Det var märkligt. Jag skulle just skriva en dikt om min hemstad (en uppgift vi fått) och drog mig till minnes att jag läst att Halmstads Teater blivit underkända av Arbetsmiljöverket någon gång, det var något med saker som kunde ramla ner från taket i huvudet på folk och så vidare. Detta tänkte jag ha med i min långa dikt om Halmstad och dess kulturutbud. För säkerhets skull sökte jag efter någon gammal artikel som kunde bekräfta mitt suddiga minne (man vill ju inte fara med osanning, ens som författare/poet).Och så hittar jag en några dagar gammal notis i SVD om att Halmstads Teater helt sonika skall läggas ner nästa år, just på grund av dessa arbetsmiljöbrister.

Vojne, vojne. Det är på väg utför med världen. Men jag fick iallafall lite saftig dramatik till min dikt. 

Jag är kompis med blivande kändisar. Folk kommer fråga mig "Hur är honhan som person?", "Har ni fortfarande kontakt?" och sånt om några år. Skit ner dig, kommer jag svara, såvida jag inte själv blivit kändis också. We hate it when our friends become succesful, är det konstigt eller? Den som fördömer avundsjuka är bara en ovanligt korkad hycklare.

S kommer att ge ut en bok, lätt. Har ett snyggt namn också. Jag läste inte upp något när vi hade "läsa upp sina texter för klassen en onsdagskväll i en källare" - det känns surt. Hade inget med mig ju. Inget alls. Jag undrar hur jag kom in. Kanske för att min mamma känner läraren, vore inte det typiskt? Men jag menar. Mina texter, de jag skickade in, är en enda röra av introverta upprapningar om maskar i jorden och bilresor.

Men jag har iallafall ett bokprojekt som är helt okej. Jag har inte skrivit ett ord ännu, men det kommer kan vi hoppas. Jag kanske, kanske kan savantmemorera vartenda ord i huvudet och sedan isolera mig några veckor och bara kaskadskriva ut allt. Sen blir jag känd.

Inte för att kändisskapet är huvudsaken. Men att nå ut. Att finna sin plats i världen. Bli odödlig och förändra människor på djupet och sånt.

Om jag inte blir författare vill jag bli naturvetare, och sedan har jag ingen plan b då är det döden bara. Drunkningsdöden, har jag tänkt.

Jag menar vem vill vara en medelmåtta, man vill vara bäst. Veta allt om något. Det är en sån tid vi lever i också.

Nu har jag inte tid längre, på tal om det. Jag har massor att göra, ingenting till exempel.

Lilla bäcken rinner mot älven rinner.

Mamma älskar Allan Edwall och när jag lyssnar på Lilla Bäcken för första gången känns det väldigt speciellt, en sån där typisk blandkänsla av vemod och lycka och lite förvåning. Det blir klart i huvudet. Färgerna bleknar, det svartvita är så gott som borta, det enda som finns kvar är sand. Jag lyssnar inte ens på texten, jag bara känner sanden som är sval men inte kall.

Jag skall träffa mamma om en knapp halvtimme, och fika. Det känns bra, det känns mycket bra nu. Det är som att jag har glömt något jag egentligen inte bryr mig om, något jag inte har behov av att tänka på, lite meditativt nästan.

Jag kör låten på repeat.

Bra karl reder sig själv, kan man tänka medan man värmer på salta potatisklyftor och en trasig bönbiff. Förtränga lite att jag är en parasit, en dålig människa, en ömkare och ett slödder. Det blir bättre i höst. Jag lovar hundra meloner, just på denna punkt är jag otroligt lycklig att jag skall flytta. Jag kommer äntligen att kunna sträcka på ryggen och sluta skämmas. Jag har en egen hyra, eget ansvar, eget liv. Det är så otroligt välbehövt- det handlar väl inte bara om vad man förtjänar utan vad man behöver - och dessutom hur man kan göra sig så bra som möjligt för andra. Oavsett om jag förtjänar att må bra eller inte så sprider jag dåliga vibbar om jag inte mår bra och därför bör jag må bra, för andras skull.

Ja, jag säger ju att jag har en konstig livssyn.

Det är så skönt att få tillfälle att göra någonting och klara av saker själv. Det är knäckande att åka rutchkana nerför onda spiralen - göra inget = kan inget, kan inget = göra inget. Fast jag skall inte klaga, det är ju mitt eget fel om jag inte har ansträngt mig tillräckligt. 

Hörde slutet av sommarpratet på P1 innan. Musiken var bra, pratet hörde jag så lite av men det verkade också rätt fint. Jag hörde denna låt som jag fastnade för (den har en katschig melodi!) och var övertygad om att sångaren var en kvinna, speciellt med den kaxiga texten, en mörk sångerska med lite skrovlig röst tänkte jag mig. Låter det inte så kanske? Namnet Billy(/Billie) är ju också lite könsneutralt.

Jag har en ny favoritlåt.

Och jag tror på en schysst framtid. Jag vill bli bra, bli godkänd.

Jag tycker att den här låten är bra...

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

- Gunnar Ekelöf

Jag försöker sammanställa en lista över de låtar som jag snöat in totalt på det senaste året kanske. Spelat på repeat, sjungit i duschen och lärt mig varje trumsolo eller "yeah!" utantill.

Säkert har jag glömt en massa... Men iallafall. Roligt för min egen skull. Jag skulle kunna göra en greatest hits-skiva till mig själv.

I Don't Feel Like Dancin' - Scissor Sisters

You Can't Hurry Love - Supremes

Big In Japan- Alphaville

Hey - The Pixies

Don't You Want Me - The Human League

Finnish Vodka - Velvetine

Är Det Konstigt Att Man Längtar Bort Nån Gång? - Lena Andersson

En Plats På Jorden - Eva Dahlgren

We Could Send Letters - Mystic Chords Of Memory

Morning After Midnight - Adam Green

Be My World - Milky

About You Now - Timo Räisänen

Vissa Funktioner - Olle Ljungström

Glory To The World - El Perro Del Mar

Doing It Right - The Go! Team

I'm Coming Out - Diana Ross

Karma Chameleon - Culture Club

Lauren Caught My Eye - Crash