Elisabeth trodde att jag var vältränad och morgonpigg.
Jag skrattade, och så sa hon att jag hade väldigt vackra ögon och blev väldigt förvånad över att ingen sagt det till mig förut.

Jag tror och hoppas att jag är inne i en konstig period, det känns som att jag håller på att förändras som fan, jag går igenom en massa saker som jag saknat tidigare. Om jag kan komma ut på andra sidan och fortfarande vara nöjd och tillfreds så är det ju fantastiskt. Jag är lite trött på det liv jag levt, fast det är väl inget nytt egentligen. Kanske skulle behöva flytta, men det går väl inte nu!

Snart dags för operation nu. Den tidigare nämnda tungoperationen. Jag kommer dö. Herre jesus.

Nåväl. Nåväl. Det är synd om människorna. Jag skulle vilja gå ut och bara vara. Jag är ny. Allt är nytt. Hej och hå.

Jag har en känsla av att jag kommer ramla ur den här drömbubblan och känna mig väldigt, väldigt dum. Men det är bra. 

Egentligen är jag redan väldigt dum. Jag har bara inte förmågan att uppfatta det just nu mitt i denna kalabalik av neonljus och fyrverkerier.  

Föga oväntat kunde jag inte sova inatt. Runt tvåtiden somnade jag väl men timmarna dit var några av de värre sömnlösa stunder jag varit med om.

Det är en sak att tankarna går som en motorsåg i huvudet men inatt gjorde kroppen sitt lilla till för att göra allting jävligare.

Jag börjar tro att min kropp hatar mig. Magen har känts konstig i flera veckor och jag kan omöjligt skilja ut vad det är för något. Först var jag ganska säker på att det övervägande var psykiskt men nu tror jag nog att jag har drabbats av någon föga behaglig sjuka. Det är för jävligt. Det känns exakt hela tiden och jag kan inte, tja, det är väl överdrift att säga att jag inte kan tänka klart. Men det är störande att gå runt med en ständig obehagskänsla i hela kroppen utan förklaring.

Jag vänder mig till Gud och undrar vad jag gjort för ont, men visst har jag varit dum, jag erkänner. Men inte såhär dum!? Åh, när ska jag bli frisk och botad? Det är hemskt.