Idag var det WORLD FAIR TRADE DAY och butiken bjöd på vad jag antar var  ekologisk äppelmust. Annars märkte man väl inte av det så mycket, inte på stan iallafall, fast de skulle ju ha modevisning på gatan med fair trade-kläder. Jag såg inget, tyvärr. Som vanligt, det börjar kännas som regel att jag missar allt roligt som händer. Fast det är väl jag med mitt feta arsle som aldrig sticker ut näsan föränn allt är slut.

Idag fyller också mormor år. Om en dryg vecka kommer de hit, till mammas, och hälsar på, jag vet inte hur det fungerar när jag bor här borta men jag kommer väl att pysa dit efter jobbet och sen hem skulle jag tro.

Pappa ringde innan, från farmor. Steninge. Alla tre var där, pappa, farmor och hon som jag inte har träffat än. När jag pratade med farmor i telefon  ropade pappa i bakgrunden att jag skulle cykla ut dit imorgon. Jag blev så
förbaskat sugen, möjligheten att ta sig ändaut dit på cykel och träffa alla igen, det var så länge sen.

Men jag är orolig att jag inte skall hitta. Och hur ser det egentligen ut med cykelvägar, bilvägen känner jag väl till, men cykelväg?

Fast pappa har ju farit fram där många gånger förut så det borde gå.

Ska man bestiga mount Kebnekaise borde väl en cykeltur halvvägs till Falkenberg inte vara något bekymmer. Ja, jag vill verkligen övveraka pappa med min prestation att ta mig dit ut, och kanske få lite motion inför sommarens strapatser. Måste kolla på en karta.

Patrik står i köket och bakar kladdkaka. Mina händer smakar svett och smuts och utsikten från balkongen är paradislik. Syrener, äppelblom och grannar som skriker. 

Gud, det är ju möjligt allting. Ja, att cykla till Stensjö, att klättra Kebnekaise, att träffa människor och treva efter sina drömmar. Om jag bara öppnar ögonen och ger mig på ett litet försök.

Har köpt vitamintabletter idag, Mitt val Vegetarian från Appet. Får se om jag rycker upp mig och slutar tråksura med hjälp av dessa.  Tanken på att bli vegetarian känns som ett stort steg. Det skulle kännas så konstigt att plötsligt kunna vräka i mig vilken jävla sockerbulle, glassstrut eller
ostfralla som helst. En förenkling förvisso. Men jag längtar inte efter det, visst kan jag sakna vissa produkter men jag har ingen lust att plötsligt göra varenda köttfri smula tillgänglig för min mage. Det känns bra att ha spärrar.

Efter de här åren känns det som att jag alltid varit vegan och att klunka ett glas mjölk och tugga i sig en macka med  smör och ost känns så avlägset, annorlunda.

Förresten, angående alla galssar som plötsligt skulle finnas till hands. Med min beslutsångest är det knappast en fördel. Den eviga valfriheten.

Det är så varm. Kortbyxor ut ur garderoben, adjö tjocktröjor. Jag saknar dem redan, alla myströjor i olika färger och mönster. Får lämna plats åt tajta linnen och bryderier om huruvida man bör ha något under eller över och så vidare. Och svettas, svettas som en gris. Nåväl. Om jag kunde vara lite mindre tjockskallig och försöka mig på ett leende istället. Booya, vad kul! Sommar! Jag ska köpa såna där prassliga badbyxor, och alltid ha solglasögon i fickan. Jag ska åka tåg, träffa folk. Ja, det blir nåt det. Sen i höst... Det är långt dit. 

Glad sommar. 

Jag mår illa på det där viset att jag önskar att jag slapp äta mat i fortsättningen, allt bara äcklar mig. Blä, och jag vet inte hur jag ska få bort smaken ur munnen om jag inte stoppar in något i den, munnen alltså. Men det vill jag verkligen inte göra, jag vill bara bli tom.

Det är lördag och vi ska ses på stan om ett tag, Bob skulle ringa och under tiden ägnar jag mig åt ingenting. Dammsuger inte, pluggar inte, inte ens något litet som att vattna eller så.

Ibland funderar jag på att lägga ner bloggen. Jag har ju ingenting att skriva. Hälften av inläggen känns förvirrade och pinsamma i efterhand,  och alldeles för många handlar om ingenting.

Men då kan jag ju lika gärna lägga ner livet, om jag ska ha de premisserna.

Jag saknar pappa litegrann.

Hur kan jag tillåta att vi aldrig träffas? Jag umgås enbart med min sambo, om jag inte passar mig kommer jag att förvandlas till världens tråkigaste person. Jag som i teorin förespråkar frihet och nya sätt att leva. Jag med mina eviga teorier, i verkligheten är jag ändå bara en ypperligt seg person som man måste övertala för att jag ska hänga med på någonting.

De senaste dagarna  har jag slukat böcker och tycker allt runtomkring är tråkigt och pressande. Jag är så trött, igår var jag fruktansvärt trött, ändå fick jag stå 1 och en halv timme på tåget hem för att en av mammorna med barnvagnar skule få sittplats.

Knakse har jag näringsbrist. Sur är jag också. Håglös. Definitivt näringsbrist. Ibland kan man fråga sig om jag alltid haft det. Hela livet liksom. Jag är nu, sådan jag var för femton år sedan. Likadan.