När man bakar blir det aldrig som på bilden i boken.

Verkligheten är antingen lite bättre eller lite sämre än fantasin. 

Jag har lust att springa igen. Det är ingen hyfs på mig. Det saknas regler i mitt liv. Jag gör egna, men de fungerar inte.

Jag har lust att ligga ner på golvet eller på marken. Jag skulle antagligen bli rastlös. Om det inte visade sig att det fanns något intressant där nere, då skulle jag kunna bli liggande en liten stund iallafall. Något att räkna kanske. Eller gräva en grop.

Jag börjar inse att ansvaret kommer ikapp en hur man än gör. Med orsak följer alltid verkan. Jag vet inte om det egentligen gör mig något klokare. Mer förnuftig kanske, men det är ju inte att vara klok. Och lite mer desillusionerad. Det är väl inte precis vad jag behöver.

Man gör sina val. Eller gör man det?

Jag kan knappt ta ett steg utan att fundera över om det är arv eller miljö som får mig att sätta ena foten framför andra.

När valde jag att bli den jag är? Vad händer om jag vill välja om? Och finns det ens något att välja på?

På min klockradio har jag klistrat en liten lapp. Den är urklippt ur en hög papper jag fått från min psykolog, en papper om tankefel, tankemönster, hur man bryter dem och tänker nytt och positivt. KBT.

"Att tro att livet alltid kommer att vara som det är nu" står det. Ett tankefel alltså. Misströsta icke - livet förändras ständigt.

Men inte ens då är jag nöjd. Jag är rädd. Rädd för att livet är en cynisk, deprimerande sörja. Att man kastar sig ut bara för att finna att man faller i ett bottenlöst hål.

Det låter lite löjligt nu när jag formulerar det i ord. Det är väl bra att kunna formulera sig just därför, för att kunna avväpna tankarna. Som trollen spricker i solsken.

Men vad kommer istället? Vad tar plats i det trygga mörkrets frånvaro? En hotfull idyll som hånskrattar mig i ansiktet; vänder sig bort just när jag sträcker mig efter den och lämnar mig utan någonting som helst att klänga mig fast vid. Jag litar inte på lyckan. Jag litar bara på svarta vassa klippor som sticker upp ur ett vilt hav. Jag litar på att inte lita på någonting utom ögonblicket. Infallen.

Men ansvaret kommer ikapp en då också. 

Så man måste våga lita på något gott istället. 

Det är väl det som är att våga chansa. Våga nåt överhuvudtaget. Jag är lika feg som alltid. Och vilsen.

Mellanbrorsan (obs, inte min) som köpt en gammal gård med gamla böcker och gamla möbler och så vidare, har fått mig att lyssna på Portishead.

Jag mår lite illa. Det är oroligt att inte ha någon klar uppfattning om vad jag vill, kan och borde. Jag ville ju bara låta det vara nu.

Det är underbart väder. Tiden går. Jag låg och tänkte metaforer innan jag somnade igår. Snåriga stigar i snåriga skogar, brist på sällskap och vägledning, och kottkastande monster i träden. Men det är jag som matar dem med kottar. Det är jag som matar hatets revolvrar med ammunition. Varför? Jag anar att det finns något som skrämmer mig mer än detta. Mer än att utstå spott och spe från påhittade monster. Men vad?

Jag tror inte på någonting nu. Det är ganska bra som det är. Det blev ett litet missförstånd.

Låt det bara vara. Jag har ingen lust till någonting. Rädslan och äcklet har tagit över och jagat bort längtan. Bra så.

Det är vår. Låt oss glädjas åt det.

Does Your Mother Know rullar i mitt huvud. Speciellt introt. Sen flera dagar tillbaka. Gah, den är ju bra. Och jag tycker att det är ganska pinsamt att tycka att den är bra, den har töntig text och så men ändå... bra.

Det är bara en omflyttad bokstav som skiljer ordet Sköka från ordet Köksa.

Fascinerande. 

När jag vaknar luktar mina händer gott. Mmm. Men jag vill inte gå upp, jag vill somna om.

Mamma har introducerat mig i arbetsschemats fantastiska värld. Precisa tider med precisa sysslor, för största möjliga fokusering. Jag börjar ta till mig av hennes mantra "nu och här".

Har fått ett bra mejl från Patrik. Har ont i magen. Har egentligen fika på schemat precis nu, men det får vara. Man kan vara flexibel också.

Jag skriver ett personligt brev och lyssnar på Sinead O'Connor.

Det är alltid en massa paradoxer i mitt liv. Det kan bli tröttsamt ibland.

Jag känner mig oansvarig och dum. Det är såklart hundra saker som ska göras nu, inom en relativt snäv tidsram. Just nu. Mitt i kaoset. 

Jag brukar sätta mig ner och vänta, och tänka att det löser sig. Det blir bättre.

Dessvärre är det jag som måste lösa. Inget kommer att förändras av sig självt, det är jag som styr, och jag styr som en jävla kratta, när jag styr alls.

Allt som måste göras ja... Först på schemat står att skriva ett schema. Ruta in mig fullständigt för att fokusera på varje enskild uppgift, en i taget, en dag i taget.

Det är så man börjar tro på ett högre väsen... eller kan det vara en naturlag att allt alltid måste hända samtidigt? 

Halva släkten ringde från bilen, på väg upp till stockholm, och sjöng en lång sång i mobilen om hur bra jag är och att de önskar mig lycka till på högskoleprovet. Hahaha! De trodde att JAG skulle göra högskoleprovet! "Fail", som man säger. Jag ska bara hjälpa till, kolla att folk inte fuskar och sånt.

Jag skrattade i luren och var allmänt glad. Mamma kommenterade att de inte vet något; de visste inte ens att jag inte skulle göra något prov och såsom jag skrattade tror de väl att allt rä bra och jag är hur glad som helst.

Lustigt är det, med andras bild av en. M med sina hundar, blev orolig när jag svarade i telefon en gång och sa att jag det hänt saker och jag orkar inte träffas nu. Igår sa hon att "du är antingen glad eller arg. Aldrig ledsen". Andras bild av en ja. Och vad man vill vara. Kognitiv dissonans, heter det väl om jag fattat det rätt.

Jag har ätit spaghetti och köttfärssås (dvs vegansås) ikväll med mamma. Det är bra att bo här. Jag känner mig lite ny. Skönt. 

Att söka till de fem skolorna - fyra skrivarlinjer och en serieskola - känns jobbigt. Prestationsångest, tidspress och osäkerhet på vad jag egentligen vill. Det känns som att jag inte har något val - flytta hem till mamma (som har gjort om mitt rum till sitt arbetsrum) och vara arbetslös är inget vidare alternativ. Återstår bara söka skolor. Jag segar och drar mig för att sätta igång. Måste fixa fram ett antal sidor text och sen dessutom rita serier - jag vet inte om jag kan rita serier. Eller skriva för den delen.

Jag ska ta ett glas vatten och en morotshamburgare. Sen blir det en promenad. Jag har ju faktiskt presterat EN avslutad syssla idag; recensionen.  Det räcker väl...?