Åh, vad tråkigt jag är som alltid måste rabbla vilken dag och vilket datum det är. Fixerad vid tid. Idag tänker jag inte säga någonting. Ni får själva tänka. I mitt huvud är det tomt på datum och tider, jag vet inte vad det är.

Och vädret ska jag inte heller nämna. Det är fullständigt ovidkommande huruvida solen skiner eller regnet faller eller stormen rasar. Jag sitter ju inomhus ändå.

Ingen lär väl heller sakna en rapport över vad jag kan, bör och vill göra idag. Eller vilken musik jag lyssnar på. Eller vad jag har för kläder. Eller vilka filosofiska resonemang som är på tapeten idag. Eller vad jag åt till frukost. Eller vilken av mina vänner jag helst skulle vilja umgås med idag. Eller hur mycket pengar jag har på mitt konto.

Men vad återstår då att tala om? Är jag så tråkig att de ovan upprabblade skrivämnena är det enda jag har att komma med i min blogg? Att jag, om dessa bannlyses, fullständigt tappar skrivförmågan?

Jag tror jag har blivit lite tråkig på sistone. Jag skyller på tiden och vädret och alla plikter, med mera. Det är mycket med det jordiska.

Det var så länge sen jag hade en bild i bloggen och det är ju riktigt tråkigt att det är så, tycker jag. Bilder är bra!

Så jag bjuder, som en försmak på alla fina bilder som kommer komma, på en hexagonformad bönbiff från igår! Och nej, den är inte medvetet skapad av människohand, plötsligt låg den bara i stekpannan med dessa perfekta former! Det är så att man blir religiös på köpet nästan.

"Mina ögon gråter, kan jag avslöja. Om det här är vad jag skall dregla efter så är jag asexuell."

Haha, jag älskar mig själv. Läser igenom mitt klassiska blogginlägg om herrkläder som jag med vissa finjusteringar tänker skicka iväg till de skolor som förhoppningsvis vill ha mig.

Å andra sidan hatar jag mig själv för att jag glömde mejla det där jävla personbeviset som jag ska skriva ut här, så att jag måste gå hem igen och hämta skiten. Bah. Orka orka orka.

Här är länken: http://tomatburgare.bloggagratis.se/2007/12/11/399257-kladerna-gor-mannen/

"Det spelar ingen roll om man blir slagen eller slår sig själv - det gör ju lika ont ändå."

Varför blundar dom. Mina ikoner.

Är det skam och skuld över något man gjort? Är det en symbol för Kontaktlösheten? Är det något genant, sexuellt kanske? Är det rädsla för att låta andra se för mycket? Är det en önskan att bli lämnad ifred? Är det trötthet? Är det djup koncentration? Är det en omedvetenhet om betraktaren, eller ännu hellre en illa dold medvetenhet om att någon ser upp till en? Är det en smärtsam tanke som slår till? Är det ovilja att se vad som händer runt omkring en? Är det en fåfäng vilja att bli ännu lite mer intressant och vacker med ögonen slutna? Är det ett slags fientlig gest; "jag vet nåt som ni aldrig kommer att förstå, så försök inte ens"? Är det tillbakahållen gråt? Är det glädje som ingen får se? Är det ånger?

Vem vet. 

Ja, min spellista alltså. Eller låtlista. Håll med om att det är lite löjligt med allt som skall skrivas och sägas på engelska hela tiden!

We Could Send Letters - Mystic Chords Of Memory

If You Should Try To Kiss Her - Dressy Bessy

The State I Am In - Belle And Sebastian

En Plats På Jorden - Eva Dahlgren 

I Want To Break Free - Queen

Freelove - Depeche Mode

Echo Chamber - The Ark

Extreme Ways - Moby

Day Tripper - Beatles

Kids - MGMT

Hittade den här låten på ett blandband med hälften inspelningar från cd och hälften blandade låtar från radio, som jag själv gjort. Jag gör sånt ibland. Jävligt bra att göra faktiskt; man plockar fram ett tomt band, varvar mellan alla sina favoritlåtar tills kassetten är full, sen lägger man undan den och hittar den långt senare en dag när man inte vet vad man vill lyssna på. Surprise!

Funkar utmärkt som subbstitut för blandbandsälskare som inte har någon att spela in band åt för tillfället.

Det skall förstås sägas att jag är lite gammeldags och gärna håller mig kvar vid fysisk musik ett tag till innan internetmusiken tagit över och förvisat min kära skivsamling med tillhörande kasettband till de andra älskade men utrotningshotade föremålen som spelat ut sin roll.

Jag har hakat upp mig på att rita. Jag har också hakat upp mig på Ben E Kings Stand By Me.

Bra grejer förvisso. Jag har en tecknarkarriär framför mig. Sådär bara. Från att nästan ha lagt ner det det uttjatade och överskattade ritandet, till att vara på väg att skaffa riktigt material (jag har aldrig gillat bra material eftersom det ger mig prestationsångest - ja, jag får prestationsångest av ganska mycket. Typ allt.) och illustrera en barnbok. 

Serierna bara ploppar upp i huvudet på mig. Jag hinner inte med. Gamla projekt ligger och pockar på uppmärksamhet också. Och så vardagen; allt jag borde/måste göra som städa, laga mat, skriva bokrecensioner. Nej, jag menar inte "oh, stackars mig som är SÅÅ överbelastad" för det är jag inte. Än.

Nu lämnade jag boken igen för att fylla i konturerna på min senaste teckning. Inga pratbubblor, eftersom de inte får plats får de stå under/över själva teckningen.

Det var inte det här jag skulle göra.