Jag fick lite ångest med finnsalvan nyss, vill jag verkligen utrota mina finnar? Det enda som är lite grovt på min kropp. Men nu är det ju redan påbörjat och liksom mitt inne i processen, ingen vits att sluta nu.

Jag har prov om en halvtimme och känner mig fruktansvärt obekväm, om det beror på provet vet jag inte.  Jag hoppas det.

Elena kommer hem idag, jag vet inte om vi ska jobba.

Dagarna går och jag blir inte mycket gladare till mods, men jag kanske ska ge mig själv lite mer tid. Tålamod. Snart rycker jag upp mig.

Det skulle kunna bero på näringsbrist, eller för lite motion, eller  vädret, men jag tror det är psyket som spökar. Tröttheten har gått över även om värmen gör mig seg och trött. Men att gå här hemma ensam är inte nyttigt heller. Behöver komma ut och glömma mig själ. Jävla jag.

Jag duger, jag är bra. Orkar inte spendera tid med mig själv, det är bara en massa spillror ändå, det tar en evighet att bygga ihop det där och jag har inte ork och tålamod.  Man blir trött bara av att se det.

Nu måste jag gå till provet. Herregud. Det kommer att gå bra och gör det inte det så är det inte hela världen. Såja. 

Hej då.