Med min nya tunga kan jag slicka mig om munnen och spotta långa loskor. Det är fantastiskt och jag är så lycklig.Ja, det är förstås inte en helt ny tunga, utan den gamla vanliga fast med lite längre räckvid, så att säga.Operationen genomfördes igår, på öron-näsa-halskliniken, jag läste en sliten Pocahontas-bok i väntrummet och höll på att dö av nervositet. Sen kom Björn och hämtade mig och det var bara att bita i äpplet och hänga med in på rummet. Han var himla rolig den där Björn, en ung kille, min första tanke var "läskig!" eftersom han såg helt lurig ut när jag ställde mina frågor ("kommer jag kunna äta? prata?") och sen tog på sig värsta hjälmen med en lampa i pannan och tittade vindögt på mig, hela tiden med den luriga blicken. Jag satt där med öppen käft och kände mig både trygg, nervös och road av situationen.Sen fick jag en bedövningsindränkt bomullstuss tyckt mot tungbandet, den skulle "smaka banan" enligt Björn, han hade själv inte smakat den. Jag förklarade senare att den där banansmaken var ytterst tveksam och Björn skrattade.Storläkarn kom in i rummet och det var han som skulle klippa till. Lite läskigt var det allt men Björns snälla kollega höll mig om nacken och jag blundade. Ett mycket svagt ljud som liknade när man klipper i tyg, jag kände en tillstymmelse till stick under tungan och så var det klart. Jag fick spotta, spotta, spotta i pappersskålar och servetter, kunde inte kontrollera munnen riktigt så det blev mer att jag baddade och torkade bort all saliv ur käften. Björn tryckte en ny bomullstuss mot tungan och de frågade om jag ville sitta en stund och vila. Jag "ääade" till svar (=ja), men så kände jag mig helt plötsligt yr och illamående. Det kom på några sekunder och allt blev suddigt och nästan försvann. Jag svimmade inte men Björn och kollegan fick släpa mig till en avskild hörna ute i korridoren. De lade mig ner på en brits och mitt huvud landade på tidernas ljuvligaste kudde, en uppblåsbar sak som långsamt sjönk undan och formade sig efter mitt huvud. Sedan satte de för skärmar och det blev skumt och mysigt, jag tänkte att här vill jag ligga hela mitt liv, det är helt underbart. "Jag kommer tillbaka om fem minuter och tittar till dig" sa BJörns kollega.När hon gått insåg jag till min förskräckelse att jag glömt att stänga av min telefon, så jag satte mig hastigt upp och rotade fram den ur fickan. Tur att ingen hade ringt, vore pinsamt.Sen vilade jag.Kollegan kom tillbaka efter en stund och jag mådde mycket bättre, fick ändå vila några extra minuter i mysrummet. Sen kom Björn också och frågade läget, jag kunde minsann prata och räcka ut tungan lite grann, jag var glad och yrseln som bortblåst. Björn log och jag fick visitkort, ifall det skulle vara något. Fantastiska personal på fantastiska sjukhuset! Åh, jag är så glad.Idag är jag otroligt glad, man blir nästan rädd för sig själv. På väg till hemköp för att köpa grädde nästan flög jag fram, en hund bringade mig ur fattningen lite för den blev knäpp när jag skuttade förbi och började morra och skälla. Jag blev inte skraj men det var lite pinsamt liksom, att jag orsakat det där. Hoppsan.Ska träffa Sandra och Evelina om ett tag tror jag. Och snart tar jag semester, det ska bli så skönt. Längre än så tänker jag inte, jag har bara goda tankar i skallen nu. Tror att allt kommer ordna sig.Jag pratade allvar med Elena idag, hon trodde att jag skämtade först men jag skämtar väl aldrig. Stenseriös. Skönt att prata med någon och få bekräftat; jag måste resa bort lite, jag känner det i varje liten nervtråd, måste ta en roadtrip. Snart.Allting ropar på mig nu, och om jag stannar här hemma kommer jag bara göra en massa dumt. Bäst att följa hjärtats röst, och jag är jävligt glad att hjärtat kommer med vettiga lösningar nu, och inte massa förvirrade påhitt som absolut inte går för sig.Bara kamraterna ute i världen har tid och rum för mig nu, annars vet jag inte vart jag skall resa. Stockholm var ju tanken. Enda stället där jag känner nån.Stimulans, spänning, glädje, människor. Det är inte svårare än så, jag behöver det som fan och jag vägrar låta mig bli bunden, ofri, fängslad vid tristessens skampåle.Därför skrattar alla blodkroppar i mig nu, och huden knottrar sig av nyfikenhet. Håret fladdrar runt i dans och varje liten cell nynnar på en popmelodi.Jaja. Vilken poet jag är.Nej, nu får jag gå om jag skall hinna hälsa på Sandra och Evelina innan läggdags. Hejrå!ps. jag har börjat skriva igen! sen om det håller i sig är ju en annan grunka, men en början är alltid något. ds.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...