Hurra! Jag har hittat mig själv igen. Där är jag ju. 

Det var när jag lyssnade på Depeche Mode på vägen hem och vinkade till några bekanta utanför Sture, jag tänkte på mig själv och kände att nu är jag faktiskt tillbaka. Sådan här är jag, helt okej, varken perfekt eller totalt misslyckad. 

Allting är förstås inte packat och klart för det, men en period är över och jag kan plocka bort OUT OF ORDER-skylten.

Konstigt nog känns det mycket lättare att prata om det när jag har distans, att svara ärligt på frågan Hur mår du?

Kanske för att jag kan möta folk med en någorlunda anständig yta, "Jag-mådde-dåligt-förut-men NU MÅR JAG BRA, så du behöver inte känna dig besvärad!"

Inte så konstigt då. Att det skall vara så svårt i detta moderna och frispråkiga land att må dåligt utan att skämmas och försöka gömma undan det.

Jag kan knappt skriva orden Må Dåligt här utan att känna mig fånig och dum. Det är ju sånt som andra gör, eller sånt som Unga Tjejer med skärsår gör, inte kan väl jag...

Det är något offer-likt med det där uttrycket, må dåligt, det liksom låter så ynkligt. Man kan må dåligt på olika sätt. På ett sexigt, spännande,
svårfångat sätt. Eller på ett patetisk, självömkande, egofixerat sätt.

Men vi borde sudda ut de där fåniga bilderna, för att må dåligt är inte en påmålad yta, det är ett lidande, ett kaotiskt och destruktivt funktionshinder som drabbar var och varannan kotte lite då och då eller en gång i livet.  

Egentligen är det något alla gör, mer eller mindre. Man kan må dåligt för att nån har dött, för att man är deprimerad, för att man fått sparken eller blivit dumpad, för att allt går fel, för att man är stressad eller uttråkad, för att man tvivlar på sig själv eller de val man gjort, för att man varit med om hemska saker eller bara för att livet är hårt. Mot alla.

Och alla människor är likadana, fast det tar sig olika uttryck. Alla är lika ytliga, lika självupptagna, lika desperata, lika onormala, lika tråkiga, lika nervösa inför varandra. Nej, det sista stämmer nog inte, man kan känna sig mer eller mindre säker inför folk. Men ändå, vi ska sluta döma, för det någon annan gör är precis samma sak som du gör fast på ett annat sätt.

Nu blev det moralpredikan av det hela. 

Freud hade förövrigt rätt i många frågor. Psyket äger. Du är ingenting mot ditt undermedvetna. Ha!

Det var det jag försökte säga.

Nej, nu kokar pastan över tror jag. På återseende. 

Magen spökar. Den gör det ibland, och nu har den pajat min lunchplanering, jag hade tänkt koka pasta och grejer innan jag gick till jobbet men magen skriker Påminn mig inte om mat för då spyr jag!

Så jag får vara utan matlåda vilket kommer leda till en besvärlig sits frammåt ett-tiden idag när det börjar kurra och jag inte har något att stoppa in i foderluckan.

Men den stunden den sorgen.

Idag skall jag alltså jobba igen, efter flera dagars ledighet. Jag kan avslöja att jag inte  gjort ett skit under min "minisemester".
Jag har inte köpt presenter till mamma som fyller år på måndag, jag har inte ringt ett enda av de samtal jag skulle ringa. Inte precis läst något i min recensionsbok,inte gjort många knop i hushållet, efter provet har jag inte heller pluggat något trots att jag ska redovisa på fredag.

Så går det när man inte tar sig i kragen. Jag är ett utmärkt exempel på konsekvensen av uteblivet kragtagande. Borde få jobb som det, vara ett vandrande varnande exempel.

Någonstans läste jag en lesbisk tjejs tankar om att komma ut eller inte komma ut. Hon beskrev hur folk upplever henne som påträngande och uppmärksamhetstörstande om hon nämner sin läggning, men å andra sidan känner sig förda bakom ljuset om hon inte berättat något. 

Det är nog inte samma sak med psyket, men jag känner så ändå. Att om jag låtsas må bra så ljuger jag vilket är fel, men om jag säger hur jag mår... Ja, folk tänker antagligen inte så men jag känner mig som att jag bara vill ha uppmärksamhet.  

Nu hinner jag inte skriva mer!