Med mitt förra inlägg (kombinerat med namnet på bloggen) ser det (för en utomstående) ut som att jag driver en matblogg.
Så är icke fallet.

Bara så att ingen missupfattar.

Idag är det första dagen på en ny vecka, och det har blivit höst. Goodbye summer, hello höst med den där eviga bilden av stora bokhyllor, mysfåtöljer, kakelugn och varmt te efter en skön dag ute i den fuktiga höstluften, svampplockning eller bara skogspromenad bland de färgglada löven och grejer.

Nu längtar jag lite efter galgberget.

Utanför fönstret grävs det fjärrvärme, här inne har vi ännu en dag vaknat sent med känslan av söndag som aldrig tar slut.

Patrik är sjuk, så sjuk att han hostar upp lungorna och blir tvungen att försiktigt stoppa ner dem i halsen och svälja tillbaka dem på sin rätta plats.

Själv har jag skaffat fläskläpp.

Dock har jag inte varit ute och slagits för en ädel sak, jag nöjde mig med att bara helt enkelt ramla i sängen *plats för skratt*

Det var i Fredags som jag tänkte falla ner med ansiktet före i min egen säng, som lömskt hade placerat sig på ett sådant vis att jag hamnade med käken rakt på sänggaveln (där min säng slutar och Bobbans tar vid).

Vid denna sammandrabbning tog mina framtänder ett bett av min underläpp, som i ren protest började gråta blod; själv reste jag mig chockad upp med handen för munnen medan Patrik kastade sig iväg efter papper att trycka mot läppen.

Med toappapper hårt tryckt mot de köttslamsor som utgjorde min läpp genomled jag de ovissa sekunderna av undran: Hur illa är det?

Innan jag vågade mig på att syna mig själv i badrumsspegeln.

Det var inte så farligt. Patrik hämatde is för att mildra läppens uppsvällningsförmåga.

Desto värre blev det när Patrik planterade Tänk om det måste sys-fasan i min hjärna. Jag vägrade låta honom bedöma läppens hälsotillstånd i ren skräck för att få höra att vi måste ta oss till sjukhuset och stoppa in nål och tråd i det blödande eländet.

Efter ett tag kom inkallade svärfar och påpekade att sy behöver man bara göra om läppen har spruckit rakt igenom, vilket min läpp hade haft sinnesnärvaro nog att låta bli.

Efter denna incident sjukanmälde sig Patrik från fortsatt jobb, för att han inte ville lämna mig, sa han. Men lika bra var det med tanke på hur skruttig han själv var, och fortfarande är.

Min mun mår förhållandevis bra, några större svedor och värkar har det inte varit tal om, och det enda som är lite kärvt är att borsta tänderna utan att dregla grönt skum rakt ner i såret (vilket förvisso inte vore någon större fara, men ädnå).

Att dricka går bra, äta likaså. Övre framtanden (som alltid varit lite i blåsväder) betedde sig aningen skumt i början, men har nu återgått till det normala.

Allting kommer alltså att bli bra tillslut (allt!) och läget är under kontroll. Tror jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...