Jag drömde att jag var kreativ, lidande och gråtande men tillslut kreativ, jag skrev på min bok om tomheten men när jag vaknade var det förstås tomt i skallen. Tillbaks på ruta ett, som Patrik Isaksson hade sagt.

Jag kan inte ljuga för mig själv och så som jag uppfattar världen är min sanning. Man får ta vara på de lyckliga stunderna. 

Och nu vill jag så gärna höra Barbro sjunga:

Alien alltså.

Filmernas film.

Jag skriver in boxen på önskelistan.

Nu verkar det, enligt ett schema på internet, som att min kurs hade lektioner igår. Konstigt konstigt, och står inte med i mina utskrivna scheman. Detta känns pinsamt, jag känner mig redan som en slarvig och lat person (måste dock tillägga att jag är mycket duktig, enligt mig själv, på att inte anklaga eller döma mig själv för någonting. Jag är så förbannat konstruktivt tänkande så jag kunde bli den nya Mia Törnblom).

Tur att jag var på väg att hoppa av.

Nu har jag mejlat läraren (sitter och grimaserar tillgjort av skam, fast ingen ser mig) och kvar är att mejla gruppen och dumpa dem i skiten. Jag känner mig elak.
Det är redan onsdag, jag borde ha avklarat det här i måndags. Vad gjorde jag i måndags? Ingenting.

Nu kommer också kraven från alla håll; går man inte i skolan och masar måste man faktiskt sätta igång med nåt på riktigt. Men jag menar alla har ju rätt i det, jag är bara orolig att det låser sig.

Jag är ju så kreativ, jag borde göra något kreativt. Jag blir lite rädd i sådana lägen. Om det låser sig... Kreativitet är en oberäknelig gåva.

Men jag känner mig lite mer rättfärdigad sen igår. Jag har vunnit - eller snubblat över - en liten, liten bit markyta i verkligheten.

Eva Dahlgrens En Plats På Jorden går på repeat. Jag överväger att söka till en folkhögskola i höst. Jag är bara rädd för vad jag ska välja - man ska inte vara rädd.

Inatt drömde jag att jag var i fjällen, det drömmer jag ofta ofta. Med släkten som vanligt. Långa drömmar, men jag minns mest när vi stod uppe på ett snöigt berg och såg bomberna falla. Det var krig någonstans längre bort. Plötsliga ljussken över trädtopparna.

Av någon anledning hade någon med sig fyrverkerier som vi vskulle smälla av. Är det inte väldigt olämpligt nu, tänkte jag men sa inget. Jag fotade med min kamera men den var traisg och krånglade, jag blev arg.

Sedan, när jag vaknade, låg jag en stund och tänkte på vad som skulle hända om man skjöt en raket nedåt, ner i jorden. Det hade förstås inte gått. Men, om man borrade ett långt långt hål... och skjöt ner raketen... Nej, den hade nog smält innan den nått in. Men... om man tillverkade den i osmältbart material... om jag tog reda på vilka ämnen som kretsar runt där inne och vilka ämnen de i sin tur reagerar explosivt på...

Långsökt.

Sen tänkte jag mig en mun mot en annan mun. Tänder som biter tag i den andra munnens läppar, sliter, rullar upp den som ett garnnystan, varv efter varv, tills det bara blir ett blodigt stort hål kvar. 

Sen gick jag upp. Nu har dagen börjat. Det är onsdag.

Jag ska vara duktig idag och imorgon och alla dagar. Nu blir det snart något bra, nu blir jag snart någon.

En serie jag kladdade ner på biblioteket för ett antal veckor sen. En period när jag funderade mycket på balansgången mellan att förändras till det bättre och att helt sonika ta bort sin personlighet och bli någon annan.

Någon som jag, om man läser inlägget inunder, fortfarande inte har fått grepp om. Jag måste bli bättre på balansgångar. Mitt nya projekt är att konvertera min svartvita värld till gråskalor.

Alltså alltså alltså.

Jag är så kreativ. Detta har jag ritat idag, efter att jag bestämt mig för att ta kreativa tillfället i akt istället för att försöka tvinga in mig i pluggtillståndet.

Verkligheten får stå åt sidan. Det gör inte så mycket att det är stökigt och jag har iten gjort mat etc etc etc, det känns jobbigt och jag har lite dåligt samvetete men konsten går framför allt. Jag måste fortsätta med det här nu när jag har flyt, verkligheten får sköta sig själv, jag har inte tid.

Jag kan tydligen fortfarande rita.

Så det ägnar jag mig åt nu. Det var verkligen länge sen sist. Och lyssnar på random musik i i-tunes. Television nu, Harpos låt. Den svänger.

Jag måste förklara förresten.

Översta bilden är en sån där Gör Om Mig-grej, där jag försökte få kvinnan att se lika trött och eländig ut i sin Efter-version som i Före, fast i piffigare kläder. Jag vet inte hur bra jag lyckades.

På andra bilden försökte jag mig på den luriga konsten att rita kroppar; rumpan höll på att bli fyrkantig och benen ser nästan ut att sväva i luften. Jag brukar ha knepigt med benen, har man väl målat allt det andra så ska alltid nån jävla kroppsdel förstöra allt genom att bli för liten i proportionerna. Jag är nöjd iallafall och orkar inte färglägga soffan svart. Soffor är för övrigt väldigt trevliga att måla av, jag vill måla många människor i soffor, det finns en värld av möjligheter.

Och jag måste tillägga att det är fint när det känns så här lätt, som det gör ibland. Jag brukar inte kunna kanalisera min kreativitet så här bra. Den är som ett djur i en bur som jag inte har nyckeln till. Ibland sliter den upp buren och rasar runt i mig i några timmar, annars brukar den mest vanka runt där inne och morra dovt, inlåst och onåbar.

Men idag är den visst snäll och foglig.

Nu vet jag inte vad jag ska rita. Mer soffor kanske. Eller stora mjuka katter.