Ibland får jag känslan av att högerns grundpelare och viktigaste budskap är att livet minsann inte skall vara behagligt eller njutbart. Möjligtvis kan man få roa sig med att investera i en köksö när man har arbetat hårt i tjugofem år. Men där går gränsen för hur roligt man skall få ha i detta jordeliv.

Mamma svarade på sin egen fråga. Jag kunde eller vågade inte säga vad jag tänkte eller tyckte och jag är inte säker på om jag hade klart för mig vad jag tänkte eller tyckte, om jag överhuvudtaget klarade av att tänka eller tycka något i den situationen.

Mitt människovärde kom tillbaka i och med det självklara svaret. Det är klart att det är svårt! Detta är något av det svåraste man kan göra, även med utbildning och erfarenhet är det svårt.

Det sa jag också, jag sa Mamma, det är en utmaning, det är klart det är svårt, det är så bara! Men då förstod hon inte. Man måste förstås formulera det för sig själv. Du hade inte förstått det på en intellektuell nivå, sa jag. Insikterna flyter runt någonstans i kroppen, allt från några minuter upp till flera år, innan de är färdigformulerade på intellektuell nivå.

Det är svårt. Och jag avskyr hur jag är men jag är sådan, det sa jag också. Mamma, sa jag, du känner ju mig! Du vet hur jag är, jag har alltid varit sån här, det vet du. 

Jag hatar att jag ger upp, jag hatar att det blir oöverstigligt, att jag tillåter mig att känna så, att jag inte klarar av att bita ihop, att jag börjar lipa. Att jag alltid börjar lipa - det hatar jag. Fjolla.

Tillbaka till skam, skuld och självförakt, tillbaka till högstadiet. Tillbaka till ständiga motgångar - vems fel är det att jag inte kan när jag vet att jag kan? Eller kan jag inte? Är det mamma som skämmer bort mig? Är det min hjärna som inte hänger med? Är det min intellektuella nivå som är för låg för uppgifterna?

Mamma hittar alltid fel på uppgifterna. Jag blir galen på hennes sätt att skylla på omständigheterna; jag kan inte ha haft otur varje gång. Det är något fel på mig.

Tillbaka till den känslan. Tillbaka till frustration, skam och äckel över min egen svaghet. Tillbaka till det obegripliga; hur kan de säga att jag kan, när jag märker att jag inte kan? Hur kan de säga att jag är begåvad när jag misslyckas med allt? Prestationsångesten som ökas på av mina ständiga snedsteg och slarvfel.

Gymnastiklektionen när jag tog i allt jag kunde för att prestera och läraren ropade "du kan bättre!" efter mig. Hur kan de undgå att se? Vad är sanningen i allt det här? Är jag bara lat?

Vi ska inte tillbaka dit. Jag är vuxen nu. Jag vågar lite mer, jag tror på mig själv som man måste. Jag kan själv styra, jag kan själv utforska min potential, jag kan mer än jag tror och på mitt sätt. Äntligen på mitt sätt, i små små steg. En vacker dag är jag fullständig; en dag kan jag kalla mig själv stark.

Inte tillbaka dit. Framåt. Våga. 

Det är svårt. Ibland är det svårt; låt mig tycka det. 

Är det okej att lipa också?

På tal om min kalender med sina prettocitat om livet och att våga och fånga dagen och blaha blaha så har nästa vecka ett citat av Einstein som lyder "Det är inte allt som räknas som går att räkna, och inte allt som går att räkna som räknas."

Och på tal om att räkna så har jag nu vågat ta steget att erkänna inför mig själv att jag är bättre på matte och huvudräkning än jag vill tro. Nedslående eller uppmuntrande eller mest förvirrande? Jag blir helt förvirrad. Hatkärlek kanske, till matematik. 

Det är väl typiskt att man plötsligt är bra på saker när det inte längre behövs. 

Tiden går hela tiden. Snart är det maj. Jag har redan fyllt år för flera dagar sen. Det är mycket som är länge sen redan, fast det var nyss. Alla dagar är varma och allt är likadant fast med ett massa små förändringar hela tiden. 

Jag lyssnar på samma låtar som för några veckor sedan. Nästan. Hakar mig fast vid mina favoriter som spelas gång på gång.

Är hos mamma, är hemma igen, är ute, är inne. Har fått pengar, prioriterar en egen dator framför cykel tror jag. Just nu iallafall. 

Äter mat varje dag. Dricker te, vattnar blommorna, kissar, duschar, borstar tänderna och biter på nagelbanden. Bäddar sängar och soffor. Klär mig i mina favoritkläder. Har hål i strumporna och längtar efter Stockholm. Postar mina ansökningsbrev och fantiserar om hur jag vill leva (om man kan dela in sitt hem i två delar... på ena sidan får man ha hur mycket bilder och prylar och färger som helst. Men en del skall vara helt blank och tom, där man kan sitta och koncentrera sig. Tänk, en helt ren yta! Och kanske skulle jag skaffa två lådor; en för extremt viktiga papper, och en för extremt viktiga prylar som inte får försvinna. Så vet man alltid var man har Det Viktiga. Våta drömmar om ett organiserat liv, med vardagliga ritualer som fruktstund och styrketräningspass och att alltid veta vad man ska göra och hur och när. Det vore nåt.)

"Håll fast drömmarna, för om drömmarna dör är livet som en skadad, vingskjuten fågel som inte kan flyga" står det i min prettokalender.

Jag drömmer om den omöjliga kombinationen av ordning och spontanitet. Livet är en balansgång.

Men jag har nästan fullbordat min förvandling från alien till en riktig människa. Jag vet inte om jag ska vara glad över det, men hittills känns det bra. 

Idag var det onsdag och det flimrar förbi måsten och plikter i mina tankar, ingen ordentlig koll på vad det är som ska göras, jag kommer glömma hälften. Nån gammal faktura någonstans, en hel hög med böcker som jag fick för en evighet sen och fortfarande inte börjat läsa, ett par telefonsamtal som ligger i riskzonen för bortglömmande.

Måste organisera mitt liv bättre, men hur?

Jag känner mig lite blasé och vet inte vad jag ska skriva. Är på väg att få en finne på överläppen, den bränner och värker och lockar mig att pilla på den. Inser att jag ärvt även shopoholismen från mamma; har sett en väska som jag vill ha. Den är så mjuk och har en trevlig färg. På tal om mjukt har jag fått en morgonrock i ett väldigt mjukt material. Som päls känns det nästan fast det är väl nåt slags mjukare variant av frotté. 

Vi har käkat falska sniglar och potatisklyftor och bönbiffar. Jag vill äta jämt. Hela tiden. Utom när jag är mätt.  

Jag måste dammsuga. Jag känner mig smådeppig men det går nog över om jag laddar min i-pod och käkar gammal lasagne och sen går ut i solen och springer till min neuropsykolog (ska nog bara träffa henne idag och imorgon, sen är det slut. Buhu.). Och så ska jag låna en bok på bibblan och kanske klättra i träd om jag hinner. Om det inte är för deprimerande.

Sen ska jag iallafall fira födelsedagen med mamma och dricka mycket te. Fem muggar minst. Te är den grövsta drog jag sysslar med. 

Affektioner och projektioner.