts fjortis fjortis.

Jävla. Något eller någon.

Jag är osäker och missnöjd och irriterad och hungrig och det är första maj men jag ska som vanligt inte göra ett skit denna dag. Jag gör aldrig någonting. Har vattnat mammas blommor och min väska väger många kilon för jag skulle lämnat böcker men bibblan har ju stängt. Mamma, kom hem då. 

Jag vet inte vad som händer i höst. Jag vet inte vad jag kommer att förlora. En jävla sommar med värme och blommor och allt är så fint och bra och jag tappar bort något, jag tappar det, jag hade det men jag tappade. 

Man måste välja hur man vill leva. Antingen eller. Jag har splittrade drömmar om min framtid, ska jag tro dem, är det jag som lever mitt liv eller någon annan? 

Jag ska ta en smörgås så jag blir på lite bättre humör. 

Det susar i mitt öra, precis så där som det låter när man har vatten i örat. Då och då, ett dovt prasslande när jag vrider på huvudet.

Och jag har haft det länge tror jag.

Jag tänkte att ni skulle få veta det.