Paint är roligt, har jag upptäckt.

Den här bilden tänkte jag slösa tid på att rita för hand, men så slösade jag min tid på paint istället och det var lika kul, fast lite svårare kanske.

Nu ska jag inte slösa tid längre. I've got work to do.

Jag kan iallafall rita. Två komma fem savant-poäng.

Nej, jag har inte glömt Lars. Såklart.

Come and travel with me
Where we'll go, we'll see
I don't wanna stay around
In the same place anymore
I want things to happen
I don't wanna live a bore

Let's go south on a train
Let's lean out the window pane
Feel the winds blow in the hair
Afternoon with its glowing air
I just wanna feel the blood flow

I just wanna go, go, go
Where the reason is strong
And the logic is weak
I just wanna be me, me
Oh, can't you see
What else could I be?

We can sit on a shelf – yes
We can never feel too blessed
We can feel the desert winds blow
And if you want, have another go
Another month, another year
Another drink, another tear
It's clear

I just wanna go, go, go
Where the reason is strong
And the logic is weak
I just wanna be me, me
Oh, can't you see
What else could I be?

If you're sad
We will cry, we will try
Pain is always a passing-by
And I’ll watch you while you sleep
Two runaway sheep
If you're mad
We will fight all the night
It is our birthright
And ain't it clear it's here?
The mystery's so near
Yet we are so full of fear

Förra veckan stod jag i stans enda skivaffär och snackade med min förvirrade och ganska roliga banrdomsvän E om musiksmak. Hon avslöjade att många hon känner älskar artister/band som Linkin Park och Elvis, varpå jag utbrast något i stil med "vad är det för puckon du umgås med?".

Nu har jag till min bestörtelse (vad fan, heter det så?) insett, genom Spotify, att Elvis faktiskt är bra. Jävla Spotify.

Man får inte missa dokumentären om Olle Ljungström imorgon kl 20.00 på tvåan.

Det är förstås bara en slump att en dokumentär går på tv just nu när jag precis har köpt en skiva och går runt och nynnar på Olles låtar sen några veckor tillbaka. Bara en slump, ingenting annat.

Jag är inte där när det händer.

Och är jag det så står jag bara och hör på.

För vad säger man när artighet är lag,

och bara den som vågar får trampa in så.

Jag kan inte le men jag kan inte tala,

vill inte vara den som förstör det vi har ihop.

Så först efteråt tar jag dig åt sidan och säger

Det var svinigt, det var fel, men bryt inte ihop.

Vi viker oss, det är ändå en ocean emellan

den som tar för sig och oss som tar emot.

Sen kan vi diskutera mönster och att inte gå i fällan

komma överens; dom har ingen rätt!

Men jag är inte där när det händer.

Och är jag där så står jag bara och hör på.

För vad säger man när man inte vill förstöra,

vad säger man till någon som aldrig kan förstå.

(Det är en låt!

Jag har skrivit den. Först bara rakt upp och ner, sen rimmat till den lite, sen gjort en melodi, sen ändrat "han" till "dom" för att den egentligen handlar om alla möjliga sådana situationer, inte bara kvinnor som får ta emot konstiga kommentarer från män, vilket texten är inspirerad av; en specifik händelse som en vän anförtrodde till mig.)

Olle Ljungström alltså.

Vilken fantastisk musik han gör. Knappt det finns bättre. Fast många ungefär lika bra finns det, men ingen annan är självaste Olle Ljungström än just Olle Ljungström.

Jag ska ha en idoldyrkans-kategori i nästa blogg jag skaffar.

Den här bilden är inte elak va? Är den?

Jag tycker iallafall att den är träffande.