Vad kan rimligtvis vara ett bättre sätt att fördriva en onsdagsförmiddag än att titta på Cabaret och äta chokladbullesmet ur skålen?

Jag kan iallafall inte komma på något bättre.

Jag vill tillägga att jag alltid lyssnar mer på musiken än texten. (Oavsett vad jag sa på den där musiklektionen för fyra år sedan. Jag har fortfarande inte släppt det, att jag ljög, förvisso delvis för att jag var osäker på hur det verkligen låg till, men mer för att jag ville framstå som en litterär och djup person som fokuserar på texten och inte bara svänger med.)

Kärleksballader är inte min favorit, textmässigt. Men musikmässigt däremot.

Uhh. Det här är rätt löjligt - också. Men jag är helt tagen av den där låten som heter Iris, med Goo Goo Dolls.

Den är avslappnande och behagligt mollig, som en långsam eftermiddag med åskväder som dragit sig bort och ersatts av blåsig kyla.

Hej pretto!

Jag ska inte ursäkta mig dock. Bra låt. Står jag vid.

Så här snyggt ritar jag. Jag önskar att det skall bli lite mer liv och själ i bilden när jag färglägger den - i mitt tycke är hon alldeles för snygg och perfekt. Jag ogillar de flesta människors strävan efter att måla overkligt vackra kroppar och ansikten, det är så oerhört ointressant och platt. Men än så länge är jag inte tränad och van vid att avbilda rynkor, dålig hy och andra skönhetsfläckar. Vem är det förresten?

Nu har jag hämtat mina aqua colores hos mamma, och tänkte nog börja måla lite smått på den första av de bilder som är till boken, om jag vågar. A har redan sett bilden och lär väl inte ha nåt att anmärka på de minimala ändringar som skett sen sist, hoppas jag.

Jag lyssnar på Leonard Cohen-covers. Måste packa inför mitt bussdygn imorgon. Ska lägga in ett gäng nya roliga låtar på i-poden när jag ändå håller på. Har för övrigt sökt tio socionomutbildningar idag, på Michelles inrådan. Bra att ha nödutgångar. Hösten är flipped-out. Allt kan hända. Jag hoppas det.

Serier är inte bra för mig. Jag blir helt uppslukad. Och sen blir jag rastlös när jag ska göra något annat. Bah. Tur att jag ska gå nu, att röra lite på kroppen kan hjälpa.

Nu ska jag kolla på en cykel. Eller flera.

Det här blir nåt slags premiär. Jag har inte funderat så mycket på att tipsa om skivor, men nu när jag stod i köket och lyssnade på Tracy Chapman så tänkte jag att det här borde ju egentligen alla lyssna på. Så bra är det.

Varför då?

Jo, för att Tracy Chapman sjunger som att hon är arg, på gränsen till att börja gråta, men hon har så mycket att få ur sig att hon sjunger ändå. Och för att hennes texter är så vettiga, djupa, vassa och känslosamma, och varje gång man lyssnar fastnar man för någon fras som verkligen betyder något. Hon är arg på apartheid och orättvisor, förundrad över livets svårigheter och fruktansvärt sårad i kärlek. Melodierna är avskalade, ibland lite mer uppåt men ändå med ett djupt budskap och en melankolisk underton.

Lyssna, lyssna, lyssna!

Jaha, nu är jag sannerligen sjuk.

Lyssnar på Celine Dion och blir på liphumör. That's the way it is, buhuuu. Jag vill bara gå och lägga mig. Bakom en fåtölj.

Nu har vi sett Flugan (1958) och Flugan (1986), har Flugan II (1989) hemma och får strax Flugan Kommer Tillbaka (1959) i lådan.

Sen får det vara nog med Flugfilm.