Jag har börjat skriva flera gånger men inte haft nåt att skriva om precis. Inga fler listor över vad-jag-ska-göra-idag (har dammsugit alla rum, skitit i resten på listan samt sett hela But I'm a cheerleader i avsnitt på Youtube). Inget mer depp! Folk blir ledsna!

Börjar inte jobba föränn 18 ikväll, så fram tills dess ligger dagen tom och väntar på att fyllas med aktiviteter som inte innefattar sitta framför datorn och surfa. Ringa samtal som vanligt (varifrån kommer alla jävla samtal som skall ringas? Är detta ett tecken på att jag håller på att bli vuxen? Dock har jag sluppit undande flesta myndigheter och dryga kundtjänster som andra råkat ut för. Men det kommer väl).

Idag är jag glad. Jag känner tillförsikt. Jag ska plugga psykologi i höst ochtrots en fetingbok på engelska och uppmaningen att sitta och plugga åtta timmar om dagen, så ringer ett bevingat Anna-citat i mitt huvud: "Det kan bara bli bra!"

Det är en massa tråkiga saker som står på att-göra-listan. Dammsuga är kul och går fort och tankfritt. Skriva recension är inte så kul och dessutom en jävla massa kraft när det är så svårt som nu.

Men värst är Skriva På Boken. Måstet som aldrig blir av. Jag vet inte när jag skrev senast. Jag skyller på karaktärerna, de rör sig i mitt huvud ibland men gör ingen ansats till att få mig att skriva. De måste väl också ha ett ansvar för att något ska bli gjort?

Dagens lunch är som nästan alltid spenatsås med pasta. Enkelt, gott och relativt näringsrikt, när inte spenatofoben Ljungman Jansson är hemma.
Måste klura ut kvällsmat också, som jag kan slänga i mig precis innan jag drar till jobbet.

Sådana här dagar är svåra tycker jag, för jag får liksom inget gjort. Och om jag går ut (vilket vore nyttigt, uppiggande och konstruktivt) har jag ingen aning om vad jag ska hitta på outdoors, och blir istället förvirrad och instängd i ensambubblan.

Jag borde väl träffa nån kanske. Att jag borde vara hemma och göra mina måsten är en dålig ursäkt när jag ju redan gett mig ut och dessutom vet att hemma blir inget gjort.

Det är märkligt att jag ska vara så väldigt främmande till att ringa nån och fråga om vi ska ses. Fast egentligen är det inte märkligt, eftersom jag aldrig gjort det förut. Jag är ju uppväxt med att andra tar kontakt och jag kan bara sitta och vänta. Lite genomgående i min personlighet överhuvudtaget tror jag.

Ja, jag gör väl det då. Ringer nån. Ringer runt tills jag får napp. Skiter i måste-schemat. Befriar mig.

Jag kom bara på två stycken, och den ena svarar inte, den andra jobbar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...