Jag lyssnar på en väldigt bra låt, sällan har det gamla budskapet känts så trallvänligt och mottagligt som i denna trevliga melodi.

Sången heter Things are what you make, och finns här:

http://www.myspace.com/bishopallen

Jag hittade bandet i Patriks i-pod igår, genom en annan låt som heter The Monitor. Hade visserligen hört dem förut men inte dessa fina låtar.

Solen skiner igen, jag tänkte gå ut och gå någonstans, äta glass. Saker och ting känns lite mer uthärdliga för tillfället.  

Kanske börjar krisen släppa.Det är inte lågtryck i huvudet längre, tankemolnen börjar skingras. Tankepaus kanske, tack, vad skönt. 

Det är väldigt takcsamt att likna ett psyke med vädret. Jag älskar liknelser av alla slag, fast ibland blir det för mycket. När jag kan slänga ur mig oändliga poetiska haranger om allt mellan himmel och jord för att beskriva mig själv och mitt sinnesläge. Men ändå inte kan sätta fingret på vad jag menar och egentligen tänker och känner.

Jag börjar misstänka att det den här gången blivit lite extra klurigt med identitetstrassel och personlighetsångest på grund av att en ny komponent kommit in i bilden. Nämligen Vuxendomen.

Så länge man kan leka barn är det lite lättare att undvika det svåraste, för barn är neutrala, okonstalde och de bara är precis som de är liksom.

Men jag har insett att det inte går att leka hur länge som helst. Vuxendomen står och lurar på mig, och nu är jag injagad i  en återvändsgränd (liknelser var det ja). Jag måste se sanningen i vitögat.

Jag får lite ångest. Min kropp är plötsligt inte rätt någonstans och jag vill krypa ihop och försvinna.

Nu måste jag bli vuxen. Alltihopa, roller, identitet, sexualitet, blablabla, jag är inte ett litet barn och det går inte att fly. Samtidigt har jag ett barns ansikte, ett barns kropp och ett mindre kaos i identiteten. Det är alldeles för mycket på en gång att ta ställning till.

Att bli vuxen äcklar mig, skrämmer mig, jag hånar det, jag begriper det inte, jag avskyr det, jag undviker det, jag vrider mig som en mask och allt blir förvridet och konstlat.

Nu höll jag på att säga att jag har absolut ingen att prata med, men tvärtom så är det jag som ljuger när den envisa frågan hur jag mår studsar mot mig. Jag borde öppna mig, men å andra sidan, det finns ingenting att se för den som inte behärskar kaos.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...