Jag är nån annan, tror jag!

En produkt av KBT-psykologin; jag har börjat slänga mig med egna käcka fraser om hur man ska må bättre, jag far fram som en och hurtbullig farsot och är ständigt på gott humör.

Det här är inte jag, tror jag. Sådan har jag aldrig varit förut.

Säg till på skarpen om jag blir för hurtig, snälla!

En till bild! Någonstans längre upp på den här bilden springer huvudpersonen sin bästa kompis till mötes. Var det tänkt. Det är bara det att det är så jävla svårt att rita nån som springer. Jag har säkert testat tio olika benrörelser, och alla ser helt störda ut. Bah. Vet inte riktigt hur jag ska göra, rätt som det är hittar jag väl den perfekta rörelsen. Det är bara att försöka igen och igen.

De två barnen här... Är inte klara, som ni ser. Det är lustigt hur svårt det är att undvika könsroller när man ritar för barn. Jag kom på mig själv med att skapa en aktiv pojke med bil i handen, medan flickan satt ihopkrupen och passivt tittade på. Hm, tänkte jag. Sen målade jag helt sonika dit flätor på den ena och lät den andra förvandlas till pojke. Bryta könsrollsmönster kan man ju alltid göra. Lite smått sådär. En liten detalj. Ett litet steg. En liten medveten tanke.

Så här snyggt ritar jag. Jag önskar att det skall bli lite mer liv och själ i bilden när jag färglägger den - i mitt tycke är hon alldeles för snygg och perfekt. Jag ogillar de flesta människors strävan efter att måla overkligt vackra kroppar och ansikten, det är så oerhört ointressant och platt. Men än så länge är jag inte tränad och van vid att avbilda rynkor, dålig hy och andra skönhetsfläckar. Vem är det förresten?

Nu har jag hämtat mina aqua colores hos mamma, och tänkte nog börja måla lite smått på den första av de bilder som är till boken, om jag vågar. A har redan sett bilden och lär väl inte ha nåt att anmärka på de minimala ändringar som skett sen sist, hoppas jag.

Jag lyssnar på Leonard Cohen-covers. Måste packa inför mitt bussdygn imorgon. Ska lägga in ett gäng nya roliga låtar på i-poden när jag ändå håller på. Har för övrigt sökt tio socionomutbildningar idag, på Michelles inrådan. Bra att ha nödutgångar. Hösten är flipped-out. Allt kan hända. Jag hoppas det.

På Maxi säljer de "Flickkjolar". Det tycker jag är coolt och queert, för jag förutsätter att det då också måste finnas pojkkjolar någonstans.

Jag tror jag ska skaffa en pojkkjol när jag ser en.

En sak med det sociala som jag undrar över (socialt samspel är sedan en tid tillbaka ett av mina största filosofiska ämnen) är vad saker ska leda till.

Jag begriper kärlek; som jag ser och förstår det är det nåt slags topp av social kontakt - man kan prata om allt, göra allt och så är man dessutom fysisk utan några gränser. Inga gränser alltså, i princip.

Alla de andra sorterna av relationer som finns är däremot mycket luddigare i sina gränser. Hur fysisk är man till exempel med en vän, eller en familjemedlem? Det är förstås individuellt, men jag tycker att det är svårt att förstå sig på var den gränsen går. Och inte bara den fysiska gränsen, utan alla andra tänkbara gränser (vad och hur och om och när och varför man pratar, hur man kan bete sig, osv); det är till och med något jag är väldigt osäker på med människor jag känt hela livet, min mamma till exempel (och hon är en av de som står mig absolut närmast och känner mig mest).

Sen undrar jag alltid när jag möter nya människor vad det skall leda till. Är det meningen att det skall leda till någonting eller ska vi bara prata för pratandets skull? Var går den där gränsen mellan artighet och intresse?

Kommer vi att bli vänner, eller stanna vid bekanta alternativt "jo, jag känner henne... eller känner och känner, vi har pratat nån gång"?

Det går förstås att påverka själv, om man är intresserad av vidare kontakter. Men man föreslår ju inte en fika med någon man nyss träffat, så ibland vet man ju inte om man överhuvud taget kommer att ses igen.

Och hur vet man om man vill ses igen, skall det kännas, ska man känna av personkemin, intuitivt veta om den andra personen är intresserad?

Ja, var går gränsen mellan artighet och intresse? När passerar man gränsen mellan bekant och kompis? Mellan kompis och vän? Och vad är tillåtet i en vänrelation? Vad får man berätta? Hur mycket sig själv kan man vara? Får man röra vid varann? Och hur i helvete vet man ens vad man själv vill när man är så upptagen med att klura ut allt det andra?

Man kan aldrig komma hem.

Man kan bara komma nära.

Serier är inte bra för mig. Jag blir helt uppslukad. Och sen blir jag rastlös när jag ska göra något annat. Bah. Tur att jag ska gå nu, att röra lite på kroppen kan hjälpa.

Nu ska jag kolla på en cykel. Eller flera.

Nu har jag det. Som att fånga en fluga som surrat runt en i evigheter men alltid sluppit undan vid tidigare fångstförsök.

Precis där, i lusten till lidande, blir det logiskt, bildas ett sammanhang. Som att begripa ett främmande språk, som man aldrig förut har hört och inte kan förklara. Så måste det vara. Sådana är vi alla. Nyckfulla. Gåtfulla. En osalig ande, en salig röra av koder och tecken som ingen, någonsin, med all visdom i världen, kan förstå. Det finns ingen logik. Inget mönster. Så motsägelsefullt är det; kanske är vårt kontrollbehov rent av ännu en länk i kedjan av oregerliga drifter och omväxlande emotioner.

Att "slå sig till ro" - kan det månne syfta på handgripligt våld?

Allting är, som det passar sig, allting blir, som det passar sig, och som det således måste bli just i detta ögonblick.

Svaret på frågan varför? är alltså Därför! Hur skulle något annat vara möjligt?