"Make sense" är ett suveränt uttryck. Indeed. Jag tvekade först, men nu älskar jag det. 

Nu är jag trött (proppa i sig mer mat än man orkar-koma). Vill helst gå ner till havet och bara sitta och glo. Eventuellt med en termos te.

Scanna in bilderna och skriva ut dem tog hundra år. Har inte fått nån uppdatering av c-uppsatsen på mejlen, som jag bad om (och misstänker att min mejl kanske har dummat ner sig totalt och inte tar emot brev, fast jag har inga direkta bevis för det). Öh. 

Nej, jag får väl ringa min kamrat och föreslå att vi ska ses (trots att jag inte orkar röra mig i fläcken - hoppas hon förelår tedrickning istället för promenad) innan det börjar växa skägglav på mig. 

Nu är jag skiträdd för svininfluensan. Jag är övertygad om att detta är världens undergång. Alla kommer att dö. Långsamt. I plågor.

Jag drömde om svininfluensan; det var jag och några vänner som försökte leva loppan medan folk insjuknade och dog som flugor omkring oss. Jag var övertygad om att vi skulle förbli friska och immuna så länge vi dansade och lekte. Tills jag kände en svidande värk i halsen. Jag frågade någon om det fanns någon bot, eller hur lång tid jag hade på mig, och fick svaret att jag skulle vara död imorgon. Panik. Dödsångest.

Jag vaknade och insåg att jag inte skulle dö imorgon, att jag inte var smittad, men att sjukdomen likförbannat härjar i den verkliga vakenvärlden och rätt som det är är den här.

Det kommer att kännas bättre när man förlikar sig med det.

Jag brukar fundera över vem jag skulle vilja ha bredvid mig när jorden går under. Vem jag skulle vilja hålla om när världen tar sitt sista andetag.

Nåväl, jag somnade om och drömde om sex istället. Och vaknade hundra gånger av klockradion; de pratade förstås om svininfluensan gång på gång. Jag ville inte gå upp. Jag sov lite till. Sen bestämde jag mig för att jag borde gå upp; men då var jag så rädd för svininfluensan att jag inte vågade kliva upp ur sängen och därmed konfirmera mitt öde.

Sen tog jag mig upp iallafall. Nu är jag inte så rädd längre. Apokalypsen är inte här riktigt än.

En konstig grej med det sociala. Tänk om det inte alls har blivit lättare på sistone? Det kanske har blivit svårare?

Jag grundar denna teori på att jag misstänker att jag försöker nå fram till och intressera mig för människor på ett helt annat sätt nu än förr. Jag anstränger mig, eftersom jag har insett att det inte är varken omöjligt eller meningslöst, det kan faktiskt finnas något att vinna på att öppna sig för andra människor och hitta likheter istället för avvikelser. Och i och med detta försök att faktiskt på riktigt fördjupa de relationer jag har, blir det sociala livet förstås både farligare och mer spännande. Och - icke att förglömma - mer givande. Men svårare såklart; en balansgång jag undvikit fram tills nu, en ambition vars metoder jag inte känner mig säker på. 

Och så är det målet - att det inte finns något mål. Inget specifikt att sträva efter. Man kan komma ut, men vart kommer man sen? Bort? Hem?

Synnerligen intressant. 

Mina symptom har försvunnit, i dubbel bemärkelse.

De jag skrivit ner på papper är gone away och går inte att hitta. Jag som lovat neuropsykologen att ta dem med imorgon. Ska leta lite till.

Men symptomen i mig, de är också på väg att blekna bort. Märkligt. Exempelvis så har jag blivit så pass social att jag ser mig som en människa i väl fungerande samspel med andra människor; med liknande tankar och känslor och erfarenheter; istället för en alien. 

Imorgon är det fullt upp! Det känns bra. Jag vet precis vad som händer. Först neuropsykologen, sen lunch och någon obestämd syssla (antingen skissa eller läsa eller nåt annat som måste göras) hemma hos mamma, sen övningsköra, och avslutningsvis fira febersjuka Patriks 23-årsdag.

Och så var det M. Plötsligt pratar man med sina vänner. Om saker. Saker som inte är hundar, tvättstugor eller ströjobb. Det är väl då man inte kan hålla kvar vid sitt utanförskap utan motvilligt tar några steg in i värmen. Okej, jag är som ni. Och ni är som jag. Ska vi leka?

Jag har allt viktigt i min väska nu. Kollegieblock, pennor, svart anteckningsbok, Fröken Julie, kamera, akvarellblock, skisser, almanacka, arbetsprover, en till anteckningsbok.

Jag kommer att få ryggskott, men jag vill ha den med mig överallt; som en snigel. Betryggande.

Man ska inte somna och vakna och somna om och vakna och sova lite till. Det är så förvirrande.

För om man istället sover djupt tills man vaknar, varpå man går upp, så drömmer man långa sammanhängande drömmar som man sedan kan berätta för alla som inte vill höra på.

Om man däremot somnar och vaknar och somnar och vaknar så drömmer man bara fragment utan någon förankring i någonting, vilket leder till att man inte säkert kan avgöra vad man drömt och vad som hänt på riktigt i vakenvärlden. Det är mycket förvirrande!

Åh! Detta måste såklart sägas!

Jag stämde en gitarr igår. På ren känsla. Utan någon ton att utgå ifrån.

Må så vara att den inte blev korrekt stämd, men det lät hur bra som helst.

Tio självkänslepoäng inkasserade. Det behövdes.

Livet är en plommonpaj.

Det är ju fan vad mycket reklam det är överallt för spel och casino och poker på nätet. Överallt. Överallt. Hela tiden.

Över min döda kropp att jag ens överväger att av misstag hamna på en spelsida, säger jag. Kommer aldrig hända. Så lämna mig ifred nån gång.