När jag ändå håller på och inte har något att göra fast jag har något att göra (det borde finnas ett ord för sådana situationer), kan jag passa på och klaga över mina skor.

Jo, en vinters envist användande av mammas gamla vinterkängor med röda skosnören, nån storlek större än jag är van vid, har skämt bort mina fötter. Nu får jag knappt på mig mina gamla favoritgympadojor (jag använder skohorn, ett i metall, som har böjt sig av mina hårdhänta försök) och väl på känns de obekväma och klämmer i tårna. Och med skorna på ser fötterna ut att ha krympt betydligt under vintern. Jag känner mig lite som en kinesisk flicka med bundna fötter, som trippar omkring på små minifossingar.

Detta gäller alltså alla mina skor, och jag har många!

Nu vet jag inte om jag ska se detta som ett tecken på att jag vuxit som människa och att det är dags för mig att se mig om efter nya skor, eller om jag ska vänja tillbaka mig till de gamla som väntar på mig och våren.

Jag får nog bedöma dem individuellt.

Se där, fick jag ihop en helt okej ursäkt för att embedda in en bra låt.

Just nu är jag mycket nöjd och glad trots att klockan rusar i väg och jag har helbeiga kläder på mig idag (guldbeiga byxor och grönbeigt linne. Eller hur stavas det?).

- Recensionen är klar. Troligtvis den svåraste hittills men inte mördarsvår.

Här har jag suttit hela dagen, men arbetat har jag ju gjort.

Nus ak jag till stan och lämna artonhundratre böcker som inte (!) är försenade än, samt posta ett brev till min bästa kusin. 

Jag har tagit på mig en blå stickad tröja så nu är jag inte beige längre. Häromdagen rensade jag bland mina stickade tröjor. Tre kunde jag göra mig av med. Resten var antingen för omtyckta eller stickade av mamma. 

Av de som offrade sig var en av den jobbiga sorten som glider upp och visar magen för att den är för liten. En annan var en visserligen rätt trevlig gråsvartrandig, men jag har redan en gråsvartrandig (som mamma har stickat), och den tredje var mossgrön och rätt fin men fan, jag pallar inte ha så många tröjor.

På tal om tröjor.

Nu ska jag gå. Det känns lite dåligt. Jag har ingen glasklar plan. Men skulle jag stå mitt i gatan och inte veta vart jag ska ta vägen kan jag alltid ringa mamma. Eller gå hem igen.

När det gäller utseende så finns det två stora kniviga situationer och företeelser som utgör ett problem för mig.

Det är inte sådant som att jag är för kort eller har för liten mun etc utan jag pratar om nödvändiga ont. Två stycken. 

Först vill jag redogöra lite för tidigare problem i mitt liv.

Jag hade som barn stora problem med införskaffandet av nya skor. Det var en långdragen plåga och mamma slet sitt hår medan jag i maklig takt vandrade efter henne, lydigt provade skor och inte visade något som helst intresse för eller vilja att ha någon av de fodrade, vattentäta och enligt mamma fina vinterkängor som visades upp.

Numera har jag inga problem med att titta på skor, jag har säkert tio par skor och ännu fler jag inte använder. Fortfarande ligger mitt största intresse i gymnastikskor eller skor som på något sätt liknar dessa. Mammas uppfostrande visdomar har jag dock tagit med mig och när jag vet att det är vinter tar jag, oavsett väder, på mig vinterkängor.

Nummer två av tråkiga måsten mamma försökte få mig att förstå nyttan av, var att kamma håret. Om skoletandet var en svettig och tråkig syssla var kammandet en förvisso snabbt avklarad, men ytterst obehaglig uppgift.

Det finns nämligen få saker jag finner så otrevligt som elektriskt hår. Och mamma hade inte vett att blöta kammen de gånger hon bestämt sig för att gå bärsärk i mitt rufsiga hår med den lila plastkammen. 

Numera har jag en frisyr som inte kräver något kammande, men det händer att jag vattenkammar en bena med en liten svart kam jag köpt själv. Fast det är inte ofta. Men skillnaden mellan att kamma håret med vatten eller utan är oerhört stor.

Idag är det dock andra saker som bekymrar mig i mitt vuxna, självgående liv. För det första har jag stora problem med byxor. Jag tycker inte på något sätt illa om byxor, men jag kan inte för mitt liv begripa hur ett par byxor ska se ut. De flesta andra klädesplagg kan jag ha en åsikt om, vilja ha eller inte, trivas i eller inte.

Men byxor. Hur vet man? Ska de vara korta eller långa? Tajta eller vida? Bleka eller mörka? Trendiga eller udda? Jeans eller manchester?

Ständigt går det trender i byxor och jag kan bara inte få klart för mig vad just jag ska ha för ett par byxor, och hur jag vill att de ska få mig att se ut. 

I många år har jag bara använt mig av stora, vida byxor med utsvängning vid fötterna. Inte för att jag tyckt att just den sortens byxor varit de absolut snyggaste och bästa. Mer för att de varit billigast, bekvämast, och dessutom utstrålat ett slags "jag bryr mig inte så mycket". 

Det extrema exemplet är ett par grönblå byxor i manchester jag hittat på en loppis för en tia. De var ett okänt antal nummer större än jag men sådant ser inte jag. Jag är tjugo år och vet fortfarande inte vad jag har för klädstorlekar. Ett S kan jag känna igen men inte mycket annat.

Dessa byxor var jag tvungen att knyta ihop i midjan samt vika upp flera varv vid fötterna och de satt som en säck runt min spinkiga underkropp.

Mamma var inte överlycklig men lät mig ha min byxsmak.

De allra flesta byxor jag äger är köpta på second hand (vilket innebär att jag ser ett par snygga byxor och eftersom de bara finns i ett exemplar får det bli dem, oavsett vilken storlek de har). Det är för övrigt något som gäller en stor del av min garderob. 

Först för något år sedan började jag på allvar överväga tajta byxor. Tidigare har jag sett det som märkligt och lite motbjudande att bära ett par byxor som låter alla se exakt hur ens rumpa är utformad. Men jag antar att jag börjar ge upp min kamp att få se ut som en säck potatis med halm till hår. 

Några par begagnade byxor i storlek tight har jag provat.

En del gillar jag bättre än andra. Flera har kvar de utsvängda benen. Några har bakfickor, andra inte. Vissa är lite trasiga, andra är hela. Ett par, som jag bloggat om förut, är de trendigaste jag haft, med fabriksslitet jeans och rumppartiet format för att framhäva formen bättre. Och de absolut tightaste; jag blev paff när jag plötsligt inte kunde dra upp byxbenet för att klia mig på knäet.

Jag vet fortfarande inte hur och om jag vill framhäva underkroppen, och jag vet inte hur olika sorters byxor får mig att se ut. Det är en djungel, som Patrik skulle ha sagt.

Så, till problem nummer två.

Gå till frisören.

Min huvudbonad är inte den mest lämpliga när man önskar rafsa undan luggen ur ansiktet och framhäva pannan. Hela kalufsen strävar framåt, från långt bak i nacken. Envist strävar den, och jag envisas med att inte använda rejäla hårprodukter (det känns ju så onaturligt + besvärligt + fåfängt. Funkar inte med min image av naturbarn och ensamvarg).

I åratal har jag gått runt med en utväxt poplugg som substitut för drömfrisyren. I perioder har jag haft kortare hår och vad min mamma kallar för "pojkfrisyrer". En sådan frisyr kan man få för 150 kr hos någon av invandrarfrisörerna i stan. Inte bra, enligt mamma. Billigt och bra, enligt mig.

Hos de dyrare, och enligt mig piffiga, frisörerna kan man få en flickfrisyr. Mycket bättre, enligt mamma. Mycket sämre, enligt mig. 

Varje gång jag ska gå till en frisör kommer dessutom det eviga problemet tillbaka. Att kunna svara på frågan "hur vill du ha det?". Kort, är mitt standardsvar. Bort med det här, säger jag och pekar på lufset som har växt över öronen. Att öronen ska synas är också ett grundkrav i min något udda skönhetsvärld. Och så lite i nacken.

Och sen kommer hårprodukterna fram och tantfluffet börjar formas. Piff, poff - tant!

Ja, antagligen ser inte frisörerna det så. De ser väl en snygg och trendig, busigt kort och fräsch frisyr.

En gång började jag nästan gråta hos en frisör. Jag svalde och log och tackade och gick och hjärtat bultade och jag gick hem och duschade. Sen blev det faktiskt lite bättre.

Flera vänner har också agerat gräsklippare på mitt huvud. Under en mycket utflippad period i mitt liv kladdade jag ner håret med grön karamellfärg, köpte en barnsax på hemköp och lät mina vänner turas om att klippa bort tussar under en engelskalektion. Min mamma har en tendens att tolka mycket som självskadebeteende. Jag antar att hon ändå har en poäng. Under samma period krockade jag med en bil med min cykel, vilket resulterade i att mitt gröna trollrufs fick sällskap av två blåtiror under mina ögon.

Förskräckt blev mamma en gång när frisören klippt bort polisongerna och lämnat öronen helt fria. Eller om det var jag som rakade bort dem själv, jag minns inte riktigt. Så kan det gå.

I dagens läge har jag låtit en vän i Stockholm anpassa håret efter mina vaga önskemål och min starka vilja att bli av med allt jävla hår som bara hänger och ser ulligt ut.

Det är kort bak och långt fram. Jag har en liten fetisch för syntfrillor också; de ser så kontrollerade ut.

Nästa gång jag klipper har jag ingen aning om hur jag vill ha det. Om det bara inte växte så fort. Om det bara inte ville så tvärtemot vad jag vill.

Sådana är mina problem. Min längd och mina läppars utformning är bara små petitesser i jämförelse.

Min nya grej är att fota mig själv med självutlösare. Jag fotar mer nu än jag brukar (jag brukar inte fota alls, det blir lätt så när två av de viktigaste personerna i ens liv är fotonördar, man tappar liksom intresset för något som andra redan kan till tusen).

Jag passar på att modeblogga med den här bilden.

Linnet är som ni ser lite v-ringat (!), överhuvudtaget är modellen så där att jag är häpen att jag bär det utan problem. Det har volanger nertill, tunna axelband och det är köpt på Gina Tricot.

Det kommer också från Annie, precis som de flesta av de kläder jag visat upp på sistone. Jag tror inte jag skulle kommit på tanken att köpa det här linnet om jag såg det i en affär. Men nu har jag det på mig och tycker att det passar rätt bra till den lilarandiga blusen som jag knappt använt förut. Igår hade jag ett halsband också, en liten björn eller annat slags oidentifierbart djur i trä, som jag köpt i norra Italien (uppe vid fjällkedjan, där de pratar tyska, helt underbart!).

Whatever. Jag skriver ner receptet till brödet också.

1 pkt jäst

5 dl ljummet vatten

Lös upp i nån bytta. Salta lite. Häll ner ett gäng valnötter.

11 dl vetemjöl

Kleta (med slev) och knåda ihop till deg.

Jäs 30 min.

Smeta ut på bakplåtspapper på plåt.

Ugnen är 225 grader.

In med bröt i 30 min.

En ung svensk modebloggare, vars namn är känt av de flesta, ska visst ha hamnat i blåsväder efter att ha förespråkat päls på sin blogg.

Jag måste erkänna att jag själv inte alls har något emot päls; precis som det sägs är det ju fullkomligt naturligt och jag förstår inte varför så många finner det motbjudande och fel.

Något jag däremot kan ha invändningar emot är att människor som säger sig gilla päls, av någon anledning tycker att de måste ta andras pälsar. Det kostar massor av pengar, och lidande för de rättmättiga pälsägarna, och detta alldeles i onödan!

Har dessa så kallade pälsälskare glömt bort sin egen alldeles naturliga päls, den som finns där, året om, alldeles gratis?

Jag talar förstås om pälsen som täcker våra ben, armar, armhålor och vårt huvud, bland annat. Denna rara lilla päls som finns till för att hjälpa oss hålla värmen, varför skall den ratas av både män och kvinnor och jagas bort med hyvlar och vaxningar?

Det tycker jag är tråkigt.

Därför säger jag; denna vintern finns det inget hetare, och coolare, än att behålla värmen med sin egen, alldeles utmärkt ekochicka kroppsbehåring!

Kom dock ihåg att ett par raggsockor kan behövas, när det blir riktigt kyligt om kvällarna.

Puss och Kram från Blondinbrallan.

Jag vet att det har varit alldeles för lite mode och stil i den här bloggen. Men nu känner jag att jag börjar komma igång. Snart kommer jag också att lägga ut fler skönhetstips, men till att börja med presenterar jag dagens klädsel.

Jag har en fantastisk stickad tröja på mig som jag också har hittat i Annies påse med skänka bort-kläder.Jag älskar den och förstår nu plötsligt vad som saknats i mitt liv hittills.

Den fräna halsduken har min mamma stickat åt mig i julklapp. (Nej, det går inte att beställa en likadan genom mig. Jag vill ju vara lite unik lixom. Skaffa en egen stil och lägg av att försöka kopiera mig bara för att jag är snyggare än du.

Det är nackdelen med att vara modeorakel, skönhetsbloggare, eller vad man nu vill kalla sig; att folk som inte har någon egen stil försöker sno min. Det händer mig väldigt ofta, som ni säkert kan förstå. Sluta med det.)

De supertajta byxorna som enligt Karin gör min rumpa större, är också de upphittade hos Annie. Tusen tack Annie för att du hjälpte mig uppdatera min garderob! Detta är de tajtaste byxor jag någonsin haft. I början konstaterade jag att jag antagligen kommer få skavsår i underlivet, men det har faktiskt klarat sig rätt bra. Och lite får man ju stå ut med om man vill se bra ut, eller hur?

Strumporna har jag köpt på Maxi.

Och så där röda fräna pupiller behöver man inte alls specialbeställa flaschiga linser för; det räcker med att köra blixt på kameran! Smart va!

Idag (som nu är igår) har jag på mig urtjusiga kläder som bara måste visas upp.

Tandborsten i en trendigt blekgrön nyans (obs, matchar handdukarna i bakgrunden!) kommer från apoteket.

Blåvitrandig, som jag kallar den, "seglartröja" har jag fått i julklapp av min pojkväns familj. Den kommer från Lindex. Tröjan alltså, familjen vet jag inte varifrån den kommer.

Varma och praktiska armmuddar med pärlor som glittrar på ett discoartat sätt är handgjorda och därmed dyra. Men man måste ju unna sig lite! Dem har jag för övrigt också fått i julklapp någon gång.

Gröngula pärlarmbandet har jag gjort själv.

Byxorna tycker jag inte alls om, de är i svart manchester, lågt skurna och får mig att känna mig liten och dum. Köpta på JC iallafall, på rea.

Slutligen den vinröda stickade tröjan, har jag fått av Annie när hon skulle göra sig av med kläder som hon i sin tur har fått av någon annan. Oumbärligt plagg denna årstid!

På bild nr 2 sitter jag på toa. Jag ville bara ha en närbild för att visa att den supersnygga frisyren - helt rätt! -  är klippt av min privatfrisör Karin Persson. Hon är bög; det är därför hon klipper så bra. Såklart, vad trodde du?

Goda vänner och bloggläsare, alla ni få som tar del av min vardag, mina tips, min musiksmak, min identitetskris och mina bilder:

Vi närmar oss det nya året, det sista innan tjugohundran fyller tio (om man kan säga så, det var ju ganska långsökt).

Säkert har ni olika syn på nyåret, vissa av er har kanske penna och papper i handen och hjärnan full av löften och nästa års krav att nedtecknas. Andra tycker väl att vilken jävla dag som helst kan agera startskott och nyår är ju bara en dag som alla andra då folk bestämmer sig för att supa skallen av sig, skjuta skadliga fyrverkeripjäser och sen lova att gå ner femtio kilo nästa år.

Själv hoppar jag över både skallavsupning och krutpjäser, men nyårslöftena vill jag ha kvar.

Förr i världen var mina löften en hel A4-sida fylld av "gå långa promenader", "äta nyttigare", "träffa mer folk", "börja träna", "läsa mer böcker" och en massa annat som kändes nästan uppnåeligt några minuter in på nya året och sen rann ut i sanden, som alltid.

Nu, mina vänner, tänker jag skriva ner några goda råd för er som gärna vill uppgradera er själva nästa år men är vana att misslyckas.

* För det första, är det viktigt att inse sina begränsningar. Då menar jag förstås inte att begripa hur värdelös man är, utan bara att göra sina mål lite mer realistiska.

Att minska avståndet mellan sitt önske-jag och sin uppfattning av jaget. Alltså, att dra ner den svävande ballongen som är vad jag drömmer om att vara, så att den är lite lättare att nå för mig som står här nere på marken och sträcker mig uppåt.

Tror du verkligen att du kan bli en superhälsosam, modellsnygg, alltid trevlig och glad och kreativ superhjälte? Den som envisas att tror det kommer garanterat att få dras med en dålig självkänsla livet ut.

Det gäller alltså att tänka över vad man tror är möjligt att uppnå. Kom ihåg att alla är olika, det är lönlöst att jämföra sig med andra. Har någon annan lyckats med något på två månader finns det inget som säger att du, med dina förutsättningar, måste klara det på lika kort tid. Arbeta på din egen nivå och försök undvika att bli arg och stressad om du inte lyckas fullt ut med något.

* För det andra kommer du aldrig klara att uppfylla femhundraarton nyårslöften. Ju fler krav på dig själv du ställer, desto större är risken att du ger upp och inte försöker dig på något; eftersom dina förluster antagligen kommer att väga tyngre än det du lyckades med.

Försök därför att formulera så få löften som möjligt. Två, tre stycken kan räcka. Dessa ska, som jag nämde innan, inte vara några överdrivet stora löften. De ska inte kännas som ett mount everest att bestiga, du ska kunna läsa igeom dina löften utan att få hjärtklappning.

* För det tredje är det viktigt att formulera sig noggrannt. Du ska veta vad det är du vill uppnå, inte bara på ett ungefär. Alltså inget "jag ska bli snällare" eller "jag ska motionera mer". Men att vara för tydlig kan också sätta en press som gör att en liten miss kan få dig att tappa modet. "Jag ska motionera minst en timme varje dag" är alltså heller inte helt bra,trots att det är ett tydligt mål.

Låt gärna dina löften vara något flytande, så att några missar inte känns som en dödsstöt. Det här är svårt; det är en mycket smal gräns mellan att kräva för mycket och ge sig själv för klena krav. Försök tänka realistiskt; hur ska jag formulera mig så att nästa års jag får det här gjort? Vilken formulering känns bäst och mest konstruktiv för mig?

Kom ihåg:

Det är mänskligt att fela. En mycket strikt metod kan fungera utmärkt för många men det är ändå viktigt att komma ihåg att hela året inte är kört bara för att du har fuskat några gånger. Bättre att försöka igen och fokusera på de gånger du faktiskt gör vad du lovat dig själv. Låt dina lyckanden ta större plats än dina missar.