Jag kanske borde skämmas. För den plats jag tar, eller snarare, de rättigheter jag tar mig. Som om mitt liv skulle vara nåt slags nöjesfält, som om jag kommit hit för att trivas och må bra. När det finns de som inte trivs och mår bra.

Det finns en massa ansvar att ta som jag inte tar. En massa plikter som jag inte förpliktigar mig med. Att utvecklas i en egen takt går inte att skylla på. Så var det inte förr och så är det minsann inte för vissa.

Nej, det här blir fel. Inte bra alls. Nu tysstar jag mig och går och ser om det finns någon yta kvar att städa och sedan har jag arbete att arbeta med. Jag tror inte på det här, och det blir så fel när jag ironiserar. Dumt.

Min vän sa med en viss förundran i rösten att hon inte trodde att alla människor tänker. Ja, tänker, som i grubblar. Grubbla, undra, fundera, analysera.

Min vana trogen svarade jag varken med att hålla med eller säga emot, bara "mm". Jag har ingen om aning hur det är med den saken, och liksom Skalman ogillar jag att uttala mig om något jag inte vet.

Således förblir jag oftast tyst.

Min vän är å andra sidan inte den sortens person som min mor skulle kalla för en tänkare. Hon är vimsig, glättig och hennes mamma tycker om manikyr. Men min mor känner inte min vän och det gör jag. Jag känner henne men kan inte säga att hon precis känner mig; jag säger ju aldrig något.

Det här var flera år sedan. Jag undrar fortfarande om människor tänker; och isåfall på vad och hur ofta och varför. Jag vill inte döma någon på föhand, som min mor gör.

Vi vet så lite om varandra. 

sa min neuropsykolog.

Apropå att jag sökte den där buddhistiska frasen som jag tycker så mycket om. Jag tycker att den är toppen. Jag ler när jag tänker på det.

Allt är relativt, och Allt liv är lidande.

Menar jag.

Det finns iallafall något att tänka på när man inte vet varken ut eller in:

Allt är relativt.

Det tycker jag är en bra tanke. Det känns betryggande och klokt.

Häromdagen kom jag på ett nytt motto, men nu har jag fullständigt glömt bort vad det var. Sheisse. Idag såg jag en tatuering på en handled som var på latin eller något annat språk. Den betydde, enligt handledens innehavare, "jag skall finna en väg eller skapa en". Intressant. 

Jag vill alla väldigt väl. Eller vissa iallafall.

För övrigt missade jag de här visorna i mitt föregående inlägg:

I Say A Little Prayer - Aretha Franklin

Nightmares - Billie The Vision and the Dancers

Silent Sigh City - Happydeamen

If You Should Try To Kiss Her - Dressy Bessy

Katy Song - Red House Painters

Jag försöker sammanställa en lista över de låtar som jag snöat in totalt på det senaste året kanske. Spelat på repeat, sjungit i duschen och lärt mig varje trumsolo eller "yeah!" utantill.

Säkert har jag glömt en massa... Men iallafall. Roligt för min egen skull. Jag skulle kunna göra en greatest hits-skiva till mig själv.

I Don't Feel Like Dancin' - Scissor Sisters

You Can't Hurry Love - Supremes

Big In Japan- Alphaville

Hey - The Pixies

Don't You Want Me - The Human League

Finnish Vodka - Velvetine

Är Det Konstigt Att Man Längtar Bort Nån Gång? - Lena Andersson

En Plats På Jorden - Eva Dahlgren

We Could Send Letters - Mystic Chords Of Memory

Morning After Midnight - Adam Green

Be My World - Milky

About You Now - Timo Räisänen

Vissa Funktioner - Olle Ljungström

Glory To The World - El Perro Del Mar

Doing It Right - The Go! Team

I'm Coming Out - Diana Ross

Karma Chameleon - Culture Club

Lauren Caught My Eye - Crash

Det låter märkligt och kanske ytligt, men det brukar ofta hjälpa mig på bättre humör om jag byter kläder. Kankse är det inte så konstigt då mina plågor ofta består i någon form av identitetskrisande och självförakt. Man kan bygga sin styrka i kläderna. Det gäller att inkludera det fysiska i sin världsbild; man kommer inte ifrån det, man kan rentav göra något bra av det om man ger det en chans. Inte vara rädd för att bli kallad ytlig. Puh, det är svårt! Jag går emot mina egna tankar.

Nu ska jag rota i min garderob. Jag ska bygga ihop mig själv för denna dag och se vem jag blir.

Jag önskar verkligen, av hela mitt hjärta, att någon annan kunde ta över uppgiften att sparka på mig. Så jag slapp göra det själv hela tiden. Det är en så skamstämplad uppgift, och det är så svårt att resa sig upp när man inte får nån hjälp från sig själv.

Jag anar att man alltid kan bli starkare av yttre omständigheter, men aldrig annat än svag av sina inre strider.

Vad kan rimligtvis vara ett bättre sätt att fördriva en onsdagsförmiddag än att titta på Cabaret och äta chokladbullesmet ur skålen?

Jag kan iallafall inte komma på något bättre.