Jag är världsmästare på hushållsarbete. Folk borde anställa mig. Utnyttja mig.

Idag har jag planterat om blommor. I planen ingår också att dammsuga, kanske dammtorka golv, promenera samt baka kakor.

När jag väl sätter igång kan jag utföra stordåd. Som en superhjälte. Hushållsnära superhjältetjänster. Detta är jag född att göra. Det oavlönade lågstatusarbetet. I en avlägsen framtid kanske det är något av det finaste man kan göra, med hög lön och bonusar. Jag tycker inte att det låter så absurt.

Nu kallar arbetet. Adjö.

Jag tycker att jag är tillbaka till att vara mig själv igen. 

Förvirrad och desperat ibland. Lycklig och nöjd ibland. Långsam och tankfull ibland. Orolig och kreativ ibland. 

Ingen jävla muntergök. Ingen jävla hurtbulle heller. Inte som dom försöker få mig till att vara.

Neuropsykologen säger att jag kanske behöver tillåta mig att vila ibland, att slippa ifrån mitt tänkande. Nej, så sa hon inte alls men alla ord bara försvinner som hon säger, det är bara min tolkade innebörd som stannar kvar i tankarna. Nåväl. Hon kan väl ha rätt. Jag funderar på vad jag skall använda för vapen mot mina tankar när jag faktiskt vill stoppa dem. För om de faktiskt inte leder någonstans så är de väl inte omistbara. 

Men vad ska jag ägna mig åt för att få bort dem? Träffa människor? Tröstäta? Arbeta? Jag får prova mig fram tror jag. 

Nu mår jag bra igen.

Innan mådde jag inte bra. (Fast jag tycker att det känns konstigt att säga att jag inte mår bra - det är ju inte som att jag står med rakblad i ena handen och en snara i andra och hallucinerar och hyperventilerar och skriker och gråter och rullar runt på golvet i fasansfulla plågor. Min definition på att må dåligt då. Så länge man inte beter sig på ovan beskrivna sätt så mår man bra, punkt slut.) Nåväl. Innan. Hade jag som ingen lust. Inget blev gjort och jag var lite rastlös och orolig och nervös. Tänkte dumma saker, ville prata av mig, fräta av mig syran i tankarna, neutralisera med något basiskt. Något basiskt - var hittar man det? Allt tycks bara vara syrligt och farligt.

Sen kom jag iväg till neuropsykologen och det kändes tryggt, jag tänkte att  jag kan prata med henne, kanske. Bara neutralisera mig lite.

Nu känns det bättre. Jag har snart en diagnos. Det vill säga, jag har snart någon annans intyg på att jag inte är lat, gnällig och dum i huvet.

Men. Jag är ju en förnuftsmänniska!

Att jag inte har förstått det förut. Det är ju fullkomligt logiskt och uppenbart när jag nu tänker efter.

Fråga: Vad gör jag dagarna i ända?

Svar: Tänker. Filosoferar, resonerar, analyserar. Försöker hitta samband, skapa teorier, försöker förstå och ta ner verkligheten på en så konkret och logisk nivå som möjligt.

Fråga: Hur ser jag på mina känsliga sidor?

Svar: Splittrade, svårbegripliga, förvirrade.

Fråga: Hur lätt har jag för att visa känslor och prata om hur jag mår?

Svar: Olätt som en oplätt.

Jaja, nu är jag väl lite påverkad av "stundens hetta" efter att ha varit hos neuropsykologen för näst sista gången. Jag kanske överdriver. Men ändå.

Jag har alltid sett mig själv som lite korkad, jag gör det fortfarande trots att jag samtidigt tycker att jag är klokare än normalt folk. Men eventuell korkighet kanske inte måste stå i motsats till att jag faktiskt i första hand använder mitt förnuft för att tolka min omvärld. Jag kanske inte måste briljera med att vara ett geni för att jag är en förnuftsmänniska.

Neuropsykologen påstår att jag är begåvad.

Jag berättar igen om de elaka rösterna i huvudet och tillåter mig (hon har ju betalt för att lyssna) att lägga ut en massa olika teorier om allt möjligt, bland annat om att jag kanske tar åt mig av elakheter för att jag behöver en enkel och tydlig världsbild att utgå ifrån då mina egna tankar om världen är så komplexa och ödmjuka att jag inte själv förstår dem. (Inte alls speciellt rigida alltså...)

Jag och mina teorier.

En förnuftsmänniska. Därför har jag så svårt att förlika mig med mina känsliga sidor; för att jag inte kan kontrollera och resonera med dem. Jag hatar dem och föraktar dem och ser mig själv förvandlas till en misogyn självförnekare för att jag inte kan acceptera och leva med det.

Känslorna som lever i mig.

Det är en del av mig jag inte alls förstår mig på. För att det inte finns något att förstå. Och jag vill ju så gärna förstå allt.

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

- Gunnar Ekelöf

Jag antar att det är onormalt att vara tolerant.

Idag ska jag träffa min neuropsykolog. Sist fick jag bedöma personers beteenden i ett antal påhittade situationer. En kille som lade sig att vila bakom en fåtölj i en främlings hus, och en man som bad att få låna en kam av en okänd person i en hiss, bland annat. 

Neuropsykologen tyckte att jag var generös mot udda beteenden. Det är jag väl också, men det är ett medvetet drag. Jag vet mycket väl vad jag skall svara; han var konstig, hon var normal. Det har jag lärt mig. Men jag tycker egentligen inte att någonting är speciellt konstigt; min grundinställning är att allt har en logisk förklaring och att alla beteenden och beslut verkar rimliga för den berörda.

Jag vill inte döma, jag vill förstå. 

Sen tycker jag att jag har en tendens att känna lite samhörighet med människor som beter sig annorlunda. I hemlighet liksom.

Eller så är det bara så att jag är fast övertygad om att alla människor är lika mycket människor och att "botten i dig är också botten i andra", som Gunnar Ekelöf sa.

Jag antar att min fascination inför bråkiga elever som svor åt lärarna och i vansinnesutbrott skrapade händerna blodiga mot tegelväggarna i skolan, egentligen handlade om att de levde ut någonting som jag själv höll inom mig. (Det är väl allt som oftast så, för övrigt, att vi gärna ser upp till rebeller, hjältar och bråkstakar för att de gör det vi själva inte vågar.)

Jag kanske är mer tolerant än folk i allmänhet, jag vet inte. Negativ som jag är kan jag förstås vända det till ett handikapp; jag vågar inte kritisera andra människor eller ta avstånd från beteenden.

Jag tror nästan att jag är ovanligt tolerant, om det kommer sig av min uppfostran eller min analytiska/filosofiska läggning vet jag inte.

Men jag är inte så mycket bättre än alla andra. Jag är till exempel extremt svag inför andras tycke och smak och håller hellre tyst än säger något som andra kan säga emot.

Tro inte att jag är skrytsam för all del.

Jag är så förbannat kitschig.

Jag förklarar för mamma att det antagligen är min ålder (det är min nya idé, att det finns ett antal stadier jag helt enkelt måste gå igenom även om jag tycker att de är pinsamma och obekväma).

Mamma tror dock att det snarare rör sig om min sexuella läggning.

Vilken är min läggning då, frågar jag nyfiket.

Tja... Famlar, svarar mamma.

Famlar i kitsch då, säger jag.

Sanningen beror på vem man frågar.

(Det finns ju ingen sanning.)

Det kan alltså inte på riktigt finnas en åsikt, livsfilosofi eller ett resonemang som är fel. Eller rätt.

Med andra ord kan jag själv också påverka sanningen. Jag kan få den sanning jag efterfrågar, eller våga möta den sanning jag bävar för.

Jag strävar efter det sistnämnda. Jag tror att det är bra för den personliga utvecklingen.

Men den sanningen kan vara mycket svår att finna när jag omger mig med människor som ställt sig på min sida i övertygelsen att jag är en alltigenom god och i princip felfri människa. (Idioter.) 

Så vem skall jag fråga för att äntligen få mothugg? För att få uppleva det styrkande stålbadet? Vem? Var?